Bästa du! Du är inte ensam i dina tankar vi är många i liknande sits. Jag är 50 och singel sedan 3 år, efter ett 16 år långt och dåligt förhållande. Många fantastiska vänner och undrar och saknar senaste tiden intimitet och en man att ha ett djupare band med. Att bara ligga runt finns massor men att hitta någon är svårt. Och samtidigt orkar jag? Så mycket baggage nu, jag har nog blivit svartsjuk tror jag, något jag aldrig varit förut, sett så mycket hur människor bedrar varandra. Viktiga nu är ändå att jag tar hand om mig själv, sover, äter jobbar och rör på mig samt vänner. Vi klarar detta Kram
2 gillningar
Alltså ärligen så hade jag nästan kunnat ta att någon jag var attraherad av ville enbart ligga - men nu är jag inte ens där. 
de som hör av sig på match verkar iallafall vara lite vettigare än på gratisställena, men återigen så måste första attraktionen (ser hygglig ut o har ett liv som liknar mitt) ändå finnas för mig om jag öht ska chatta…
jag försöker iaf att tala varsamt med mig själv när svaren på mina egna kontaktförsök uteblir, det behöver ju inte vara fel på mig, det kan ju vara så att mottagaren är lika rädd som jag …
Oavsett så blir det nog ytterligare en singelsommar för mig! 
3 gillningar
@Frittfall hoppas det är ok att lägga ett inlägg eller två i din tråd?
Får erkänna att jag inte känner mig comittad att skapa en egen tråd i närliggande ämne.
Är singel igen sedan snart ett halvår, på eget initiativ. Mycket var bra i den relation jag lämnade efter lite mer än 4 år, men inte allt. Nog för att det skulle skava ordentligt för oss båda, fast på olika sätt. Vi tappade tilliten båda två.
Köpte hus en bit ifrån orten jag jobbar på och måste säga att jag trivs väldigt bra på egen hand.
Så bra att jag inte hittills på allvar funderat på att träffa någon annan.
Lagar mat, städar, tvättar, skottar, rensar, viker in, bäddar och hanterar sopor och återvinning med lätthet. Aldrig något tjafs. Inga problem när jag har råkat skrota till det lite i groventrén heller. Det är jag, mitt problem, jag fixar när jag fixar. Kanske efter nästa fjällsväng?
Känns bra att komma hem, ställa undan, sätta på tvättmaskinen, värma bastun och i lugn och ro kontemplera helgens och veckans intryck i tystnad. Kanske med ett glas rött fast det är söndag?
Att regga på datingapp som jag gjorde för sex år sedan känns inte alls aktuellt.
Idag, nu, ännu.
Delar din upplevelse av att utbudet var grunt, många var reggade på flera och jag har för egen del inte egentligen trott på att jag skulle inleda någon kort relation. Alla intressanta var kräsna, även jag. Inte mycket att hurra för där.
Men alla resor börjar med ett första steg och det kan såklart vara via en app.
Det är omöjligt att sia om framtiden men rent intellektuellt som mitt liv ser ut idag är jag tveksam om jag ska utsätta mig eller någon annan för den, måste jag säga, negativa press som en relation innebär enligt min erfarenhet.
Den initiala fasen med attraktion, nyfikenhet, alla de första intrycken, alla första gången med allt är mysigt och spännande.
Men så småningom ska allt bli vardag igen. Där känner jag tveksamhet.
Av flera anledningar, framtid, jag har ganska många tankar om min framtid.
Vad har min nästa för tankar om sin? Går de att länka, är jag och hon intresserade av att länka ihop vår framtid?
Traditioner, kan denna någon finnas i de traditioner som familjen har?
På vilket sätt förväntas jag ingå i någon annan familjs traditioner?
Tragglande, hur hanteras problem, ska det ältas och ältas eller är syftet att hitta en lösning?
Jag blir så fruktansvärt uttråkad av att sitta och rapa samma problem och scenarion gång på gång. Jag kommer att slå av, det kommer att bli dålig stämning.
Semester, hur hantera om vi har helt olika uppfattning om vad man gör på semestern?
Så många frågor som jag vet/ inser kommer att kunna ställa till schismer.
Är samtidigt ganska säker på att skulle det råka bli, oklart hur, så att jag träffade någon som hade ett stort eget intresse som jag kunde haka på i, tillsammans bygga energi i och runt så skulle jag ganska troligt vara beredd att göra rätt stora förändringar i mitt eget liv.
Jag gillar sådan energi, upplevs förmodligen ha den själv emellanåt?
Men, därvidlag känner jag mig lite krass.
Det skulle sannolikt förutsätta slumpen eller medvetna ansträngningar för att hamna i ett läge där det finns en chans att det skulle kunna hända?
Eftersom jag är klart tillfreds med att bo ensam, göra de saker jag gör idag, ser fram emot de jag har planerat och förstår att inte alla, åtm rätt få, skulle vilja mer eller mindre utsätta sig för dessa olika miljöer.
Så jag tänker, självsam av vilja, lite ensam men alls inte beredd att välja tvåsamhet
Detta något av en antidot till dina tankar @Frittfall?
Någon annan som funderar i liknande banor?
3 gillningar
Jag bytte bostadsort för kärleken och när yngsta är utflugen så kan jag absolut göra det igen, jag tror stenhårt på att det finns någon som vill liknande saker som jag vill och dela livets med o motgångar, det finns en otrolig styrka o kraft i att ha ett “vi”!
Men om det inte blir så - ja då får jag hitta på roliga saker själv, sitta o ruttna bort med en stickig offerkofta ser jag inte som en lattjo pensionärstid. 
2 gillningar
Det är precis den här känslan jag fångar in i ditt inlägg, du verkar trivas med ditt liv, med ditt boende och din livsstil. Underbart!
Och här väcks min nyfikenhet, vad gör att du funderar på en relation? Diskrepansen mellan ditt liv nu och hur du målar upp en framtida relationsbild är otroligt hög. Dina farhågor och funderingar är väldigt specifika och jag läser mellan raderna att det är situationer och erfarenheter av dina tidigare relationer. Om jag hade varit du, hade jag satsat på att verkligen njuta fullt ut av det nya livet och fortsatt jobba med min egen inre trygghet i mig själv och det liv jag vill leva. För det är något helt annat att börja fundera på en relation när man är klar med separationen och är trygg med sig själv och sitt liv för då är tanken på en relation guldkanten i ens liv, inte det mörka molnet.
2 gillningar
Amen på den. Jag kanske inte längre tror ”stenhårt”, jag tillåter mig med ålderns rätt att tvivla. Har haft dåliga erfarenheter av män. Alls inte av misshandel eller liknande. Utan ”bara” av själviskhet och kufiskhet och knasigheter samtidigt som jag, som kvinnan i deras liv, inte tillåtits att ha motsvarande. Men även om min tro inte är stenhård längre så vill jag tro på styrkan i ett vi om man kan hitta det med en annan som tänker lika. Och jag är inte rädd för att försöka hitta det, även om det innebär dejter där någon av oss i slutändan tackar nej. Antalet nej är inte så viktiga om ett ja är möjligt längre fram.
Och samtidigt med dejtandet lever jag det liv jag ändå vill leva, ensam eller i tvåsamhet.
3 gillningar
Skriver under på allt du skriver! Men samtidigt så har jag varit ensam och självständig och stark i snart 6 år och skulle så gärna vilja uppleva känslor som bara inte går att skapa för mig själv; känslan att bli kysst, känslan att höra ihop med någon och att ha en allierad, känslan att bli omhändertagen en stund, känslan av en varm kropp mot min…
5 gillningar
@Buenita Som svar på din inledande fråga citarar jag TS:
Svårare än så behöver inte svaret vara. Är inte svaret.
Ja, jag upplever att jag har blivit skyldig i mina tidigare relationer.
Också medveten om att den inbillade skulden inte uppstått för att mina x har varit så värst mycket svårare att leva med än andra, tror jag?
Tja, jag tror nog att jag är klar med både det ena och det andra när det gäller mina tidigare relationer. Ganska upplyst avseende hur jag fungerar och uppfattas av andra.
Därav också mina funderingar om huruvida en relation “bara” blir en guldkant eller om det följer en skuggning med guldkanten?
Givetvis handlar detta om bland annat vilja till anpassning.
Eller vilja att passa in. I vad? I andras mallar eller sitt eget liv?
@Frittfall jag förstår din känsla/ önskan om att istället för att alltid vara stark själv ingå i ett team. Ett starkt team förmodar jag?
Den tanken appellerar även på mig.
Jag har för egen del inte haft möjligheten att utveckla en sådan relation ännu, tror jag?
Jag ska inte fråga om du har?
För på något vis är det rimligen en orimlighet att så varit fallet med tanke på forat dessa tankar utväxlas?
1 gillning
@Honungspaj och @Surfarn, vill tillägga att jag har två kompisar, som i sin tur är kompisar, som båda har startat nya familjer i vuxen ålder.
De har hands down har hittat sina respektive personer!
Inget snack om saken.
De har alla fyra plats i sina respektive relationer och visst prioriteras det men känslan är ändå att det är små jämkningar och alla får i princip det de vill. I minst det ena paret tjänar kvinnan mer och i båda relationerna tar han lejonparten av ex vab.
Så visst det finns fantastiska omstarter.
Just nu är jag lite fundersam till hur mycket tid grodkyssandet skulle ta från det lajf jag redan lever?
Och möjligen lite lur på att letandet efter detta i mitt fall skulle riskera att ske i lyktans sken och inte där det egentligen skulle stå att finna?
3 gillningar
Det här gör mig sorgsen. Jag växte upp i en ursprungsfamilj där mina båda föräldrar var ett starkt team som stöttade varandra i ur och skur.
Jag trodde därför lite naivt att relationer blir sådana av sig själva när man helt frivilligt väljer varandra.
Men jag fick inte uppleva det i mina egna relationer som vuxen. Jag blev ofta ensam med ansvaret och jag blev ofta bortprioriterad. Trots att jag hela tiden strävade efter en stark teamkänsla erfor jag istället med tiden att jag var ivägen för min egen man. Att jag var en plikt, ett dåligt samvete. Både i min första relation och i den andra.
Och tveklöst är det en av de största skälen till att jag föredrar singellivet idag. Jag har levt i relationer med män i sammanlagt 25 år men inte fått ingå i ett självklart team eller fått känna mig omhändertagen någon gång.
6 gillningar
Ditto på den.
Och visst har sådana stunder funnits med barnens mamma. Det var inte komplett dysfunktionellt, alls inte. Ofta fungerade vi bra ihop, men inte alltid och alls inte på slutet.
Frågar du henne så tycker hon kanske att fler möjligheter fanns, kanske var det så?
Beklagar att dina män fått dig att känna dig som en plikt och belastning hellre än en tillgång.
Prioriteringar är ordet jag inte har använt på mina frågeställningar.
Jag har fått kritik för mina relationella prioriteringar. Skarp i vissa fall.
Befogat dessutom några gånger, men inte mot ,snarare inte nog för relationen och inte nog tydligt.
Att vara omhändertagande, behöver jag fundera på.
2 gillningar
Jag har liknande erfarenhet. Mina två ex är alls inga dåliga män, och visst var det mycket som funkade.
Men just prioriteringar, ja… Det föll mig aldrig in som ung 20-nånting att man kunde prioritera så fundamentalt olika. Och hade någon berättat det i förväg hade jag antagligen svarat att det gör inget, det kan jag så gärna leva med om jag bara får vara med honom.
Med den oerfarnes orubbliga övertygelse och entusiasm. 
2 gillningar
Nä, det är ju just det jag jag inte heller upplevt. Stundtals samförstånd, men på det stora hela har jag varit den som dragit och han som haft hälarna i. Inte för att han saknat initiativförmåga o prioritetsförmåga - men jag har mest sett det vad gäller saker som låg honom själv närmast såsom supa med grabbarna, träna på de mest familjeovänliga tider, jobb, jobb, jobb och så den förbannade sporten som alltid gick först. När det gällde relation med mig eller familjen var det mest pliktskyldig insats, ofta efter massa tjat.
Intressant det där med team också, jag kommer också från en bakgrund med lagsport, han i solosport… jag tror det säger en del om en människas bekvämaste hemvist. Min nästa partner (om det nånsin blir så) måste absolut vara en teamspelare.
Jag älskar också att bo själv på de vis det är positivt, ingen som suckar o har ångest över min röra eller mina idéer o projekt.
2 gillningar
Hej @Frittfall !
Jag läste ditt inlägg ang julen och jag kände igen mig så bra i det.
Jag hade julfirande hemma hos mig, och jag fixade iordning i god tid, dukade och gjorde fint.
Samma sak med nyårsafton, då hade jag bjudning hemma, jag fixade iordning allt i tid.
När jag bodde ihop med exet, då skulle det aldrig göras iordning i tid,det var bara massa ursäkter.
Ja det var bara det, jag ska fortsätta att läsa din tråd.
1 gillning
Min dejtingresa har fått mig på att tänka på skillnaden mellan attraktion jämfört med kompatibilitet. Å ena sidan en självklarhet, men attraktion kan ju helt förstöra förmågan och handlingskraften att se inkompatibilitet och dess konsekvenser. För mig behövs den där initiala attraktionen till nånting med personen, och den biten är ju ändå av godo, man ska väl inte vara öppen för alla.
Men jag tänker tillbaka på när jag var ung och innan barnen - hur man också var tvungen att chansa på potential eftersom i början av vuxenlivet inte har erfarenhete och vet hur man reagerar och hanterar olika livshändelser som hus och barn - och sen är man så intrasslade i varandra och man stretar på för att överleva vardagen.
Men nu, 2 barn senare för min del - och börjar glänta mot nästa del av livet, den utan hemmavarande barn och en ny relation i den settingen så har kompatibilitet blivit en allt viktigare faktor för mig. Och då finns det faktiskt en fördel med apparna! Jag väljer bort alla som har en livsstil som jag förvisso kanske på pappret skulle vilja ha, men också vet baksidorna med att gå in i potential där det betyder att minst en behöver göra en stor förändring (inkluderar alltså mig!) - som jag inte vet hur den skulle falla ut i verkligeheten. Någonstans så är det ju så att som vuxen i 50-årsåldern så lever man ju ändå redan någorlunda som man själv prioriterar… annars hade man ju redan gjort förändringen!
Så alla som förvisso ser hyggligt attraktiva - eller väldigt attraktiva ut på bild, måste också redan ha den livssituation och livsstil som jag vill ha/behöver… för att aktivt ta bort det där attraktionsinitierade potentialtänket. som sagt, en självklarhet i teorin - men jag känner att jag äntligen kan unna mig den selekteringen nu som äldre, när jag redan har familjebildning o barnafostrande bakom mig. Nu ska en relation enbart skänka en känsla av positiv meningsfullhet för oss båda, utan biologisk stress som i min ungdom. Och då blir livsbeskrivningen och önskemålen i profilen avgörande … en på bild attraktiv människa blir oattraktiv. Är inte så säker att jag hade resonerat lika ”klarsynt” förr när stressen att hitta någon att bilda familj med var närvarande, och mitt ego blev smickrat av någon attraktiv människas uppmärksamhet och jag förväxlade det med genuint intresse för hela mig.
Ja, som sagt detta var väl söndagens navelskåderi, men ändå en pusselbit som fallit på plats för mig. Så jag stannar nog på apparna en vecka till
4 gillningar
En sådan bra insikt tycker jag! 
Jag har funderat en del själv på dejting för den dag jag känner mig redo för det. Dejting överlag och appar i synnerhet kändes länge skrämmande. Ett sätt som inte fanns sist jag var singel i mitten på 00-talet.
Men jag har också börjat tänka att de kanske är ett bra sätt att just finna kompabilitet genom på ett tidigt skede. Att direkt visa vem man är och även våga visa vad man söker kanske inte är så dumt 
Hej dig!
1 gillning
…sen kan jag väl säga att jag hittills inte matchat med någon då det även ska funka på andra hållet. 
Och även geografiskt/åldersmässigt etc… men jag känner att jag ändå har en lite positivt förändrad inställning jämfört med sist jag testade detta medium.
1 gillning
Lyssnat ganska mycket på Happy Dating som jag tycker ger rätt många bra insikter inför ett framtida dejtingliv. Hon coachar just många till att det viktiga är inte många matchningar utan rätt matchningar, att våga vara kräsen precis som du är inne på.
Samtidigt vara ärlig mot dem man träffar om det klickar eller ej samt inte gräva ned sig om man får få matchningar och/eller någon i gengäld tackar för sig efter ett par dejter. Då är det ju inte rätt! Kanske lättare sagt än gjort, ens känslor kan ju vara lite bångstyriga 
Men dejtar man ur ett tryggt perspektiv och då kanske mer ”rätt” människor så kan en ju hoppas det klickar lite bättre.
1 gillning
Min motsatsstrategi. Men samma resultat
För några veckor sedan bestämde jag mig för att leta upp ett professionellt samtalsstöd, och idag hade jag ett första samtal. Inte för att jag är i akut kris, men det var skönt att prata om hela min jobbsituation med någon som inte har någon bindning till mig eller jobbet. Jag hade innan samtalsstödet även möte med min chef idag och tog upp en del arbetsrelaterade saker som tyngt mig en längre tid, och som väntat blev hens reaktion att liksom tidigare sopa under mattan och trivialisera. Så det var skönt att kunna följa upp med terapeuten direkt. Min chef kommer inte att förändras och tilliten till hen är bruten för mig. Jag vet att jag behöver flytta på mig dvs byta jobb, men jag behöver bli redo för det, inte minst hitta den mentala energin för det. Jag tänker att någonstans så är det kanske bra att jag som i dagens möte med återkommande exempel bygger på insikten om att min chef aldrig kommer att ge det ledarskap jag behöver. Till sist ger det ett bra, stabilt avstamp till något nytt?
Men nu är det fredagskväll, och jag ska dyka in i en bok eller en serie så fort middagen är avklarad!
1 gillning