Januari är över och igår märkte jag att ljus fanns kvar ute efter 17:30! Summeringen av januari så - sjukdom i början vilket tog energi och jag var verkligen inte glad över samtidig iskyla, snö, is o snöröjning under de förutsättningarna. Men tycker jag ändå lyckades hyggligt bra att hålla mig på den glada sidan av måendet under månaden, och jag fegade inte ur från min intention för min året att gå mot att våga gå på dejt. Tog lite nya bilder och reggade mig på en dejtingsida och försökte verkligen ge det en chans. Men alltså, 2/3 var exakt samma människor som sist, som jag alltså redan valt bort den gången Av totalen så swajpade jag höger på 2 eller 3, och då tvingade jag verkligen mig själv att hålla ett öppet sinne för att ingen egentligen framstår väl i dessa väldigt endimentionella format… inte bara jag. Men - ingen match från dessa, och endast 2 andra som ens visade nåt intresse för mig - och dessa hade endast suddiga foton där de såg ut som missbrukare som man inte velat möta i en mörk gränd - och inte ens en text om sig själv väldigt tydligt att deras strategi var att seajpa höger på alla i appen! Efter 2 veckor tog kandidaterna i mitt kriteriespann slut. Utökade mitt spann 2 gånger, men fortfarande fanns inga fler profiler att visa…
Februari innebär absolut skitmycket på jobb, men jag har fått lite nya människor i mina cirklar där - och det underlättar ju! Men gapet mellan mig och min chef visar sig allt tydligare, och det är trist då det såklart tar av engagemanget. Jag kollar lite på andra jobb, men jag orkar inte börja om igen på någon ny arbetsplats just nu. Tonåringarna tonåringar sig och det är kännbart. Vissa stunder jättebra, för att sedan övergå i vad som känns som veckor av dålig stämning, öppna och dolda konflikter och stress. Men jag tänker att detta är naturens sätt att motivera ungdomen att flyga ur boet, och mig att se fram emot detta istället för att utlösa en sorg och kris…
Idag ska jag ut i skogen och hoppas se lite vårtecken, och jag ska påminna mig själv att allt har sin tid. Jag känner verkligen att jag är i nån form av utvecklingsfas, och det är gott! Tankar på exet? Bara bekräftande insikter om att jag trots allt har haft tur som slapp undan, numera slipper jag känslan av bortvaldhet. Sörjer dock att mina barn tvingas till ett liv i kappsäck och att de tvingats in jobbiga överlämningar, även om de såklart är mycket bättre nu än för fem år sen.
Detta var tankarna för dagen, nu väntar tvättstugan.