Jag älskar inte min sambo längre. Det har jag sagt till mig själv många gånger nu. Han är inte en vän och är för det mesta inte trevlig/snäll. Jag är absolut inte fläckfri. Han har säkert mycket att säga om mig. Men i grund och botten vet han nog också att vi är för olika och det är därför vi inte kommunicera så bra, eller förstår hur den andra tänker.
Finns det nån därute som separerade men bodde kvar till en början…? Hur gick det?
jag har inte lust längre att lossas.
Jag har kysst en annan man, och jag har inte ens känt mig otrogen. De säger lite, tänker jag!
Men tänk om det är nån fler som HAR separerat och sen hittat lusten att kommunicera bättre för att förstå den andre bättre…
Ska inte sticka under stolen med att jag ser motbjudande på att sälja hus och börja hyra. (För jag vill ju egentligen flytta hem, inte hyra en lägenhet i närheten för barnens bästa).
Eller hur, varför! … ja det var ”the one that got away” som kom in i mitt liv igen. … varför… för att jag sökte bekräftelse … han gav mig det jag behövde. Mötte varandra i likvärdiga situationer, fanns som stött pelare.
Sökte kanske efter en giltig anledning och som ett “ess i armen” om sambon skulle försöka hålla mig kvar. Eller för att använda det mot honom som bevis, då jag jobbat ihjäl mig genom åren för att få oss att funka. Medans han inte visar någon indikation på det, och tror att om han får mig att skratta eller har sex är allt glömt som vi bråkat om innan, och han behöver inte ta åt sig… och så snurrar hjulet…
Kalla mig kall, elak. Ja det är vad jag blivit. Känslokall … är väl inte tillräckligt modig. Mycket därför jag söker vägledning här… perspektiv. Råd… andras erfarenheter.
Mitt råd är att avsluta din relation innan du börjar strula med andra män.
Min erfarenhet är att mitt ex gjorde precis som du gjort. Börjar strula med en annan man för att hon inte tycker jag gav tillräcklig bekräftelse. Men det finns alltid två sidor av en story. Jag hade under många år försökt prata med mitt ex men hon var defensiv och ville inte prata om jobbiga saker. Hon tyckte jag skulle veta exakt vad hon ville utan snack… då tröttnade jag och fokuserade på mig själv. Men det gör det inte mer rätt att vara otrogen.
Så, prata med din sambo och berätta hur du känner. Vågar du inte prata så skriv ett brev. Men för guds skull var inte otrogen…
Ja det låter som det var jobbigt, riktigt tufft för dig/er.
Jag kysste han vid två tillfälle för snart ett års sedan nu. Så det är över
Men du har absolut rätt under du säger. Jag har inte spelat Schysst …
Men vill också passa på att säga att jag är
Inte hon i detta fall. Du beskriver mer min sambo. Jag är den som gjort jobbet i relationen, läst böcker… Försökt olika metoder, vinklar. Bokat in oss hos terapeut. Men får inte det gehör… vi är för olika.
Och har börjat förlika mig med att vi inte kommer förändras/formas för varandra …
Jag känner med dig om du kämpat länge för att få saker att fungera. Där har jag varit och det gör en desperat och ledsen.
Det låter som att du bestämt dig redan, så är problemet att du inte vågar ta steget? I så fall vad är det som hindrar dig?
Du säger att du inte skulle sakna honom, handlar det då mer om det praktiska med hus och förändringar?
Huset är absolut ett av dem. Ekonomin. Två barn. Men också längtan att flytta hem. (37 mil bort).
Då jag ”bara” har barnen här. Men han har hela sitt liv… så ser du mitt dilemma.
Ja jag har bestämt mig men varför dröjer jag med det….
-Jag vill vara helt säker.
Vi pratar mycket om att prova flytta men han har JÄTTE svårt för förändringar. Glaset är alltid halvtomt.
innan de, säger han att han kan tillåta mig att åka hem oftare. Tror han hoppas på att de ska lugna min längtan.
Jag tänker… kan vi separera, men bo kvar. Låta mig resa hem oftare… kanske det gör nästa hinder enklare att kliva över.
Jag vet inte… men söker råd och samtal för att bli tryggare i vad jag verkligen vill och vågar… rädd att kasta bort allt för att jag gick för fort fram
Då förstår jag, ja det där är ju riktigt knivigt när man flyttat långt hemifrån för att satsa på ett liv med någon annan. Med barn i bilden blir det ännu svårare ja.
Finns inga enkla svar, men att bo ihop och vara så pass missnöjd att man vill vara otrogen. Ja då har det ju gått för långt.
Har inga vettiga tips annat än att försöka lyssna på vad du själv vill och försöka bortse från huset och allt det praktiska. Sånt löser sig.
Jag har till exempel aldrig bott i hus tidigare och alltid drömt om eget garage då jag älskar bilar och även att mecka/fixa med grejer. Vi hann knappt bo 2 år i huset vi nu köpt innan det är dags att separera. Det är såklart jättetråkigt men jag överlever. Får ta det lite senare i livet när barnen är stora eller så.
Att separera har gjort mycket i tillvaron så mycket enklare trots allt det praktiska runtom. Men visst är det oerhört svårt att ta steget. Jag hann aldrig så långt innan mitt ex valde att vara otrogen. Själv hade jag som plan att vänta ut och känna hur det känns när barnen är vuxna, men oj vilket misstag det hade varit. Jag mår så mycket bättre på många sätt redan!
Det är en besvärlig situation och min tanke förmodligen inte är den du önskar… men jag tänker att du har valt att skaffa två barn på den ort du nu bor. Barnen har börjat rota sig och går sannolikt i förskola/skola och har kompisar etc på denna ort.
För mig blir den självklara tanken att vill du skilja dig så bo kvar i ett eget hem med dina barn och låt barnen få behålla sin trygghet. Barnen först, alltid
I min uppfattningsvärld så ingår det inte att man som en av två föräldrar plötsligt kan få för sig att dra iväg 40 mil enkel väg (=omöjligt för barn att veckopendla) även om det känns som en enkel utväg i stunden, utan långväga flytt måste anstå till dess barnen är stora och står på egna ben.
Troligen inte det svar du önskar, men inte desto mindre ett svar som ser till “the bigger picture”… vilket inte är vad din önskan om att flytta “hem” innebär för dina barn. Dina barns hem är där ni nu bor
Vad menar du ska hända när ni skiljt er? Flyttar du ”hem” då? Vad händer med barnen? De har rätt till båda sina föräldrar.
Deras hem och är där ni bor nu. Detta är ju exakt det man behöver ha koll på hos varandra. Var vill man bo, hur ställer man sig till flytt/förändringar osv osv. Självklart är det inte omöjligt att flytta, men man måste vara överens.
Vad har du kvar ”hemma”? Vad är det som lockar? Kan det inte lösas på annat sätt? Är inte denna längtan en kompensation för något annat?
Med dagens teknologi, kör jag själv virtuell AW med mina vänner, vi har lite olika grupper o ringer varandra. Bor själv långt fr släkt o vänner.
Vad menar du ska hända när ni skiljt er? Flyttar du ”hem” då? Vad händer med barnen? De har rätt till båda sina föräldrar.
-Om vi separerar och om jag inte förmedlar det på ett ”bra” sätt så har han dragen att vända detta med bitterhet mot mig. T ex se till att jag får minst möjliga del av husägorna, inte låta mig prata fritt med barnen på hans veckor osv. …Han är en som ältar och ser allt svart på vitt och tar inte förändring så bra.
-Nej jag flyttar INTE utan barnen!
Men det jag har hemma är en stöttande engagerad familj som jag saknar och jah… de klart om allt var bra så skulle ja säkert inte känna lika stark hemlängtan.
Men samtidigt så har vi alltid pratat om och varit överens om 10 år här och sen 10 år där. Men nu när det är dags att ta ord till handling så är det inte lika självklart längre som för ett år sedan…. Det borde jag förstått
Hej, jag har följt tråden lite för att få en bild av vad du ville mest. Skilja dig eller flytta hem. Men jag förstår att det kanske inte går att prioritera emellan de två? Eller?
Oavsett, det verkar som att du letar efter en lösning där du kan väva ihop allt, men som det verkar riskerar att sprida dig själv rätt tunt under tiden. Att leva ihop länge som frånskilda, det låter…ja men rätt mentalt utmanande. Då blir det liksom varken hackat eller malet på något sätt. Tror du han skulle vilja det? Vill du verkligen det, om du tänker efter? Det skulle ju vara ett evigt limbo. Lite av en mardröm i mina ögon.
Så om du inte vill vara tillsammans med din man längre och inte ser en framtid. Då finns det nog inget annat sätt än att ta den biten först. Prata med honom, säg som det är. Ett av de bästa råden jag fick här var att inte komplicera det samtalet. Bara säga, sen kan man prata om hur och varför. Då är det ju primärt vad som gör dig olycklig och då är det vad som måste åtgärdas. På barnfria helger kan du ju åka hem så mycket du vill. Fattar att det inte är samma som att bo där, men bara att få friheten på ett annat sätt kanske är gott nog tills barnen är stora.
Eller tror du att det ändå kan finnas en chans till bättring emellan er två om han ändå införlivar det ni pratat om. Dvs ”10år här 10år där.” Säg det. Att nu vill du att familjen tillsammans flyttar till Där. Att nu är det dags, och om han vill fortsätta att utveckla familjen och er relationen så är det vad du behöver.
Han kan ju säga nej såklart och då är du tillbaka vid föregående stycke.
