Separation

Hej

Haft en förhållande i 18 år varav gifta i 13 år med två barn 17 och 14. Min höst var extremt hektisk både ett krävande jobb i chefsposition samt att driva eget bolag på kvällarna, till detta skötte jag tre stora privata case som tog mycket tid

Min fru sa för veckor sen att hon ville skiljas anledningen var alla små bråk vi haft under många år , aldrig något stort men små tjafs hela tiden.

Jag blev chockad och mådde extremt dåligt och flyttade ut från vårt hus och bodde på annat ställe under fyra veckor , under dessa veckor så bokade vi in parterapi där min fru inte alls var intresserad av att få hjälp eller gå in med öppet sinne ,fick även veta att hon själv berättat att vi skulle skiljas för barnen utan min vetskap …

Jag är helt under isen och har delvis tagit till flaskan för att sova några timmar på nätterna till detta hör att vi de senaste dagarna börjat prata med varandra som vi gjorde när vi träffades … Jag vill inte ge upp men min fru är bestämd , jag har parallellt med detta fixat en lägenhet men det är först om 2 månader

Någon som upplevt samma situation ?

1 gillning

Hej och välkommen hit dit ingen vill komma men det finns mycket stöd att hämta.
Det är så tungt och tufft det du går igenom nu.
Tungt att din fru inte verkar intresserad av parrådgivning men vill hon inte så är det ju tyvärr så.
Och att hon berättar för barnen utan din vetskap var definitivt inte ett bra beslut och jag förstår om det gör dig ledsen.
Du behöver nu se till att ta hand om dig själv!
Sova. Flaskan ingen bra lösning!!
Förstår desperationen men var rädd om dig i denna period av kris. Det är så lätt att fastna.
Kontakta läkare och få något utskrivet för hjälp att sova under den värsta krisen om du märker att sömnen blir allt för påverkad.
Jag rekommenderar något som inte är vanebildande typ Atarax, ceratonin (melatonin) eller propovan. Insomningstabletter är lätt att bli beroende av. Men den läkare du träffar kan hjälpa dig.
Äta, även fast och om du inte vill.
Rör på dig även fast det är tungt.
Se till att snabbt få något samtalsstöd för dig själv.
Gråt och sörj, låt känslorna få komma. Håll inte tillbaka och göm hur du har det,
Om du har någon familjemedlem eller vän att tala med kan det skänka tröst och stöd.
Ta en dag i taget! Tänk inte för långt.

Skriva här hjälpte också mig mycket! :heart:

3 gillningar

Broder.
Det enda som inte går att skaffa nytt är den tid som gått.
Hur mycket tid har du investerat i din familj?
I din partner?
I dina barn?
Summan du investetar är proportionerlig till vad du har möjlighet att få igen.

Känner att jag investerat enormt mycket i familjen med olika initiativ men knappt fått ett tack tillbaka , så det som känns enormt tungt just nu är att bli lämnad , man har lite känslan att man fått sparken från ett jobb utan varesig en skriftlig eller muntlig varning

Vi har haft riktigt bra dagar tillsammans nu efter hennes besked där vi kan äta middag tillsammans med barnen , se en film tillsammans och prata om nostalgiska saker som vi upplevt under våra år tillsammans men i perioder är jag helt knäckt och har svårt att fokusera på saker.

Jag har försökt prata med många och göra så mycket som möjligt för att dagarna ska rulla på , fortfarande har jag inte fått något papper att skriva på eller något initiativ från henne att ta in en mäklare , eller inleda samtalen kring bodelning … Ovissheten är också jobbig men så länge det är tyst från hennes håll…

Jag fick också driva på allt fast det var X som ville skiljas. Misstänker att de tror att de ska göra den andra ännu mer illa genom att ta upp det.

När har du hunnit med familjen?
Nu menar jag inte sporadiska aktiviteter utan i vardagen, efter skolan, dela vardagsbestyren, ta sig tid att lyssna på och lära känna sina barn och partner?

Vad de kanske har saknat är att ta sig tid för och bygga relationer med dem?

1 gillning

Du har nog rätt att mina prioriteringar borde landat mer åt att underhålla familjen istället , utmaningen har varit att ingen övrig familjemedlem har varit intresserad av att försöka bidraga med något under väldigt många år

Det vardagliga kan absolut vara en faktor men jag tycker inte jag varit bättre/sämre i denna frågan än min fru … Men i efterhand borde jag prioriterat om kanske

Vad menar du med det?

Jag undrar också vad du menar med det?

Du har valt att jobba en himla massa, vad skulle resten av familjen bidra med?

Med bidrag menar jag att man föreslår saker stora som små , kan vara att man hittar på något litet till att boka en resa e.t.c… oftast har jag suttit med detta också …

När man ser sin partner sitta klistrad med jobb då är det väldigt svårt att föreslå den minsta lilla utflykt för man känner som att man är till besvär. Då väntar man tills den upptagna partnern sliter sig från sitt jobb och är närvarande innan man kanske nämner något om en eventuell utflykt.

Jag säger inte att det har varit så hos er. Det var så hos oss när vi hade det som sämst.

… Köper absolut reflektionen men hade jag själv sett min partner kämpa med allt hade min fråga varit , vad kan jag avlasta dig med
men det är kanske inte så man skulle tänkt ?

3 gillningar

Såklart är det så man/hon skulle ha tänkt :v:

1 gillning

Självklart skulle man vilja det.

Men jag har en annan fråga. Du skriver att du har ett jobb med en chefsposition OCH att du driver eget också. Varför två jobb?
Att du skulle köra dubbelt, var det något ni hade diskuterat?

Jag vet att jag är färgad i mina frågor från mina erfarenheter men det är ju de vi kan relatera till mest.

Tanken var väl kanske att alla skulle hjälpa till lite grann iallafall men allt landade i mitt knä istället …min energi försvann samtidigt som jag skulle lösa en massa annat runt familjen

Allt låter som outtalade förväntningar som inte uppfylls eller som det pratas om.
Er kommunikation på div områden hade behövt förbättras. Nu är det kanske för sent.

Jag tänker lite spontant att saker och ting i en relation kan fungera och tom anses vara bra i begynnelsen när kraven på tid, krav/ansträngningar/åtaganden osv är hanterbara och kanske tom. relativt enkla.

Sen kommer barnen och före det har man kanske skaffat nytt, stort, dyrt boende… man har kanske vant sig med relativt dyra levnadsvanor, resor etc.

Barnen kommer och graden på vardagsansträngning når plötsligt en helt annan nivå, men därmed är det ju inte säkert att familjen som helhet därmed drar ner förväntningar/krav på fritidsaktiviteter, kostnadsnivåer, boendekostnader, semestervanor, materiella inköp etc. etc.

Barnen vänjer sig snabbt vid familjens standard och har inte heller någon förmåga att förstå vad en halverad inkomst innebär för graden av spenderande…

Så… vad är höna och vad är ägg… det är lätt att tänka att någon ska prioritera familjen med tid och vardagsengagemang, men inte alltid lika självklart att förstå/acceptera vad det i sin tur kommer att innebära om den som drar in majoriteten av kosingen plötsligt halverar familjens intäkter :woman_shrugging:

OBS, nu gör jag inget anspråk på att veta hur det varit i TS fall, bara ett alternativt tankespår.

Hej!

Jag är i andra ändan, den som tog beslutet att gå. Gissar att din partner också har funderat länge innan hon fattade sitt beslut. Det gör man inte lättvindigt. Går det att rädda i det läget? Jag vet inte. Även om jag lämnat så finns det känslor kvar, men vågskålen har redan tippat över åt att det inte är någon idé att försöka längre.

Du verkar inte vara överens med hennes beslut, men om du vill rädda ert förhållande måste du förstå vad som orsakade det till att börja med. Sen behöver du vara villig att göra de eventuella ändringar som behövs och kommunicerar det till henne. Nästan alla relationsproblem handlar om svårigheter att förstå och ta den andres behov på allvar. Jag önskar att min partner hade frågat mig vad jag behöver och varit mer öppen med sina behov.

3 gillningar

Var de andra med på tåget eller förväntade du dig att de skulle gå med på dina planer?

Vilka “planer” är det du som tänker dig @Rulle?