Separation

Allmänna diskussioner
1

Alltså jag blir galen och säg att jag inte är ensam!

Jag tog beslutet efter 1,5års bearbetning att gå isär efter 19 år och 3 barn. 3/3 sa jag de och jag flyttade 1/8. Under hela våren vad jag väldigt stängd och stängde av mina känslor, för att ta mig igenom de. Men att de kanske är då man hade behövt bearbetat detta tillsammans, vara ledsna tillsamman m.m.

Men jag fanns ändå där för han när han var ledsen så mycket som jag kunde även om de var svårt och mitt beslut är och var 110% rätt.

Jag flyttade och de gick bra till en början jag kände mig stark och trygg i mig själv och att de skulle bli bra för barnen.

Sen var de olika händelser som hände ganska snart efter att jag flyttade som jag inte var beredd på att hantera redan då, när man knappt har fattat varannan vecka. Allt som är nytt som man ska gå igenom. Där jag inte fick nån förståelse varför jag reagerade som jag gjorde.

De gjorde att jag hamnade i en jäkla tumlare av känslor allt kom på engång otroheten, ilskan kom varför m.m. som jag har hållit inne och de som hände nu. Där de bara gick upp för mig fan han ska ju vidare han ska så småningom ha en ny tjej eller kanske till och med börja ligga med nån nu, eller har han de redan…. Nu behöver jag han för att bearbeta men nu finns han ju inte går vi bor ju inte under samma tak längre.

De handlar om tidigare otrohet bland annat i botten av förhållandet som inte är bearbetat de hände för 11år sedan men tilliten byggdes aldrig upp igen.

Nu till saken!

När barnen är hos mig så mår jag så jävla dåligt för jag har ingen kontroll ( såklart) på han. Jag mår så jävlas dåligt över att inte veta vad han gör. Men mitt beslut är fortfarande 110% rätt…. Men de är så sjukt allting hur mycket olika känslor ska man gå igenom. Mitt mående de blir som när ”han var otrogen under en längre tid……

Jag vet jag har inget med de att göra, men säg finns de nån som förstår vad jag går igenom. Fan det är många år vi har haft tillsammans.

Jag lämnar inte honom för att han inte är attraktiv jag lämnar honom för att de inte finns nån tillit som inte har jobbats med, då blir de ännu jobbigare. Jag är inte alls redo att ligga med nån annan kille…. Men hur hanterar man allt! Jag ska gå i terapi kommer såklart få verktyg men jag kan inte vara unik? Eller…

När ska skiten vända :face_vomiting::face_with_spiral_eyes::see_no_evil::sleepy: absolut de värsta att gå igenom detta, förutom när pappa dog….

1 gillning
2

Har du någon att prata med, tålmodig vän? Vad skulle vara det värsta med att han hittar någon annan?

1 gillning
3

Det kommer vända, tror det är en del i processen och bra att känslorna kommer ikapp. Viktigt att möta känslorna och gråta, bli arg och allt där emellan. Annars tror jag inte man kan läka.

2 gillningar
4

Nej jag tror de bara är grejen att de blir ett kvitto om att nu är det över på riktigt, när de händer och att vi har levt tillsammans så länge. Jo jag har vänner som finns stöttar, men de kan vara skönt att ventilera sig för dom som har gått igenom samma sak. Är dock lite dålig på detta forum, vet ej om jag har skrivit i rätt eftersom det bara är du som har svarat :smile:. Så de kanske inte är normalt i processen iallfall :see_no_evil::smile:.

5

Den där svartsjukan om man kan kalla det så är ju naturlig tänker jag. Jag kände lite så i början, sedan tänkte jag, om hon kan vara otrogen så kan hon inte känna ett skit för mig längre. Så varför skulle jag själv vilja ha sex med henne igen? Då släppte känslan av svartsjuka ganska omgående för mig. Hon får väl kladda med vem hon vill, men hon får inte mig igen!

6

Ja alltså jag kommer nog komma dit jag också så småningom. Jag bearbetat för fullt nu att den otroheten var inte en gång den var under 4månader. Vi hade små barn jag var inte där att lämna då och sopade nog de under mattan själv för att överleva. Men för mig är det som att de var igår…… varje dag i 11 års tid tänker jag på detta! Varför, varför! Ingenting blev sig likt efter de!
Det är de som blir så fel nu i mitt huvud hur kan jag då vilja vara med honom sexuellt nu när inte de heller har varit bra sen dess…. Men de är väl för att jag behöver ha kontroll på läget för ett tag framåt.

1 gillning
7

Kan du ge dig själv en stund varje dag att sörja, gråta vara svartsjuk? Kanske en timme där du får ta ut allt och försöka spara de negativa känslorna tills dess? Det skulle kunna ge dig en chans att ge plats för annat och komma vidare?

8

Varannan vecka absolut de för jag typ redan. Men de är väl en process jag borde komma vidare snart. Hoppas jag verkligen…… ska iväg på tis andra gången hos min Teraput, hoppas hon kan börja nysta lite.