@brokenman från ”the rising” 2002. Du låter som en god människa.
2 gillningar
Svar: Hur många svikare som helst, som vi lärt känna härinne genom deras svikna respektive…
Dina känslor kommer förmodligen förändras många många gånger innan du är “igenom” skiten. Så har det varit för mig iallafall. Har både övervägt att ta tillbaka (när han tiggt om det) och att göra allt vad jag kan för att skada honom permanent. Likgiltig är en ju då rakt inte! Och ibland är det kraftfulla toppar där jag är helt säker på vad jag vill med livet, för att i nästa stund ligga i fosterställning och sakna honom.
Bra att du sätter gränser mot X iallafall. Även om det får ske till priset av avståndstagande när en helst vill något helt annat.
2 gillningar
Detdär att bo ihop är för jävligt. Jag var med om samma för drygt 10 år sedan ( samma man) första juni kom bomben, helt, helt oväntat. Han hade en annan. Hela sommaren bodde han hemma, var hos henne flera nätter för att igen komma hem bredvid mig. Han flyttade i slutet av augusti tror jag, kommer inte exakt ihåg. Han bodde nära mig pga en 11 åring som vi hade vecka , vecka. Den andra veckan då de båda var barnfria bodde han hos henne. Varannan vecka umgicks vi, började ha sex och jag gick med på allt. ( finns i mina gamla trådar här på forumet) Efter mycket om och men kom han hem tillbaka efter 2 år. Sedan hade vi typ 9 helt bra år enligt mig…kanske inte enligt honom. Nu hände det igen och det är inte samma dam. Denna gång kommer han definitivt inte tillbaka!
Men att bo under samma tak medan den andra vänsterprasslar… vet inte hur jag överlevde…
1 gillning
Jeg føler med deg. Jeg bodde 6 måneder med min eks før han flyttet ut, det var grusomt. Du er på god vei til å hente en styrke du ikke ante du har; bare det å legge seg midt i dobbeltsengen og “ta huset tilbake” er et skritt i riktig retning. 
Som så mange har skrevet her er følelsene som i en berg- og dalbane, sørg for å spenne deg fast, for med den drar du enten du vil eller ei.
Jeg heier på deg
Styrkeklemmer 
1 gillning
Ja du, skit är det. Låt känslorna komma bara. Ibland är de så starka så man nästan blir rädd. Men ut skall de. Ensamheten är värst för mig också. Min x var en mycket orolig själ så det hände hela tiden något. Fixa ved, ut med båten, jobba på gården, ut till vänner osv…( Nå sista året har jag nog fått träna på att vara ensam då x ” jobbade”) . Men nu får man göra allt själv och ensam… blir inte så bra. Plus Corona skiten.
Men inte vill jag ju leva med någon som inte vill leva med mig… Ont gör det som tusan…
2 gillningar
Vi tänker och ser så lika känner jag…en stor oro jag haft i vår separation är vilken förhållande jag och min dotter kommer få. För min dotter och sambon har en tajt relation, jag har känt att hon kanske “väljer honom” före mig. När jag la ner min oro kring det och bara börjat chilla med henne så ser jag vilken härlig relation vi har.
Mitt första och största mål är också att ha den bästa relationen med barnen, att bli mer genuin i mitt sätt till barnen, men även till närhet av familj och vänner.
3 gillningar
Styrke kramar! Här finns verkligen bra folk som ger stöd och råd när vi är som mest sårbar. Jag är också så tacksam över att ha hittat detta forum, man känner sig mindre ensam då.
5 gillningar
Ja säger som alla andra, lider så mycket med dig och känner det du känner. 33 år det är ju liksom hela ens vuxna liv. För mig 22 år, separationen var ett faktum i november. En 3:e part inblandad, 18 år yngre. Allt kom fram bara på knappt en vecka. En sån jädra overklighet o livet blev med ens surrealistiskt. Det har gått nästan 6 mån och jag va som en blöt fläck fram till efter jul. Jag flyttade samma dag allt uppdagades. En man som jag haft sådan tillit till och trygghet i och som ALDRIG skulle vara otrogen mot mig. De e så svårt fortfarande att ens ta in vad han har gjort mot mig. Jag tyckte mig efter jul se någon slags framtid och ljusning, men är nu åter på ruta 1. Känns verkligen som jag aldrig någonsin kommer bli hel. å ja e så trött på att känna denna sorg och smärta, vill bara spola fram tiden. Det är också jag som fått driva på allt från skilsmässan till allt praktiskt som ska genomföras. Detta har nog också bidragit med att jag inte kommer vidare i min process. Den ekonomiska biten är fortfarande inte klar (hoppas på det denna ev nästa vecka) Jag har heller inte varit arg men känner också att jag verkligen skulle behöva få ur mig så mycket frustration och all min sorg jag bär på. Jag laddar och kommer nog inom kort att vilja ha ett samtal med honom om detta. Vi har heller inte setts sedan i dec. I veckan såg jag honom på parkeringen utanför centrum. Det ångestpåslaget och den sorg jag kände då va så jädra smärtsam. Fy ville bara gå fram å skrika ut all min smärta å ångest, men istället duckade jag i bilen. Hur sjukt är inte det. En människa man haft tillgång till och varit en del av å här sitter man och gömmer sig. Ja de e helt galet hur allt blir, overkligt. Hans beteende är också så osmakligt. Tror att han är 30 år, lägger ut skämmiga inlägg på FB (ja har inte honom men har fått höra det från kompisar som ifrågasätter vad han håller på med). Han har frågat barnen om de vill träffa den nya men barnen har också vid ett tidigare tillfälle gjort klart för honom att de inte vill träffa henne än, (då hon i sin tur fortfarande bedrar den hon levt/lever med sedan hösten förra året) min dotter har ett motstånd och ett förakt för henne och har varit tydlig mot mitt X och sagt att så länge hon inte har avslutat sin relation vill hon inte veta av henne. Blir så jädra förbannad på x:et att han ens föreslår detta. Jävla omoget och egoistiskt. Noll respekt för alla som faktiskt lider och är högst inblandade. Som sagt en dag i taget. Vi kommer klara detta!! stor kram till dig <3
4 gillningar
Tycker det är så osmakligt att prata om sitt nya härliga liv till en som precis fått sitt krossat. Känner igen det där med.
Jag hade tur att jag hittade en lägenhet snabbt efter tre veckor. Men det blev inte så mycket lättare. Sen fick man veta att det fanns en annan med i bilden… en som varit ”vän” i några år. Som hon visade Messenger meddelanden som han skrivit när hon var gift. Sen var det nån mer snubbe som skrev massor och tydligen oxå bara var ”vän”…
Inga som var hemma och presenterade sig eller var över på fika precis. Nä lögner och svek. Det gjorde att man gick in i en ny sorts sorg.
Man ställer sig frågor som var det någonsin äkta från hennes sida och i allvarlighetens namn tror jag det var få tillfällen det var det.
Man känner sig utnyttjad osv.
Som för tre år sen när hon skiljde sig, börjar med (hennes version).
Nä jag älskade inte dig och ville vara själv. Vi skiljdes en måndag. Måndagen efter var hon lyckligt gift med en ny man fast i en annan religion. Vår betänketid var 6 månader…
Så att gå från lycklig singel till att lära känna en man och gifta sig med han på en vecka… ja man finner inga ord.
Den mer sanningsenliga versionen är nog mer såhär…
En snubbe stötte på henne, lovade guld och gröna skogar. Hon föll, låg med han och var känslomässigt och fysiskt otrogen och började sedan leta anledningar till att skiljas…
exakt samma mönster även denna gången. 100% säker men det är sån skit man ältat i hjärnan samt psykisktmisshandlat sig själv för man känt sig värdelös och ful, fet, misslyckad.
Men som sagt det vänder!
Man går in i olika faser.
Ilska, hat, sorg.
Jag känner att jag inte har kunnat hata då jag själv bär 50% av skulden och det tog ca 6 månader för mig att inse att jag inte ägde 100% av skulden.
Det största felet ligger hos henne och den ständiga jakten på en bättre man.
Men jag känner numer att jag kunde inte bry mig mindre… en vacker dag kommer karman att straffa henne för hur hon behandlat mig och gör den inte det så är det skit sak samma haha.
Det jag fått erfara och känner just i skrivande stund 7 månader efter är att fan vilken grym man jag varit… stått ut med mängder med saker och alltid velat vara kvar och alltid kämpat. Alltid älskat och försökt tänka på alla och stötta.
Min karma har börjat blomma återigen och saker börjar faktiskt kännas jäkligt bra igen…
så håll ut!
Låt allt ha sin gång och sorgen ska du inte förtränga utan acceptera den. Du kommer gå stark som fan ur detta men låt det ta sin tid.
4 gillningar
Men alltså jag blir mållös av alla historier som man läser här. Livshistorier som man ens inte kan läsa i en roman. Hur många idioter finns det där ute. Idioter som man litat på, älskat, som är mamma/pappa till ens barn, en människa man levt med en jävla massa år. Många gånger de “bästa” åren i ens liv. När man precis ska påbörja sin karriär, bilda familj, bygga ett hem och framtid tillsammans. Sen bara i en handvändning så är det en främling man har framför sig. Tårarna rinner för mina kinder å jag känner mig så uppgiven, och sån djup sorg och rädsla… kan man verkligen lita på någon igen… kan man ge sig hän, blotta sig och ge allt man har? Så tröttsamt när sorgen och besvikelsen tar tag i en och liksom inte vill släppa taget. Känner mig som den sköraste personen på jorden och tänker… tar aldrig tårar och sorgen slut. Jag som alltid är sprudlande glad, full av energi, positiv, hjälpsam, empatisk, okomplicerad och sätter dem jag älskar i första rum. När ska jag bli hel igen, när ska jag få bli jag igen? går det ens? Heja dig @Andreasnoord vill oxå känna den känslan du känner. Tack för peppen!! Jag hoppas verkligen att karman tar ut sin rätt åt alla håll.
6 gillningar
@levanu jag tror vändningen för mig kom när jag insåg att jag måste acceptera att jag älskar x så otroligt mycket och att det får vara så då.
Istället för att försöka hata och kämpa emot mina känslor.
Det hjälpte mig iallafall och det gick fort när det väl vände.
Jag har precis som du varit glad och en rolig jävel som aldrig vill någon nått illa… men jag har inte varit mig själv på 6 månader och grät flera, flera gånger om dagen varje dag…
Jag har alltid stått nära mina känslor och försökt sätta ord på dom. Att någon du älskar så mycket, som du hjälpt, stöttat och alltid funnits för väljer att bara leta efter det fula med dig medans du själv lärt dig leva med den andres brister osv… ja det är fan orättvist…
Jag har gått igenom en separation från barnens mamma för ca 14 år sedan och då tog det mig 2 år att må som jag gör nu… nu har det gått 7 månader.
Jag vet att det kommer komma dippar och skulle jag se eller höra henne vet jag inte hur det skulle kännas hjärtat är ju där det är liksom.
2 gillningar
Ångest och oro är inget farligt men jävligt irriterande…… så tänkte jag när det var som värst. Dina känslor kommer gå upp och ner länge till, så härda och håll ut. Jag hoppas du har en bra dag 
2 gillningar
Jobbar ni på att hitta tilliten till varandra gör man inte som ditt x gjorde. Då gör man kväll och kommer hem i vettig tid. Jag tror henne inte. Rädda dig själv och bryt upp. Så behandlar man inte en partner om man ska jobba upp tillit och trygghet i relationen. Då ser man till att packa sig hem.
Du är stark 
Du tänker helt rätt i dina tankar…
Jag har oxå fått inse saker med mig själv och rannsakat mig ganska ordentligt.
Tror den tuffaste tiden kommer när väl separationen är ett faktum.
Det är så mycket känslor som ska gå igenom men det är en del av processen.
Jag har haft en uppgång men fick sakliga neutrala sms av x om lån i måndags och ett i dag… visste inte vad jag skulle svara ens… allt jag vill skriva spelar ingen roll för henne längre… Så har varit ledsen…
Sen har det dock kommit ljuspunkter mitt i all skit. Ska börja jobba imorgon igen och räknar med 25% nu i början men börjar känna mig taggad att ta tillbaka mitt liv.
Fick även igår en förfråga om att förverkliga min livsdröm och det erbjudandet är en once in a lifetime… Var och tittade på företaget idag och jag har en kollega (mitt kvinnliga jag) som jag kallar henne nästan med på tåget. Det är en extrem känsla som kommit av en ren slump och det hade aldrig inträffat om jag varit med x.
Så bra att du håller ut… saker kommer bli bättre med tiden… kram på dig!
2 gillningar
Bra grundinställning!! Du gör helt rätt i att blicka inåt och skapa en grund för dig och barnen. Några saker som jag tyckte fungerade väl för mig:
- la mycket tid på att få flickornas rum fina så att de kände sig trygga och hemma hos mig
- investerade i att skapa ett mysigt rum av vardagsrummet, där hänger vi fortfarande mest
- bevara en del gammalt så inte allt blir nytt, t ex våra traditioner på lördagmorgnar, maträtter, deras gamla tavlor/leksaker osv.
- fokus på att hitta lugnet och tryggheten, i början var vi tröttare, fick hitta ny matbutik, ny väg till skolan, blev även skolbyte för den andra osv. Allt nytt tog på krafterna så vi hade inga fullspäckade helger.
- fortsätta träffa kompisar, viktigt att flickorna kunde ta sina kompisar hit, visa sitt nya rum osv.
- för min egen del började jag träffa två av mina bästa vänner varje tisdag på min självsam-vecka, jag fixar mat eller take away, de kommer till mig och vi pratar. Om allt möjligt. Den här traditionen har blivit en viktig stöttepelare för mig. Jag vet att jag åtminstone en kväll i veckan har kul och träffar andra vuxna utanför arbetstid.
- hitta och hålla fast vid träning, det ger energi!
All styrka 
Det blir bra
6 gillningar
Min psykolog sade till mig att du tycks ju veta en hel del om saker du kan göra och hur du bör tänka mm. Jo, hänger på ett svenskt skilsmässoforum , där får man råd och bra verktyg. Hon tyckte det var helt super! Hon frågade faktiskt rätt så mycket om vad det skrivs här och var förvånad över att det fanns mycket män här också…På finska sidor finns det inte mycket män, det är bara vodka och perkele 
4 gillningar
@mamma_mu trodde i min enfald att brännvin och jävlar anamma funkade här i Sverige när min yngre bror gick bort men lärde mig där och då att det inte funkar särskilt väl för mig. Var därför bättre förberedd när den här smällen kom. Hade inte varit särskilt lyckat att supa. Finns bättre sätt varav detta forum är ett.
6 gillningar