Hej,
Jag och min man har varit ett par sedan 20 år tillbaka. Vi var varandras motsatser (vi är fortfarande mycket olika med mer närmare varandra) vilket gjorde att vi föll pladask för varandra. Jag kände direkt att det här är mitt livs stora kärlek! Han var lugnet själv, blyg, rätt osocial (aldrig tillsammans med mig), kunde inte ”kallprata” med andra än med mig.
Jag, impulsiv, yvig och utåtriktad. Levde ett mycket promiskuöst liv i tonåren, vilket direkt upphörde när jag träffade honom. Så här i efterhand så inser jag att han blev min ”räddning”! Kommer ihåg att jag även under min tonårstid led av psykisk ohälsa (förstod inte det då).
Till saken är att vi alltid haft svårt att hantera konflikter. Konflikter som uppstår för att vi inte kan prata med varandra. Under många år så kan jag nog ärligt säga att jag helt enkelt inte heller lyssnade. Blev det inte på mitt sätt blev jag jättearg och han stod nog ofta tillbaka och när han fick nog, vilket var typ en gång per år blev bråket storskaligt med en massa skrik där jag hotade med att göra slut/skilja oss.
När jag fick min ADHD diagnos och började medicinera för den så är mitt humör mycket jämnare och jag går inte lika mycket igång på saker.
Vi har haft en massa tuffa år då vår äldsta son mått psykiskt dåligt när han började gymnasiet och var bla suicidbenägen. Jag kände att jag tog det största lasset och att det bara var jag som gjorde nåt men nu vet jag att min man gjorde det han kunde dvs behöll lugnet. Hade han också gått igång då hade det nog blivit ännu värre för mig/oss! Jag insåg nog inte det då utan har nog skuldbelagt honom att inte bry sig.
Många saker har gjort att vi båda känt oss värdelösa. Jag kom till insikt på nyårsafton att jag inte ensam kunde lastas för allt. Att jag inte var värdelös som fru, mamma, ja som person vilket jag har trott och känt så länge!
Våra senaste konflikter har berott på nåt som jag har sagt i välmening och som han tagit som kritik, känt sig ännu mer värdelös och då tagit avstånd eller helt enkel bara dragit. Han har bemött mig med tystnad (hans sätt att hantera det) och då har jag känt min så dålig. Han undvikande och jag otrygg ambivalent. Inte den bästa kombinationen.
Vid vårt senaste bråk fick jag även för första gången bekräftat det som jag trott, att han känner sig värdelös och att han projekterar ilskan mot mig för att jag tycker att han är värdelös. Kunde då förtydliga att det är inte jag som tycker det, utan att det är han själv som känner så om sig själv.
Nu iallafall är vi inne på vårt sista försök som par. Vi har separerat på prov. Han har fått en hyresrätt som han flyttade in i i fredags. Barnen ska bo hos oss varannan vecka. Vi hade sagt att vi ska försöka en sista gång och se om vi på nåt sätt kan hitta tillbaka till varandra. Vi skulle träffas kanske två gånger per vecka, ha en gemensam familjemiddag med ev övernattning och en date.
Tyvärr hände en sak för ca två veckor sedan. Jag fick panik/ångest och jag backade 20 år bakåt i tiden. Jag blev typ tonåring igen då jag kände att hela min trygghet höll på att rasa och jag fick fullständig panik! Mina tankar sa, det här med separerade på prov, det är bara nåt han säger. Så fort han flyttat så släpper han bomben att” jag vill inte mer…” Fick en panikångestattack och skadade mig själv… Med full förståelse blev han helt livrädd och sa att jag behöver professionell hjälp och att han inte kan hjälpa mig! Jag har sedan december försökt att få hjälp då mitt mående har blivit sämre pga vår kris men inte fått den hjälp jag behöver men på måndag börjar jag med behandling genom samtalsstöd hos en psykoterapeut.
Jag är fullkomligt livrädd för att min trygghet ska gå vidare utan mig. Han i sin tur känner liknande.
Jag accepterar nu, helt ärligt, att vi är separerade på prov! Han har gått med på att ge oss en chans till, nog mycket för att jag kommer att arbeta med min psykiska ohälsa och ta tag i grundproblemet (vet vad det är) och vi är medvetna om hur vi känner och varför konflikter uppstår. Att vi inte på våra sätt får fly när det blir jobbigt utan att vi måste ta det med varandra.
Vi har förklarat för våra barn att vi separerar och att dom kommer bo hos oss varannan vecka men att vi kommer att lyssna på deras önskan.
Vi vill inte ge våra barn ”falska” förhoppningar om vi inte lyckad hitta tillbaka till varandra och därför så kommer vi hålla våra försök ”hemliga” men att dom ska veta att vi som vuxna kan samarbeta och umgås.
I fredags när han flyttat in i sin lägenhet, så SMS:ade vi varandra lite flirtigt och det slutade med att jag fick en invit att komma över en ”snabbis”. 
Det kändes mycket… spännande och jag ser verkligen fram emot vad vår nya hemliga relation kan ge. Just idag känner jag mig som jag gjorde när vi först träffades, nykär. 
I maj ska vi gå på teater och vår äldsta kommer vara barnvakt åt bor minsta och vår tonårsdotter ska vara hundvakt. Det är min vecka och jag har sagt att jag ska gå på teatern med en kompis och att jag kommer övernatta på hotell då det kommer bli sent.
Vi älskar och tänder så på varandra fortfarande men det negativa som vi inte lyckats bryta oavsett parterapi blev oss övermäktiga.
Jag hoppas så att vi kan hitta tillbaka till varandra. Någon med liknande erfarenheter? Dela gärna med er av egna erfarenheter eller inputs.