Hej!
Är precis i början av en separation med två små barn och jag skulle gärna komma i kontakt med någon som går igenom samma sak just nu.
Jag brottas med ångest och dåligt samvete mot barnen och vet inte hur jag ska överleva halva tiden utan dem.
1 gillning
Berätta mer om din situation!
2 gillningar
Hur gamla är barnen?
Både du och barnen kommer att vänja er i
Och anpassa er med tiden.
Det är en omställnigsprocess för alla. Det viktigaste är att du och den andra föräldern kan samarbeta och ha en bra relation.
Berätta gärna mer för att få råd/stöd.
Hur gamla är barnen? Hur många är barnen?
Vilka orosmoln ser du?
Jag är nyseparerad med två barn på 7 och 10 år.
Ångest och dåligt samvete är något jag också känner. Efter 10 dagar tillsammans med barnen över jul och nyår sitter jag nu här när barnen åkt till sin pappa. Jag trodde att jag skulle njuta av lite egentid men det som att kroppen skriker då det går emot ens hela väsen att vara ifrån sina barn (samtidigt som man ska navigera i den nya tillvaron och landa i sig själv).
Jag försöker sysselsätta mig, tillåta mig att vara ledsen och de flrsta dagarna brukar vara värst.
Vet inte vad jag vill säga med allt, men du ärninte ensam 
2 gillningar
Jag har två barn som är 3 och 6 år snart.
Det gör så ont att tänka tanken att vara utan dem halva tiden… det känns som att jag sviker dem något oerhört och jag är så rädd för att jag ska gå sönder helt när jag inte är med dem.
Som ni hör så har vi inte flyttat isär än men de är på gång.
Att vara utan barnen är min största skräck…
Vi kommer att köra 2-2-3 upplägget så jag kommer inte vara utan dem alltför lång tid men det skrämmer mig så oerhört.
Jag skulle så gärna prata med någon som går igenom samma sak!
2 gillningar
Vi har en bra relation och barnen är vårt främsta prio!
Något som adderas på detta är att han kommer bo kvar i huset till en början vilket också gör att det känns som att jag lämnar och sviker barnen trots att det är ett gemensamt beslut… men jag hoppas de inte ser det då!
Känns skönt att veta att jag inte är ensam
Har sånt ångest och får ont i magen, kväll och morgon är värst just nu!
3 gillningar
Så han ska bo kvar i ert gemensamma boende och jag antar att du ska skaffa en egen lägenhet?
Om det är i närheten av ert gemensamma hem, så borde det vara möjligt att besöka barnen emellanåt, även på den andreas vecka.
Initialt kan ju det vara skönt för dig, så att du inte känner att du överger barnen.
Har testat 2-3-2 upplägget tidigare, men jag upplevde tyvärr inte att det funkade så bra.
Blev väldigt uppryckande för barnen att flytta så ofta. De hann aldrig bli hemmastadda på ett ställe så vi gick senare över till att köra vecka / vecka och så kommer det bli den här gången med.
Det är tufft i början men både du och barnen kommer att vänja sig till slut.
Rekommenderar att du sysselsätter gig i början. Ha vänner över som kan hålla dig sällskap, sätt upp några nya mål som du kan hålla dig fokuserad på. Det hjälper i början för man känner sig väldigt ensam initialt.
Från ett hem fullt av liv och rörelse till komplett tystnad.
Du är inte ensam, det finns mycket stöd på det här forumet och många som gått igenom samma sak. All styrka till dig.
Hej, jag går igenom samma sak. Mina två barn är 2 år och 5 år.
Jag kommer bo kvar i huset och han kommer flytta till en lägenhet i februari.
För mig är det i dagsläget otänkbart att bara ha mina barn halva tiden. Dessutom har jag turen att barnens pappa börjar jobba kl. 7 och hans nya lägenhet är lite mer än en mil bort. Så han kommer inte kunna lämna barnen innan han ska vara på jobbet. Så vi har kommit överens om att barnen bor hos mig och att han kommer vara hemma i huset och träffa barnen 1-2 gånger i veckan efter jobbet + varannan helg nu en tid framöver.
Pappahelgen kommer barnen vara i hans lägenhet.
Jag har ångest och dåligt samvete för jag vill inte att barnen ska vara ledsna. Jag är själv ett skilsmässobarn där det inte blev bra. Men det var nog för att min mamma träffade sin nya innan de separerade och den nya tyckte aldrig om mig.
Jag kommer definitivt inte gå samma väg som henne och mina barn är min första prioritet. Deras välmående kommer alltid komma i första hand.
1 gillning
Vad fint att du ändå får ha barnen så pass mycket och att det ändå känns okej för dig!
Sedan jag skrev mitt inlägg har jag landat ordentligt i detta beslut, köpt lägenhet 5 min promenad från vårt hus.
Vi kommer att börja med 2-2-3 och hoppas att det blir en bra lösning för oss alla.
Jag har gått igenom ordentlig ångest över att vara utan barnen men har ändå landat i att detta beslutet är der bästa för att stanna kvar i relationen är inte ett alternativ.
Har ni berättat för barnen?
Våra är lika gamla som era och det gick oväntat bra. Sedan blir det nog en reaktion när flytt osv sker och det blir verklighet men just nu är jag i stadiet där jag känner mig lugn i detta och ser fram emot det nya livet.
Hoppas att allt kommer att landa fint för dig! Vi är inte ensamma och som du säger, barnens behov kommer alltid att gå först!
Ja det kommer säkert bli supertufft för jag har ingen avlastning då jag inte har någon familj i närheten. Men barnens pappa är schysst och har sagt att han går in och stöttar när jag känner att det behövs.
Det är han som är orsaken till separationen och jag tror han vill vara utan barnen lika lite som jag vill det.
Jag försökte få honom att skaffa lägenhet i närheten, men där gick jag bet. Han vill in till stan för där händer det mer. Det gjorde mig lite besviken.
Din nya lägenhet ligger ju på perfekt avstånd i min värld.
Jag hör gärna mer om hur 2-2-3 fungerar för er. Har hört flera som har talat varmt om det.
Vi har inte berättat för barnen. Jag fick rådet av BVC att vänta till det var dags, eller några dagar innan det är dags för honom att flytta. Så nästa helg är min plan, men vi får se lite när barnens pappa flyttar. Han behöver skaffa sig lite möbler och sånt först.
Hur berättade ni och vad sa ni? Jag är sjukt nervös över att just prata med vår 5 åring. Han är pappas kille och kommer bli jätteledsen misstänker jag.
Jag vet inte hur jag ska lägga fram det. Min fd är inte den mest talförde så jag misstänker att jag är den som kommer att prata. Men såklart ska vi båda vara med. 2 åringen vet jag inte om vi ska låta vara med. Är rädd för att storebrors reaktion (han reagerar väldigt starkt på alla små förändringar) kommer bli så stor så det skrämmer henne. Dessutom är hon så liten så hon kommer ändå inte förstå innebörden av det vi säger.
Just nu försöker jag få min fd att åka hemifrån några dagar i veckan så de vänjer sig vid att han inte alltid är där. Han är nämligen ALLTID hemma annars. Barnen är vana vid att jag kommer och går då jag både har ett ansvar på arbetet och därför kan jobba över en del, plus att jag tränar 2-3 gånger i veckan.