Hej alla! Läser mycket här och ni ger kloka och bra råd.
Nu är det min tur. Jag blev lämnad i februari kom bomben efter över 10 år tillsammans, kännt varandra 13 år. Jag är 33 och hon 37 .
Två barn, 8 år och fyra.
Förhållandet har varit upp och ner. Jag kom in med skulder från början som jag berättade om efter ett tag och genom går en skuldsanering med ett år kvar som varit påtagligt genom åren då knappt någon vetat om det.
Allt har bara blivit tokigt hela tiden. Hon känner att hon inte vågar lämna barnen själv med mig, att jag är kontrollerade osv. Fast är nog mitt sätt att prata och kommunicera som gjort att hon känt kontroll behovet, vilket jag får hjälp i kbt behandlingen nu.
Under separationen kom de fram en ny kille en kollega, de skiljer över 15 år. Men han har varit hemma oss oss ett par gånger och de har varit ute och ätit. Men barnen fick inte säga till mig då hon var rädd att jag skulle bli arg? Men 8 åringen berättade endå denna hemlighet…… så allt har verkligen kommit fel väg och han är kanske bara ett stöd och vän då han genomgått en separation sjölv.
Hon kan bli irreterat när jag pratar mycket mig mig , men stor del av detta har orsakats pga mig. Därför pratar jag så.
Då jag skämts och hatat mig själv har jag slagit och tyckt illa om mig själv genom åren vad jag utsatt mig och sambon för, då hon fått dragit ett stort lass ekonomiskt med. Soppar allt under mattan.
Då jag stängt av och bara focerat fram utan att vilja berätta för mina föräldrar eller andra närstående, hade kunna ringt ett samtal för att släppa denna bomb för min pappa så hade kanske han kunna hjälpa så man aldrig hamnat där man var ekonomiskt men vågade inte.
Denna stress och argsintjeten mot mig själv har gjort att man fått kort stubin och varit arg lätt.
Förhållandet har varit jätte bra och ibland dåligt, när de varit dåligt har de varit nära dysfunktionellt. Vi har lagt jätte mycket tid på barnen och göra upplevare med dem, och glömt oss själva på vägen, tror vi lämnat bort dem två gånger under 8 år . Mina humörs svängningar vet jag om och de har vi börjat jobba med, de har kommit genom denna stress med skuldsanering och hur man svikit henne i det , alla drömmar hus brölopp osv som kan komma sen som man inte kunde ge just nu. Hon uttrycker ibland att alla dessa år varit falska? Men när kat berättade om allt valde hon ju att stanna kvar hos mig, hon visste att de blir 5 tuffa år med saneringen. Äldsta sonen har inte heller haft det lätt genom åren med mitt humör men vi har verkligen hittat varandra detta år. Ordnat så han går hos en kurator i skolan och kan få prata fritt utan mamma och pappa.
Jag ville verkligen rädda upp detta. Jag har tagit hjälp av pyskolog team och kbt träning nu. Små steg som redan gett mig en helt annan syn på livet. Första gången jag känner mig fri från argsintheten och allt annat. Öppnat mig för släkt vänner bekanta som känner till allt, bara detta föll flera kg från axlarna. Små steg redan nu på en lång resa. Första gången denna månad man känt ett lugn inom sig, känna känslor och tårar är väldigt fint? Skönt att visa känslor och känna dem.
Jag vet att hon är arg. Hon behöver få vara arg. Men genom separationen har jag svårt att släppa att det är färdigt som hon säger, hon är klar. Finns inga känslor kvar. Hur ska jag tänka och agera där? Hon känner sig liksom tom och strymt när jag pratar om framtiden.
Genom saneringen och delad ekonomi har vi ju splittat rakt av på allt, jag har legat lite minus så en skuld har uppståt till henne på cirka över 200.000 som jag ska börja betala på till henne sen när allt är klart men de stressar som tusan de med att kunna hitta utrymme beroende på vad som händer och sker i livet, pojkarna går så klart först. Men allt hade varit så mycket enklare med att hitta henne igen och så sätt mycket enklare att inom familjen skapa ett konto där sånt läggs in på för henne……… känns som de kan bli bråk och stök om de där längre fram.
Jag kan ha fel men jag tror att de finns en känsla kvar i henne men att det är en mur uppbyggd, då hon ställt krav och vi har pratat om humöret tidigare men det var först nu poletten verkligen ramlade ner.
Känner ingen glädje, livsglädje. Har varit sjukskriven olika omgångar nu under separationen då jag inte ser morgon dagen. Har sett planerna exakt hur jag ska avsluta mitt liv, jag har tidigare sagt till henne om detta men aldrig haft såna planer som jag hade denna gång, tagit hjälp av Pysk av detta. Men hon skrattar typ bort det och förstår nog inte hur dåligt och att jag verkligen förstår nu. Men jag jobbar varje morgon med att mina två barn , finaste grabbarna måste ha sin pappa livet ut vid sin sida, jag hoppas jag blir stabil snart .
Hur tar jag mig igenom detta och kommer vi finna en väg att skapa kommunikation gällande barnen?
Jag gör denna resa nu och hoppas hon ser förändringen jag gör för mig barnen men även för henne.
När vi under separationen pratar om hur de varit nu pratar hon nästan bara om det dåliga och blir lätt irreterad vilket skapar en stress hos mig och våra samtal har ibland slutat med höga nivåer och att man gått ut och gått på varsitt håll. Vi är på olika plan. Hon vill inte kunna prata om att vi en dag kansken kan ligga och skratta åt denna mardröm? Sen valde hon att lämna och tycker ibland vissa stunder under separationen inte varit ok i våra diskutioner, de kan jag hålla med om men de blev väldigt pressat att bo tsm under samma tak tre månader.
Det är först nu jag verkligen förstår och verkligen kan göra något åt mig själv. Tidigare har jag aldrig sett eller känt så här som jag gör idag. Jag ser verkligen vad som varit fel och hur ett liv samt förhållande ska vara.
Som ni märker jag har jätte svårt att tänka idsg, jag svävar iväg…… men kan inte bara tänka på nu och idag, känner mig så jäkla värdelös.
Glömde en sak. Hon har dessutom i alla år skött ekonomin.
Men kännt sista året att något inte stämt. Kommit konstiga brev. Visade sig till slut efter att jag över 10 gånger frågat om hon tagit lån. Hade gjort det, mellan 70-90 tusen kanske mer. Får inte veta det.
För att ekonomin inte gått ihop månadsvis har hon då tagit lån och vågade inte säga för hon trodde jag skulle bli arg?
Jag skulle aldrig blivit arg och då hade vi löst den saken direkr. De har nog också stressar henne. Men vi sålde av bilen nu under separationen så de
Mesta av pengarna kunde hon betala av lånen.
Blev så ledsen att hon inte lärt sig av min resa med skulderna…. När hon haft facit framför sig.
Hon hävdar att de var för barnen skulle ha mat på bordet. Jag förstår det men de hade vi kunna lösa utan lån….
fina ord det.