Vi ska börja bodela. Fastigheter, bilar, tillgångar, lån och skulder osv. Frågan här gäller prylar. Det är jag som flyttar från huset till liten lägenhet och kan inte ta med så mycket möbler, men jag tror vi kommer överens där. Lämnar det mesta.
Men finns det någon schablonsumma han får betala mig för jag ändå måste köpa ny kaffebryggare, dammsugare, husgeråd, verktyg, gardiner, mattor, lampor… vi orkar ju inte sätta oss och värdera varje pryl - som i begagnat skick inte är värda mycket. Men det blir ju en del vid nyinköp?
I bodelningar pratar man om bruksvärde och inte inköpspris.
Har du läst min guide som jag publicerat här där jag också berättar hur vi har gjort (eller kommer att göra).
Den går i stora drag ut på att man bjuder mellan varandra på sånt som båda vill ha - större prylar - och resten delas upp efter best effort.
Den som sen “köper” mest får kompensera den andre med motsvarande summa.
Sen kan man ju göra så här: alla småprylar som man faktiskt behöver handla, alltså som räknas som nåt som behöver finnas i varje hushåll; vitlökspress, elvisp, badrumsvåg etc inhandlas för gemensamma pengar innan bodelningen och sen får varannan ny pryl gå till det nya hushållet. Gör man på detta sätt slipper man värdera. Att schablonberäkna ett hushåll är nästan omöjligt och skiljer mycket mellan olika familjer men att försöka sitta och dela upp småprylar styckevis blir bara patetiskt.
Sen ska inte den andre straffas för att hen råkar ha bättre möjlighet (mer utrymme) att förvara saker, så om den som flyttar lämnar saker av utrymmesskäl som den som stannar inte är intresserad av så ska hen inte behöva betala den andre något för detta.
Jag vet ute om det finns någon sådan schablon, skulle kanske vara hos konsumentverket eller nåt liknande
Men jag har en kompis som älskar att “slå ihjäl dötid” genom att göra “önske/låtsas”-varukorgar på nätet. Som hon sedan sedan raderar när hon är less, eller har blivit förskräckt över slutsumman. Ett förfarande som jag själv aldrig begripit mig på utan alltid betraktat som mer eller mindre knepigt, men vi roar ju oss alla på olika sätt
Nåväl… just det där sättet att låtsashandla skulle ju i praktiken kunna ge dig/er en fingervisning om vad nyinköpen till ett hem av nödvändiga every-day-life-prylar kommer att landa på. Och förmodligen så blir det långt mycket mer än man öht kan föreställa sig när man tidigare i livet sas. inhandlat allt fortlöpande under resans gång.
Ja men det är fortfarande inte så man värderar lösöret. Bruksvärde heter det.
Om jag säger så här: vad tycker du att den här personvågen är värd? 50 spänn? En ny kostar 150-200.
Eller om man nyanserar frågan: vad skulle du kunna tänka dig att betala för just denna om du hittade den på loppis?
Fortfarande 50? OK, då sätter vi värdet 50.
Vad nypriset är blir ointressant.
Och så håller man på tills allt är genomgånget men man tar givetvis inte en och en gaffel utan räknar dem som ett set.
I vår uppdelning så undantar vi också allt som vi har fått från våra föräldrar eller i present.
När det kommer till lite udda detaljer så kan det säkert bli tjafs: Jag såg att det var som sån vas som såldes på Tradera för en tusenlapp och du tycker bara att den är värd en hundring!
Jaja, men bjud själv då om du tror/tycker den är värd mer. Men då får du också vara beredd att “betala” detta för den.
Gör man som i vårt fall att man anskaffar allt tillsammans som behöver kompletteras med gemensamma medel så behövs inte den här armbrytningen och värderingsfasen. Om sen den ena får den nya vågen och den andra får den nya kaffebryggaren blir en rättvis fördelning,
Nähäääe på så vis men jag har aldrig gjort något anspråk på (och inte heller skrivit ner någon engenförfattad “manual”/“guide”) att min vänninnas låtsas-shopping skulle var något vedertaget sätt att beräkna/värdera lösöre på.
Men att nypriset är “ointressant” är ju även det rent skrattretande, för den enda som nypriset är ointressant för är ju den som inte behöver köpa allt lösöre igen till nypris
Man kan säkert komma överens och tillsammans kalibrera slutsumman, men själva grejen är ju att saker och ting kostar mer i kronor och ören nu än för ett antal årtionden sedan…
Men okej, att göra som du gör i ert fall är säkert det bästa…
Men vore det då inte enklare att ta bruksföremålen och lämna det mer skrymmande och låta udda vara jämnt? Om man själv blir sittande med en gammal dammsugare så finns det väl knappast något intresse att vara med och betala exets nya?
Ja, det allra enklaste (och ffa. mest ekonomiska för en själv) vore att själv ta alla fortfarande fungerande bruksföremål och låta den andre köpa nytt till inköpspris. Men rättvist, njae…
Men däremot vad det “mer skrymmande” är för något, som man borde lämna för att udda ska vara jämnt…det vet jag emellertid inte.
När försäkringsbolag värderar saker så är man bara intresserade av anskaffningspriset och ålder. Vad det som värderas kostar idag bryr man sig föga om. Åldern är grund för avskrivningar. Många har blivit väldigt besvikna när detta uppdagats.
Jag är rätt säker på att bodelningsmän resonerar ungefär likadant.
Jag tänkte nog att det var just på det sättet att att tänka/resonera/värdera som du for efter… men i det här fallen så handlar ju inte om något försäkringsärende. Där ett försäkrngsbolag har försäkrat ett föremål i akt och mening att såklart gå i vinst på transaktionen.
Här handlar det om två likvärdiga människor som går skilda vägar och där deras gemensamt införskaffade ägodelar ska delas upp rättvist. Inte ett ärende där den ena är att jämställa med ett försäkringsbolag och den andra en kund (som alltid drar det kortaste strået i slutänden) och där det är bolaget som dikterar villkoren.
Alternativet att inte sköta bodelningen själv är att låta en bodelningsman göra det och jag har hört folk som gjort detta och blivit mäkta besvikna hur (lågt) man har värderat sånt som (någon av) parterna trodde var värt betydligt mer.
Exakt samma resonemang som vid en brand (jag har själv den icke angenäma erfarenheten att ha gått en sån match med ett försäkringsbolag så jag vet vad jag pratar om).
En bodelningsman tänker exakt som ett försäkringsbolag; anskaffningsvärde minus avskrivningar. Vad samma sak kostar på stan struntar man i. Visst det låter radikalt och hjärtlöst men en bodelning är endast en ekonomiskt utjämning av döda ting, ingen dramapjäs där parterna ska schavottera för den andre för att få empati för hur mycket en sak bör anses vara värd.
Med sunt förnuft kommer man långt men är det ett s k låst läge där en part ska försöka krama musten ur den andre och sätta sig på tvären i alla lägen måste man använda en bodelningsförrättare. Värderar man sakerna själva och båda är nöjda så har man mycket vunnet.
För att det sistnämnda ska ha en chans att inträffa så krävs det att ingen av parterna försöker sko sig på den andr*s bekostnad. Så länge man räknar som du gör så kommer den som behåller lösöret att vinna stort och mao. så är det ingen skillnad att ta in en bodelningsman… även om denne skulle räkna lika illa för den part som måste införskaffa nytt som ett försäkringsbolag gör i händelse av brand/stöld etc.
Enligt ditt exempel så kan ekvationen endast fungera rättvist under förutsättning att man gör samma “vinst” i beräkningen båda två. Dvs. under förutsättning att båda parter måste nyinförskaffa lika mycket till dagens inköpspris och kan behålla lika mycket av redan införskaffade saker.
Men i TS fall så skulle hon lämna i princip allt till honom och själv köpa nytt, och då kommer saken i helt annat läge.
Har jag sagt att någon ska behålla allt lösöre i en normal bodelning? Så är det inte tänkt att fungera.
Det är hennes val att lämna allt och då hamnar man per automatik på en högre tröskel när allt måste köpas nytt och det skulle inte jag ställa upp på att kompensera om jag vore den andre. Sakerna finns ju och hon har rätt till 50% av dem men betackar hon sig detta så är det hennes problem. Ett sundare sätt vore att dela upp sakerna i två likvärdigt stora högar och sen får var och en införskaffa det som saknas men då måste man också först vara överens om enskilda sakers värde.
Nej, jag förstår att du ser på saken på det sätt som du gör. Men nu ställde ju TS en fråga utifrån villkoren i deras situation. Varken du eller jag vet ju om hon “betackar sig” för de saker som redan finns. Han bor kvar på stor yta och hon tar en liten lägenhet och det kan ju vara han som önskar ha kvar det som finns i huset… vem av oss kan veta?! Allt vi vet är vad hon beskrev och frågade om.
Men det handlar ju i grunden om både rättvisa och välvilja i synen på både person, fördelning och sakfråga här…eller äsch, jag ger upp och lägger ner det här
Nä hon skriver ju lämnar det mesta.
Av utrymmesskäl.
Vi befinner oss i exakt samma situation. Det är inte mitt problem om hon inte kan få med sig en massa saker pga utrymmesbrist; hyr ett förråd eller ge bort det då. Ska det vara kvar hos mig så tänker jag inte betala för det och jag tänker heller inte vara förråd åt henne bara för att jag har ett större ytor.
Vi har delat på möbler och större prylar som TV etc. Dessa värderade vi rumsvis och ville båda ha den specifika saken så fick den andra lösa ut motparten.
Sen har vi stolpat upp alla småprylar som behöver införskaffas, även sånt som basmatvaror, kryddor och skurtrasor. Detta handlar vi tillsammans innan hon flyttar för gemensamma medel och delar sen på detta genom att hon får vissa nya saker och jag får andra. Vissa saker behöver vi inte köpa, t ex grytor och stekpanna för där har vi redan flera ex. av. Tror det här blir en smidig och rättvis lösning, vi behöver inte dividera om varenda pryl och får en bra bild av vad som behöver handlas. Just nu ligger allt på ett excelark.
Oj, så mycket engagemang. Jag var lite otydlig. Möbler ingår inte i frågan. Tror nog vi kan dela på glas o porslin också. Tänkte om det fanns ett superlätt svar OM vi bestämmer oss för att inte dela upp resten som inte har nåt affektionsvärde (inklusive skurtrasor:-). Mycket enklare om det får vara kvar och jag införskaffar nytt (eller på loppis) husgeråd, och får ett LITET bidrag till det - ett par-tre tusen? Hade vi en värstingespressobryggare hade vi förstås bodelat den. Men jag orkar då rakt inte gå igenom varje pryttel. Bäst vore om vi hade flyttat båda - då hade vi gjort två likvärdiga högar. Men mycket är ju köpt att passa just i huset där han och sonen bor kvar.
Nåväl - schablonsumma verkar inte finnas. Högar får det nog bli.
Jag flyttade när x-ts sista otrohet uppdagades och jag räknar med att allt ”pryttel” jag fick köpa som man har i ett vanligt hem typ kryddor, disktrasor, tvättmedel etc landade runt 5000:-
Jag tycker det är svårt att värdera ett garage som är fullt med verktyg skruvar muttrar maskiner ja ni vet hur det kan se ut efter 18 år…
Jag kommer att bo i lägenhet och mannen i hus, så han har ju förstås mest användning för det.
Få se om jag kan byta mot halva "min"bil.
Det här är svårt…
Så ser det ut här, jag har fullt med prylar i garaget som hon inte är intresserad av. Eller har plats för.
Men även här är det bruksvärdet man ska räkna på och inte anskaffningsvärdet.
Jag har gjort det enkelt för oss. De största och dyrbaraste prylarna har jag satt ett värde på och sen har jag satt ett eget schablonvärde på resten. Den summan kommer hon att få tillgodo och är hon inte nöjd så är hon välkommen att själv plocka bort delar från garaget. Man måste lita på varandra helt enkelt och på att den ene inte försöker blåsa den andre.
Sen är det så att lösa skruvar, målarburkar, slipmateriel, borrar, handverktyg etc inte är så fruktansvärt värdefulla när man börjar summera det. Större maskiner som gassvetsar, svarvar, pelarborrmaskiner, kompressorer, fräsar etc kan däremot vara värt en del men det är få som har plats för sånt och visserligen om en hylsnyckelsats för 1000,- håller ägarens livslängd ut så är den ändå inte värd mer än 1/3 av nypriser efter några år. Var realistiska är mitt råd.
Min exman hade massor med maskiner och verktyg. Han fick behålla allt men i gengäld köpa en ordentlig verktygsväska till mig och utrusta den med lämpliga verktyg. Skruvdragaren/borrmaskinen och häftpistolen har jag haft mest nytta av.
men jag har aldrig gjort något anspråk på (och inte heller skrivit ner någon engenförfattad “manual”/“guide”) att min vänninnas låtsas-shopping skulle var något vedertaget sätt att beräkna/värdera lösöre på.
