Jag bor i Göteborgsområdet och är 50+. Man. Har varit i ett längre äktenskap som min livspartner nyligen valde att lämna. Känner en enorm tomhet och famlar kring frågor som meningen med mitt liv och hur jag skall hitta motivation och livsgnista framöver. Brottas också med en viss ensamhet efter så lång tid i ett parförhållande, då barnen precis lämnat boet, med pandemin som försvårar och då jag upplever att de gemensamma vännerna inte riktigt fungerar som bollplank just nu.
Forumet är nytt för mig och det känns ovant och utelämnande att skriva här men jag söker någon som befinner sig i en liknande situation att prata med och kanske för ömsesidig stöttning?
Välkommen hit där ingen vill vara!
Men när det ändå är som det är…så är detta ett fantastiskt sätt att skriva av sig och att läsa om andras uppleverser. Det finns så mycket kloka människor här! Och humor! Finns dagar då en stund här kan göra min dag
Jag är 50+ också och kvinna…bor en bit från Gbg, men du får gärna prata med mig ändå
Tack så mycket Buttan! Det är precis som du säger.
Hittade forumet igår och har börjat läsa lite inlägg. Otroligt bra att de finns! Jag återkommer väldigt gärna inom kort när jag lurat ut hur det här fungerar lite bättre.
Välkommen.Forumet är helt bäst. Skulle inte klara mig utan det. Man får mycket stöd här och så kan man fritt spy ut sig sin ilska ,ångest, och andra känslor. Underbara män och kvinnor här som stöttar.
Är 50+ , kvinna. Bor i Finland så det är rätt så långt från Göteborg Men skriv här, du är definitivt inte ensam…
Träffarna ordnas mycket spontant… När det varit snack i någon tråd ett tag om att “man borde…”
Skämt åsido, det var precis så det gick till inför göteborgsträffen. Några av oss började surra om att anordna en göteborgsträff i en helt annan tråd, och till slut gjorde jag en egen tråd och föreslog några olika datum några veckor fram i tiden, en spontan omröstning skedde och vips! Så hade vi ett datum. Jag hade aldrig varit på en sådan träff innan, så har inget att jämföra med om “hur man gör” osv. Det blev bra ändå!
Och nog verkar en hel del av de som är aktiva på forumet finnas i Göteborg med omnejd! Behovet finns för fler träffar skulle jag säga, iallafall för min egen del.
Välkommen!! Du har hittat ett fantastiskt ställe! Precis som du så tycker jag också att det är ovant och utelämnande att dela med sig av sina känslor och tankar. Men det bästa är att man skriver och delar med sig precis så mycket man orkar och vill. Jag har läst massor av trådar och berättelser och sakta men säkert går allt framåt. Har kommit till insikt med massor sedan jag började läsa på forumet. Har känts lite ”tryggt” och att det finns flera som stöttar och håller handen genom allt det jobbiga. Träffen i Göteborg var toppen. Var så roligt att få ett ansikte på alla som man ”lärt känna” i forumet. Jag hoppas vi kan få till en ny träff till hösten? Nu svarar jag för @Caro, men jag tror vi var totalt 7 personer. Vi kom alla överens om att det som diskuterades på träffen stannar där… Hur som helst får du gärna höra av dig om du vill ha ett bollplank. Är 48, kvinna och blev lämnad av min man i början av året. Har 2 tonåringar som visserligen bor hemma hos mig, men de är ju som tonåringar är, så jag känner mig också ensam i bland. Bor utanför Göteborg, men jobbar inne i stan. Efter 26 år i förhållande känner jag mig också vilsen, och försöker hitta mig själv och nya meningar med livet.
Ja, det är fantastiskt att hitta andra i samma situation (även om man inte önskar någon detta!). Min partner/fru lämnade mig ganska nyligen och det skedde utan förvarning så allt är väldigt omtumlande just nu. Pendlar från något slags normaltillstånd till chock och ångest och växlingarna sker blixtsnabbt, tex när man kommer hem till ett tomt hus.
Ett bollplank skulle vara toppen, vi verkar ha haft lika långa förhållanden. Jag har så svårt att ens föreställa mig hur man skall kunna lägga en så stor del av sitt liv bakom sig och lyckas vända blicken framåt. Börjar du få grepp om det?
En träff som den ni hade 5 juli hade varit fint att se fram emot!
Nja, jag har börjat få grepp om mer praktiska saker i alla fall. Bodelning fixad och jag kommer till en början att bo kvar i huset. (Fast huset är också en av mina stora funderingar - både orkesmässigt och minnen…) Men mina känslor känns som rena kaoset mellan varven. Får fortfarande rejäla dippar, men mer sällan nu. Vet ju inte vad du varit med om, men i mitt fall är det otrohet och där mitt X bara flyttade i hop med henne efter en månad. Utan förvarning, så det här med chock kan jag sätta mig in i. Jag har varit så ledsen och chockad hela våren, att han valt bort mig och hela vårat liv. Så mitt självförtroende har fått sig rejäla törnar… Nu har jag börjat komma in i nästa fas -ilska! Och det är lite befriande… Var på tippen förra veckan med lite av hans gamla grejer som han inte fick med sig då han flyttade ut så snabbt! Jäkla skön känsla!!
Skönt att få praktiska saker på plats, vi har allt sådant framför oss. Hon bara lämnade och har egentligen inte uppgivit någon anledning ännu vilket gör allt så jobbigt. Jag har alltid känt en stor tillförsikt kring vår relation, en form av självförtroende. Nu är det som bortblåst och det påverkar mig även i relation till andra. Om den jag ägnat min fulla energi åt inte vill stanna, vad har man då att ge andra?
Jag avundas lite din ilska, själv känner jag mig mest ledsen och full av självömkan vilket inte är så givande. Men det kommer kanske nya faser framöver…?
“Välkommen” i klubben, får jag väl säga, trots att ingen av oss egentligen vill vara här! Men det här är bästa stället någonsin för att få ur sig alla sina tankar, och här har du dessutom Sveriges (och Stor-Sveriges!) mest framstående experter i ämnet samlade. Vi har alla tunga erfarenheter i bagaget som vi inte har bett om. Men det hjälper att läsa andras berättelser, och det hjälper att skriva av sig sin egen.
En gemensam faktor i många historier som jag läst härinne, plus min egen, är att när en person plötsligt och oväntat vill skiljas och bara lämnar, och det är bråttom iväg, då finns det alltid någon ny intressant person på gång i periferin. Även om det inte “har hänt nåt” än, eller kanske aldrig gör… Var beredd på det, så blir du åtminstone inte helt överrumplad om du får det bekräftat.
Sen vill jag också skicka med dig att inte tänka för lågt om dig själv och det du bidragit med i er relation. Bara för att din fd partner inte uppskattade det, betyder det inte att du inte har något att ge till någon annan person! Klart att du känner dig vilsen och ensam efter många år i ett och samma förhållande, det tar ett tag innan man bottnar i de känslorna och kan se framåt, med nya planer och drömmar. Det går, ta ett steg i taget!
Det gör det!
Men låt känslorna få finnas…känn dem, tänk dem inte bara. Ibland måste det få vara helt OK att vira in sig i offerkoftan och tycka synd om sig själv.
Jo, vi håller på att diskutera bodelning nu. Har ett gemensamt hus som måste hanteras på något bra sätt. Sedan är det dags för själva skilsmässan men den har vi inte tagit tag i ännu. Jag och min fru är fortfarande vänner men det är en otrolig ensamhet man upplever när ens partner lämnar. Läste din berättelse och inser att du är i något liknande?
Mitt i allt det tråkiga och ensamma så har jag ändå fått mycket stöd. Och från oväntat håll, bland annat ifrån medlemmar i det här forumet. Väldigt oväntat och det betyder mycket för mig. Tex så måste man ju våga tro på att man fortfarande har ett värde som person och att det i framtiden finns andra människor som kan, och vill, fylla hennes plats? I någon form? Jag är verkligen inte där ännu, pendlar mellan lite hopp och stor sorgsenhet, och därför är all hjälp så välgörande just nu när livet är som värst. Upplever du något liknande?
Jag har lyssnat på mycket ljudböcker under den här perioden. Lite för att stänga ute tystnaden men också för att den formen passar bättre nu när man kan fullt ut fokusera på sig själv utan att stänga ute någon annan. Har tex lyssnat på böckerna:
Micael Larsens ”Skiljas utan att förlora sig själv”.
Anna Bennichs “Vägen genom skilsmässan”
Båda var otroligt bra och jag kommer lyssna på dem fler gånger. Så mycket som stämmer med ens egna upplevelser och så mycket att ta in inför framtiden. Har du kanske redan läst dem?
Hej,
Jag är i någon slags förlängd chock/ reaktionfas efter att förhållandet tog slut för snart 3 veckor sedan. Jag hade ett särboförhållande med samma kvinna i nästan ett halvår. Relationen var inte normal på det sättet att det fanns en obalans mellan oss. Mycket handlade om hennes villkor och jag var för undflyende för jag ville reparera förhållandet mer än hon. Dessförinnan var vi sambos i nästan 10 år. Tillsammans med coronan under våren och isolering pga hemarbete har jag mått allt sämre psykiskt. Så till den grad att jag blivit oerhört känslig för att vara ensam. Det är helt sjukt hur man kan reagera på det viset. Det är sannolikt en normal reaktion på stress, sorg och livssituation på det stora hela.
Jag mår okej vissa dagar och jäkligt dåligt andra. Svårt att sätta fingret på om det är min ansträngning att försöka glömma henne eller min känsla av ensamhet som är värst. Det är tomrummet efter henne som skrämmer och får mig ibland att hamna i ångest och nedstämdhet.
Jag vill inte hamna i offermentaliteten och tappa fotfästet i tillvaron, men känner mig vissa dagar nästan hjälplös. Har ett behov att få prata av mig utan att psykologisera allting. Saknar människor runt mig som orkar och förstår mig. Söker tröst i de berättelser som finns här och försöker klara av mitt jobb så gott det går. Få vardagen att gå ihop. Är i medelåldern men känner mig som den där osäkra tonåringen som söker nya kompisar efter att ha flyttat till en ny skola. Gamla vänner finns inte kvar och att lära känna nya är svårt.
Livet är bra underligt. Känns som att man gått tillbaka i utvecklingen och jag är inte alls motiverad till att leva ett nytt liv som ensamstående.
Tack för boktipsen!
Men skriv här, du är definitivt inte ensam…
Hur som helst får du gärna höra av dig om du vill ha ett bollplank. Är 48, kvinna och blev lämnad av min man i början av året. Har 2 tonåringar som visserligen bor hemma hos mig, men de är ju som tonåringar är, så jag känner mig också ensam i bland. Bor utanför Göteborg, men jobbar inne i stan. Efter 26 år i förhållande känner jag mig också vilsen, och försöker hitta mig själv och nya meningar med livet.
Jäkla skön känsla!!