Hej!
Jag behöver lite opartisk input med risk för att jag själv är rätt så partisk men ska försöka ge en nyanserad bild av vår situation.
Jag har levt med en man i 21 år som ständigt satt sina egna behov i fokus och där till varit väldigt nedlåtande och dominant. Mitt självförtroende och självkänsla är körd i botten till följd av detta.
Under väldigt många år böjde jag mig i alla olika riktningar och försökte allt men när hans beteende och bemötande blandat med ett väldigt tråkigt humör började gå ut över vårt gemensamma barn så började jag må roligt uselt, vilket tillslut var min morot till att faktiskt ta ett steg tillbaka i vår relation.
Vi bestämde att vi skulle bli särbos och arbeta med oss själva. Tiden som särbos (än så länge 3 månader) har varit som en berg- och dalbana känslomässigt och jag känner hur det äter så på mig. Jag mår väldigt bra i övrigt men oftast när jag varit i kontakt med honom så mår jag riktigt dåligt. Det är ångest, sorg och frustration.
Häromdagen kunde jag känna osämjan i luften när min särbo ringde mig från sitt arbete för han var uttråkad, kunde höra hur det låg gräl i luften. Han frågade om det fanns bröd hemma hos honom och jag svarade att jag trodde det då jag frös in lite när jag var där sist men att jag var osäker för det var några dagar sedan och jag bor ju inte där längre. När han väl kom hem till sig efter sitt arbete och upptäckte att där inte var något bröd valde han åter igen att ringa mig men nu väldigt passiv aggressiv och frågade var brödet var och att han nu fick ”flänga” ut och handla. Senare på kvällen ringde jag för säga godnatt till vårt barn som var hemma hos honom och klockan var redan mycket då hade dem inte gjort läxan så vi fick göra läxan över FaceTime. Vårt barn får en läspeng av oss varje gång han gör sin läsläxa för att motivera honom vilket fungerar super (adhd och språkstörning), så jag förde i vanlig ordning över hans Läspeng på hans konto där hans pappa ordnat ett bankkort kopplat. Varpå jag sa till vår son att nu har du si och så mycket pengar.
Vår son har precis fyllt år och hans pappa hade satt in en summa från hans föräldrar i födelsedagspresent på detta konto. Vi hade i dagarna pratat om att någon fört över pengar till vår son i födelsedagspresent på mitt konto och det blev nu en hård utfrågning från min särbo med vårt barn som åhörare om varför jag inte fört över dessa pengar till vår sons konto. Stämningen var närmast ett korsförhör och jag tog extremt illa vid mig. Både av att han fortsatt behandlar mig så här och inte ser hur nedtryckande det är men också att han gör en sådan stor sak av det inför vår son och en känsla av att han skulle sätta mig i dålig dager för att vinna poäng hos vår son som står mig väldigt nära men har en ganska otrygg relation till sin pappa.
Med hans bemötande blev jag både ledsen och arg och valde efter vi lagt på skicka ett sms för slippa dra in vår son som hörde där jag skrev att jag upplevde det som han åter igen gjorde ett övertramp och bad honom behandla mig på ett respektfullt och vänligt vis. Fick tillbaka ”Jaha, så du tog det som personlig kritik”. Tyvärr vänder han alltid det så fokus hamnar på mig eller frågan snarare på hans beteende.
Jag förklarade för honom att anledningen till att jag inte fört över dessa pengar till det aktuella kontot är för att vår son handlar upp dessa på köp inuti tv-spel. För mig är det rimligare att sätta in dessa på hans sparkonto så han kan köpa något istället för att sätta in dessa större summor på detta konto. Där var vi ense.
Därefter har dagarna gått och sonen har varit hos mig. Har inte hört av min särbo mer än när han behövde hjälp med vår hund som numera bor hos honom. När sonen och jag ringt för säga godnatt till hans pappa har vi möts av en extremt kort och kylig pappa som är väldigt fåordig. Likaså när jag var och lämnade vår hund som varit hos mig till honom så mötte han inte ens upp mig i dörren eller kom för säga hej så jag valde att gå igen.
När jag velat lösa vår konflikt vill han inte prata om den för han orkar inte bråka och tycker det äter på oss. Min intention är inte att bråka men att ha detta surr liggande i luften är hemskt.
Dagarna innan detta hade vi en fin långledighet tillsammans där vi var nära och utan bråk. Helgen innan den var det liknande kaos.
Mår så dåligt av detta av och på och tycker det är ännu viktigare att prata när man lever som särbos då det annars skapar en väldig distans.
Vet inte vad jag vill ha sagt men mår bra dåligt över hela situationen och tycker det känns så jobbigt att beteendet som jag mått så dåligt av nu fortsätter påverka mig så mycket även när jag inte lever med honom. Trots detta känner jag mig så bunden till honom och känner mig så ambivalent i om det verkligen var en bra idé att bli särbos.