Hej,
Jag skriver här då jag behöver att skriva av mig. Det gör ont i hjärtat och själ.
Jag har skiljt mig efter att ha varit gift i många år. Sedan var jag själv och hade barnen varannan vecka. Mådde dåligt länge pga skilsmässan och omställningen trots det var mitt val. Under sorgeprocessen träffade jag en man. Eller jag letade inte. Han bara kom in i mitt liv. Jag var inte intresserad i att inleda något. Har sagt till honom hur saken är och vi kan endast vaga vänner. Ses över kopp te och prata lite. Han gav aldrig upp. Försökte i ett års tid. Jag grät i hans arm. Han fanns alltid där. Med tiden som gick började jag känna mig trygg med honom och få känslor för honom. Efter ett blev det vi som han önskade så mycket. Sen flyttade vi ihop. Jag var hela tiden under den tiden inte helt hel efter allt som hänt men ändå hoppade på efter att han varit så på och visade han alltid fanns. Han ville aldrig se sina vänner. All tid ägnade han åt jobb och oss. Sågs aldrig längre med sina vänner. Vi gjorde all tillsammans. Sen skaffade vi ett barn.
Efter barnet föddes började han igen umgås med sina vänner sakta mer och mer. Han är inte lika intresserad av att höra saker hemma. Han berättar att vi är hans allt men att han vill bara träffa sina vänner. Ibland blir det 2-3 ggr i veckan vissa veckor 1 ggr. Jag saknar den mannen han var då. En som alltid ville spendera tid med mig. Prioritera mig först. Nu känns det att inte är så längre. Jag mår dåligt av det och känner mig ledsen. Jag minns hela tiden hur det varit förr. Saknar det hur vi haft. Han säger kan älskar mig osv men att detta har inte med vår kärlek att göra att han ibland får ser sina polare. Han berättade alltid vart han ska och vem ska se.
Jag vet inte hur jag ska tänka. Har han tröttnat på mig? Eller är det en ny fas i relationen? Känner mig så ensam ofta. Saknar min man. Den man han var förr.
Hör gärna om ni vad ni tycker eller om ni har liknande erfarenheter.