Nu är det 1 år sedan separationen och året har följt med mycket kaos.
Egentligen finns det inte så mycket att säga. Har kämpat på, har barnen heltid och idag blev jag sååå trött.
Jag har inte blivit kramad eller uppskattad på mer än 1 år nu. Och hela själen skriker efter en kram.
Barnens kramar är underbara. Men just nu saknar jag att bli lyft i en bamse kram och inte bara av en kompis som tittar på en med sorgsna ögon eller familjen med orolig blick.
Betyder detta att man närmar sig att vilja börja dejta?
Den där eviga frågan om när det är lämpligt att börja dejta… Det finns inga enkla svar på den, det är nog det enda som går att enas om.
Min personliga uppfattning är att man gott kan ge sig ut i dejtingvärlden när man känner sig genuint nyfiken på andra människor. När man har en lite kvillrande förväntan i maggropen över vilka man kan tänkas träffa på. När det känns roligt att tänka på att möta okända personer, få lära känna dem och ta reda på vilka de är.
Om man inte känner något åt det hållet, utan kanske mer ovilja eller depp och oro, eller kanske en lätt panik inför att vara ensam - då skulle jag säga att man inte är riktigt i dejtingläge.
Men till syvende och sist handlar det om vad man själv vill och känner. Det finns folk som har dejtat framgångsrikt och träffat sitt livs kärlek trots att de inte alls var i rätt fas.
Och som din fråga lyder: Är saknaden efter fysisk närhet ett tecken på att man är på väg åt det hållet? Ja, så kan det säkert vara! Även om det är en bit kvar innan man känner äkta förväntan så kan det ju vara en föraning.
Själv ryser jag nästan vid tanken på att behöva släppa in en ny människa i min personliga sfär. Det är en rätt tydlig signal från mitt inre att jag inte bör slänga upp en Tinderprofil den närmaste tiden.
Men om jag kände en längtan efter att vara nära en annan person kroppsligen, då skulle jag tolka det som att jag kanske var på väg åt dejtinghållet. Det gör jag absolut inte idag, tvärtom så gläds jag åt att få ha mitt hem ifred och att slippa ha nån runt fötterna!
Det som är positivt i det hela är att jag insett att det inte är mitt ex kramar sommar saknar. Utan jag saknar att dela stunder med någon som jag tycker om men som faktiskt också genuint tycker om mig. Vilket jag tvekar på om mitt ex någonsin gjort.
Jag tror att jag blir klokare om vilket kärlekslöst förhållande jag levt i och hur jag slängt pärlor efter svin.
Vet inte om jag någonsin egentligen blir redo för dejting om jag inte vågar se att alla inte är som mitt ex.
Men just nu saknar jag verkligen en bamsekram.
Ska försöka vara öppen till att lyssna inåt och inse vad det betyder
Nej, om du egentligen börjar bli nyfiken på att dejta men undviker det för att du tror att alla ändå är som ditt ex - då styrs du ju av rädsla istället för av din verkliga vilja. Det är ju inte heller bra.
Och kanske kan man heller inte vänta in tidpunkten när varenda planet står i rätt läge och allt känns 100% rätt. Det är lite som att skaffa barn. Det är sällan exakt rätt läge rent praktiskt. Alltid är det något med boendet eller ekonomin eller åldern eller karriären som hade kunnat vara bättre. Och det beror ju på att livet aldrig är perfekt.
Jag tror att det räcker om det känns tillräckligt rätt att börja dejta. Lite oro gör inget, inte heller lite svajigt självförtroende eller lite misstänksamhet.
Jag känner igen mej så väll i det du saknar ! En kärleks ful kram saknar det så det gör ont ! Du är längre kommen än mej så kanske du är redo . själv är jag det inte ! Men har funderat så mycket på hur man ska veta att man är redo förhoppningsvis kommer den dag man vet ! Jag tror du måste gå på mag känslan ! Ta hand om dej !
