Så svårt att lämna!

Jag och min man har varit tillsammans i snart 20 år, varav 19 som gifta. Vi har två tonåringar och ett hus tillsammans. Jag har tvivlat på relationen länge, flera år, och det har varit väldigt tydligt för mig de senaste tre åren att jag vill lämna.
Min man dricker för mycket och är även ganska kontrollerande. Han har även stora behov av bekräftelse. Jag upplever att både jag och barnen tassar på tå för hans humör här hemma, och det har blivit alltmer ohållbart. Om saker inte blir som han vill, reagerar han ofta med ilska eller iskyla. Särskilt det ena barnet hamnar ofta i skottgluggen, då han har vad jag misstänker är en odiagnostiserad NPF, som gör det svårt för honom att uppföra sig som min man vill. Denna son har under året reagerat allt mer kraftigt på vad jag tror är hemmiljön: han har ångest och oro, och skolan har kontaktat mig då de är oroliga för hans nedstämdhet. Min mans lösning är mer struktur och ordning för sonen, och han skyller sonens oförmåga på att jag är för inkonsekvent och ostrukturerad i mitt föräldraskap.
Jag blir ofta illa berörd av hur han kommunicerar denna “struktur” med barnen, över hur arg han låter och hur skrämmande han framstår. Jag har tagit upp detta med honom men han slår ifrån sig; det är jag som överreagerar och jag har även påverkat barnen så att de tolkar honom som aggressiv när han egentligen bara vill vara tydlig.
När det kommer till alkoholen så är den en mycket viktig del av hans liv och nära förknippad med alla helger, högtider och ledigheter, samt som ångestdämpare och för att fira. Även semestrar dricks det mycket, oftast varje dag. Jag känner att detta påverkar mig väldigt mycket; jag har utvecklat ett medberoende och försökte länge kontrollera hur mycket han drack.
Det som gått upp för mig allt mer är att det inte är min oro som är problemet här. Hans drickande påverkar mig och hela familjen negativt på så många vis. Mina barn har vuxit upp i en miljö där alkohol är ofta förekommande och normaliserat. Jag har också i perioder druckit mer än jag egentligen vill, eftersom han trugar och bjuder, jag inte vill vara tråkig, samt att själv vara berusad underlättar för mig att stå ut med att han är det. Jag har ofta känt en stress på helger att få barnen i säng för att jag inte vill att de ska vara med när han öppnar vinflaska nummer två och börjar bli lite simmig. Han blir aldrig full som att han raglar, men han blir personlighetsförändrad och det är obehagligt. Vi har pratat om detta flera gånger genom åren. Han säger att jag inte ska oroa mig. Han säger även att han sitter uppe och dricker själv på nätterna eftersom han känner sig ensam i relationen, dvs även detta är mitt fel. Min nya strategi för att inte själv dricka mer än jag vill, är att gå och lägga mig och inte sitta uppe med honom.

Jag har som sagt tänkte mycket och länge på skilsmässa. Jag har nog inte kommunicerat detta så tydligt alls med min man, då jag har väldigt svårt att uttrycka mina behov inför honom. Detta är något jag har haft problem med i andra relationer också, men med honom har jag blivit helt stum. Enda gångerna jag känner att jag orkar stå på mig är när det kommer till de konflikter vi har kring barnen och dessa blir allt fler i takt med att barnen blivit större och börjar frigöra sig. Detta tassande på tå hemmavid har tröttat ut mig fullständigt och jag minns inte när jag senast faktiskt längtade efter att han t.ex. skulle komma hem från jobbet. Jag kan i princip avgöra vilket humör han är på genom att höra hur han öppnar vår ytterdörr.

Samtidigt med allt detta har vi också haft fina stunder, även om de blivit allt färre. Han är på sätt och vis min bästa vän, och han är väldigt stöttande och snäll emellanåt. Vi har byggt upp mycket tillsammans, jag älskar vårt hus och vi har stundtals ett fint gemensamt umgänge med vänner och släkt.

I slutet av mars träffade jag av en slump ett ex, och vi kom att prata lite om relationer. Detta samtal blev en katalysator för mig och jag insåg plötsligt så mycket av allt jag beskrivit ovan; jag såg mönstret och jag gillade inte vad jag såg. Jag vill inte leva såhär. Jag kan inte leva såhär. Jag måste rädda mig själv, för att kunna ta hand om mina barn. Jag vill inte att de ska växa upp och tro att det är såhär en kärleksrelation ska vara.

Jag har nu berättat att jag vill skiljas och letar lägenhet. Min man blev helt chockad, skilsmässa är inget alternativ för honom, han motsätter sig och säger att han inte förstår alls, att vi har haft det bra och att vi borde gå till en familjeterapeut. Att det är ett ansvar vi har gentemot varandra och barnen. Jag brottas med ångest över att jag inte har varit tydligare, kommunicerat mina behov och pratat med honom om detta. När jag nu själv läser igenom vad jag skrivit tvivlar jag iofs på att detta skulle gjort någon skillnad för utfallet. Min kärlek känns helt slut nu.

Det står klar att jag måste initiera och driva varje steg i denna separation och jag köper det då det är jag som lämnar, men det är så plågsamt. Så ångestfyllt och svårt. Jag tycker så synd om honom, och dras så lätt in i medberoende, dvs att helt utplåna mig själv. Jag vet inte hur jag ska orka stå emot, och mina tankar snurrar hela tiden. Eftersom min man hela tiden återkommer till att allt är mitt fel har jag väldigt svårt att stå på mig. Är jag galen?

4 gillningar

Nej du är inte galen. Däremot blir du manipulerad av en missbrukare. Hans drickande och beteende är inte ditt fel, har aldrig varit och kommer aldrig bli. Alkoholister/berondepersonligheten är som stora barn, såklart kommer han att skylla ifrån sig. Vänd dig till närmaste Nämndemansgård, de har fina kurser/behandlingar för medberoende/anhöriga.

Genomför skilsmässan och flytten, om inte för din egen skull så för dina barns skull.

Jag och min bror växte upp i ett likadant hem som dina barn vuxit upp i. Vi är båda över 40 år nu men brottas fortfarande med en del biverkningar.

Försök fixa terapi till dina söner redan nu, speciellt den ena. De har vuxit upp i en dysfunktionell familj med missbruk och medberoende.

7 gillningar

Hej och stort tack för ditt svar.

Det gjorde mig ledsen men lättad och beslutsam på samma gång. Jag har egentligen redan bestämt mig men dessa tankar kring vems verklighetsbeskrivning som egentligen är sann plågar mig hela tiden. Min ena son står i kö till psykolog och jag försöker verkligen hjälpa honom på alla sätt jag kan. Barnen var min främsta drivkraft bakom beslutet, men nu när beslutet är fattat känner jag mig så otillräcklig gentemot dem då all min energi måste gå åt att stå fast och fortsätta framåt.

Jag beklagar verkligen att du behövt växa upp under liknande förhållanden. Fortsatte dina föräldrar att leva ihop?

1 gillning

Japp, tyvärr skilde de sig aldrig. De borde skilt sig när jag och min bror var små.

Eller ännu bättre, aldrig gift sig och skaffat barn tillsammans.

1 gillning

Men det spelar ju egentligen ingen roll, det är din verklighet och dina känslor och därifrån har du tagit i mina ögon klokt beslut. Din make verkar ju dessutom tycka att allt som går fel är ditt ansvar så nu har han ju möjlighet att ”slippa” dina misstag…
Håll fokuset på dig själv och dina barn och låt din man ta ansvar för sig själv och sina handlingar, han är vuxen och får lösa sitt liv.
Heja dig!

4 gillningar

Är även ditt gamla ex en drivfaktor i beslutet?

Det är sant, jag är dock så van att sätta hans behov och verklighet i första rummet, då hans mående påverkar hela familjen. Så det är svårt att skifta perspektiv. Tack för pepp!

1 gillning

Det beror på hur man ser på det hela. Mötet med mitt ex gjorde att jag minns hur det kan vara att bli bemött med genuint intresse och vänlighet, så det blev som jag skrev en katalysator, en utlösande faktor som kanske skyndade på ett beslut jag varit på väg mot under flera år. Men det är inget som påverkar beslutet per se. Det samtalet gjorde att jag vågade började prata med några nära vänner och familj om hur vi har det, och det har också varit hjälpsamt.

3 gillningar

Jag förstår. Det är hemskt, men nödvändigt, att inse vad jag utsatt mina barn för genom att inte agera. Jag har alltid försökt skydda dem men fattar att det inte räcker, men jag hoppas kunna hjälpa dem bättre nu och framåt. Det finns ju en stor oro med att lämna, då jag inte kommer vara där med dem hela tiden.

1 gillning

Du har redan fått bra svar… men räkna kallt med att du själv kommer att få dra hela lasset med skilsmässa, separation och allt som följer med det :+1:

2 gillningar

Ja, så är det nog och varje steg är enormt ångestladdat. Men jag ser ingen annan väg. Tack för stöd!

1 gillning

Har själv levt ungefär som du, minus missbruk plus tvångsbeteende.

Med facit i hand borde jag lämnat tidigare.
Jag och barnen är på en så mycket bättre plats idag.
Vi var inga bra förebilder för en sund kärleksrelation för våra barn, nu när vi är separerade så försöker jag visa på andra vägar.
Lycka till❤️

4 gillningar

Även jag har levt i ett liknande förhållande, dock utan alkohol. Men med en sambo/pappa som alla var tvungen att gå på tå runt och som styrde hela familjen med “hot” om vredesutbrott. Även jag borde ha lämnat tidigare. Vi var ihop i 24 år. Barnen var 10 och 13 när vi till slut separerade. Den äldste hade självmordstankar och den yngsta är rädd för arga män.

Att han inte har märkt något fastän du har pratat är verkligen inte unikt för din man, inte ens för män, utan för partner som tycker att förhållandet funkar tillräckligt bra för dem och inte vill ändra något. När väl deras vardag är hotad kan de plötsligt ändra allting, men det brukar sällan lyckas.

3 gillningar

Varför är stegen mot separation så ångestladdade för dig… för ni har ju redan haft samtalet och din man vet redan att nu händer det… eller hur?

Eller menar du att det är alltför ansträngande rent praktiskt/fysiskt med allt som behöver ta itu med?

Kan vara värdefullt för dig att bena ut och koka ner vad “ångestladdat” egentligen står för, för dig tänker jag.

Så, vad är du rädd för?

Detta! Hur mår de nu? :heart:

Detta har jag funderat över. Jag tror att man måste förstå hur dynamiken hemma varit: han har på olika sätt använt ilska och kyla som ett sätt att styra våra beteenden. Detta har blivit allt mer framträdande i vår relation och jag har anpassat mig allt mer, för ”husfridens skull”, dvs för att jag inte orkar med alla konflikter och för att barnen ska slippa utsättas för detta. Detta tänker jag är uttryck för mitt medberoende och utplånande av min egen vilja. Att ta steget att skilja sig är ett kraftfullt uttryck för min egen vilja och ett underkännande av den dynamiken, och det bestraffas på samma sätt som tidigare, ffa med iskyla men också med underliggande hot om aggression. Det gör att jag måste samla mig inför varje steg på vägen, och hela tiden ta spjärn för att inte ge efter. Låter det rimligt?

2 gillningar

Kombinationen uthållig och flexibel kan verkligen vara en styrka, men i destruktiva relationer tror jag det ställer till det för den som blir utsatt. Härligt att du orkade bryta dig loss!

1 gillning

Det låter absolut rimligt :+1:

Jag tänker att efter att ha levt i en relation som du beskriver din så är det lätt att hitta både förklaringar och bortförklaringar till varför saker blir, eller inte blir av.

Att skåda inåt inom sig själv för att hitta rotorsaken inom sig till sina egna beteenden och handlingar, eller för den delen ickehandlingar är ett viktigt steg för att bearbeta och komma vidare på riktigt, steg för steg :muscle: :v: :revolving_hearts:

1 gillning

Båda mår bra men de är båda påverkade. Det är 8 år sedan, så de har ju blivit stora. Pappan har inte klarat av sin roll jättebra, det är en lång historia. Dottern träffar bara pappan ett par gånger om året. Sonen har mer kontakt, men jag känner att han tar ett känslomässigt ansvar för den relationen som borde ligga på pappan istället.
Det var iaf helt rätt att vi separerade.

1 gillning

Det låter som du gjort helt rätt och jag gissar att de mår så pass bra tack vare din styrka. Många har en dysfunktionell förälder och klarar sig fint, så länge de också har en fungerande vuxen som ger dem omsorg. Det är väl det som är så problematiskt när man stannar, att man inte orkar vara en bra förälder om man själv går under. :heart:

2 gillningar