Jag och min man har varit tillsammans i snart 20 år, varav 19 som gifta. Vi har två tonåringar och ett hus tillsammans. Jag har tvivlat på relationen länge, flera år, och det har varit väldigt tydligt för mig de senaste tre åren att jag vill lämna.
Min man dricker för mycket och är även ganska kontrollerande. Han har även stora behov av bekräftelse. Jag upplever att både jag och barnen tassar på tå för hans humör här hemma, och det har blivit alltmer ohållbart. Om saker inte blir som han vill, reagerar han ofta med ilska eller iskyla. Särskilt det ena barnet hamnar ofta i skottgluggen, då han har vad jag misstänker är en odiagnostiserad NPF, som gör det svårt för honom att uppföra sig som min man vill. Denna son har under året reagerat allt mer kraftigt på vad jag tror är hemmiljön: han har ångest och oro, och skolan har kontaktat mig då de är oroliga för hans nedstämdhet. Min mans lösning är mer struktur och ordning för sonen, och han skyller sonens oförmåga på att jag är för inkonsekvent och ostrukturerad i mitt föräldraskap.
Jag blir ofta illa berörd av hur han kommunicerar denna “struktur” med barnen, över hur arg han låter och hur skrämmande han framstår. Jag har tagit upp detta med honom men han slår ifrån sig; det är jag som överreagerar och jag har även påverkat barnen så att de tolkar honom som aggressiv när han egentligen bara vill vara tydlig.
När det kommer till alkoholen så är den en mycket viktig del av hans liv och nära förknippad med alla helger, högtider och ledigheter, samt som ångestdämpare och för att fira. Även semestrar dricks det mycket, oftast varje dag. Jag känner att detta påverkar mig väldigt mycket; jag har utvecklat ett medberoende och försökte länge kontrollera hur mycket han drack.
Det som gått upp för mig allt mer är att det inte är min oro som är problemet här. Hans drickande påverkar mig och hela familjen negativt på så många vis. Mina barn har vuxit upp i en miljö där alkohol är ofta förekommande och normaliserat. Jag har också i perioder druckit mer än jag egentligen vill, eftersom han trugar och bjuder, jag inte vill vara tråkig, samt att själv vara berusad underlättar för mig att stå ut med att han är det. Jag har ofta känt en stress på helger att få barnen i säng för att jag inte vill att de ska vara med när han öppnar vinflaska nummer två och börjar bli lite simmig. Han blir aldrig full som att han raglar, men han blir personlighetsförändrad och det är obehagligt. Vi har pratat om detta flera gånger genom åren. Han säger att jag inte ska oroa mig. Han säger även att han sitter uppe och dricker själv på nätterna eftersom han känner sig ensam i relationen, dvs även detta är mitt fel. Min nya strategi för att inte själv dricka mer än jag vill, är att gå och lägga mig och inte sitta uppe med honom.
Jag har som sagt tänkte mycket och länge på skilsmässa. Jag har nog inte kommunicerat detta så tydligt alls med min man, då jag har väldigt svårt att uttrycka mina behov inför honom. Detta är något jag har haft problem med i andra relationer också, men med honom har jag blivit helt stum. Enda gångerna jag känner att jag orkar stå på mig är när det kommer till de konflikter vi har kring barnen och dessa blir allt fler i takt med att barnen blivit större och börjar frigöra sig. Detta tassande på tå hemmavid har tröttat ut mig fullständigt och jag minns inte när jag senast faktiskt längtade efter att han t.ex. skulle komma hem från jobbet. Jag kan i princip avgöra vilket humör han är på genom att höra hur han öppnar vår ytterdörr.
Samtidigt med allt detta har vi också haft fina stunder, även om de blivit allt färre. Han är på sätt och vis min bästa vän, och han är väldigt stöttande och snäll emellanåt. Vi har byggt upp mycket tillsammans, jag älskar vårt hus och vi har stundtals ett fint gemensamt umgänge med vänner och släkt.
I slutet av mars träffade jag av en slump ett ex, och vi kom att prata lite om relationer. Detta samtal blev en katalysator för mig och jag insåg plötsligt så mycket av allt jag beskrivit ovan; jag såg mönstret och jag gillade inte vad jag såg. Jag vill inte leva såhär. Jag kan inte leva såhär. Jag måste rädda mig själv, för att kunna ta hand om mina barn. Jag vill inte att de ska växa upp och tro att det är såhär en kärleksrelation ska vara.
Jag har nu berättat att jag vill skiljas och letar lägenhet. Min man blev helt chockad, skilsmässa är inget alternativ för honom, han motsätter sig och säger att han inte förstår alls, att vi har haft det bra och att vi borde gå till en familjeterapeut. Att det är ett ansvar vi har gentemot varandra och barnen. Jag brottas med ångest över att jag inte har varit tydligare, kommunicerat mina behov och pratat med honom om detta. När jag nu själv läser igenom vad jag skrivit tvivlar jag iofs på att detta skulle gjort någon skillnad för utfallet. Min kärlek känns helt slut nu.
Det står klar att jag måste initiera och driva varje steg i denna separation och jag köper det då det är jag som lämnar, men det är så plågsamt. Så ångestfyllt och svårt. Jag tycker så synd om honom, och dras så lätt in i medberoende, dvs att helt utplåna mig själv. Jag vet inte hur jag ska orka stå emot, och mina tankar snurrar hela tiden. Eftersom min man hela tiden återkommer till att allt är mitt fel har jag väldigt svårt att stå på mig. Är jag galen?
