Igår var det väldigt jobbigt. Hade varit iväg o tränat under dagen. Blev ett förhör när jag kom hem. Först frågade han om det gick bra, och jag svarade att det gick bra . Det dög inte som svar. Så han frågade igen, jag svarar samma sak. Då blir han sur , går och kommer tillbaks nån minut senare för att ilsket säga ” du vill visst inte prata med mig”. Jag svarar inte , känner att det inte är värt det.
Han frågade, jag svarade men det duger ju inte . När jag lagar mat så börjar han igen ” har jag gjort dig något eller ”? Jättekonstig fråga för jag gör eller säger absolut ingenting som har med honom att göra, jag lagar mat.
När vi äter, och nu är barnen med , fortsätter han med sina frågor , var det många där, hur högt klättrade jag,vilka var jag egentligen där med, hur går det till osv osv .Jag svarade på hans frågor men inte mer med det. Han är inte nöjd. Så han fortsätter med att fråga vad jag tränade i torsdags. För två dagar sedan . Svarade att det minns jag faktiskt inte . Det svaret accepterar han inte så han fortsätter fråga. Och fråga .Säger igen att jag inte minns .
Du vill bara inte prata om det kommer det från honom då. Jag svarar inte , vad ska jag säga.
Det var inte ett samtal, inte en diskussion, det kändes som ett förhör . Vid matbordet. Med barnen brevid. Jag o barnen börjar prata om annat, vilket gör honom ännu surare. När jag går för att ta hand om disken så ställer han sig ivägen, vilket gör att jag blir inträngd i ett hörn. Utan möjlighet att gå. Där står han och stirrar på mig , säger nåt som ” tycker du jag är jobbig eller ”Jag ber honom lugnt flytta på sig för jag håller på med disken. Vilket han gör.
Bara nån minut senare vill han att jag hjälper honom att bygga ihop en garderob. Svarar att jag inte vill hjälpa honom när han håller på så här. Det accepterar han inte.
Så kvällen fortsätter med frågor , in och ut i rummet ,för att tvinga mig att antingen hjälpa honom ” för jag bor ju faktiskt också här” eller att svara på hans frågor.
Kände att det här är helt ohållbart , vem gör så här ? Varför lämnar han mig inte ifred ? Jag vägrade hjälpa honom ,sa att han får vänta för det här känns inte okej. Kände att jag var nära att ge upp och bryta ihop helt .
Han tar bort all glädje och all energi och jag mår så dåligt . Kan inte visa honom det , känns som han vinner då. Imorse var han lika sur och nu har han åkt nånstans .utan att säga vart, helt medvetet för att jag ska fråga var han är.
Hoppas han inte kommer hem på ett tag.