@Nimue jag är också väldigt lugn, både som person och jag är van ifrån mitt jobb att agera lågaffektivt, även när jag blir arg . Så det är sällan jag gapar och skriker eller säger saker jag får ångra . Men det är just det andra du beskriver som blir problemet. Tillslut blir känslan att det spelar ingen roll hur ledsen eller arg jag blir för det är inget som vi behöver diskutera eller ta tag i, istället låtsas vi som ingenting tills jag har glömt/ gett upp.
Det har nog gjort mig mer besviken än arg genom åren.
Som om mina känslor och tankar inte är värda något alls. Oavsett min reaktion och oavsett vad han har gjort så har han hanterat det likadant, vägra prata med mig för att sen låtsas som att inget hänt . Tillslut blir det ju ingen relation kvar när vi inte kan prata med varandra och jag gång på gång känner mig oviktig.
@Masai tack för att du frågar , jag vet inte. Positivt är väl att jag har varit i kontakt med de på socialkontoret som arbetar med våld i nära relationer . Har haft ett samtal och ska dit igen . Jättejobbigt att sitta där och prata om saker som för mig varit helt normalt och ” vardag” men som enligt dem inte alls är normalt. Svårt att ta in. Kände att jag ville försvara honom och hans beteende
Men ändå positivt att jag kom dit.
Negativt : våran relation och mitt mående. Jag mår så dåligt . Han beter sig så oberäkneligt och skäller om de mest konstiga saker. Förra helgen skrek han åt mig bara någon decimeter ifrån mig. Då var jag rädd, på riktigt. Han fortsatte dagen efter med att gå upp och skälla på mig, när jag bara ville till jobbet. Han sa att jag måste flytta eller börja bete mig normalt . Jag måste prata mer , vara trevligare. Anstränga mig mer. Har så svårt att hantera de kraven. Vet inte hur jag ska bete mig för att det ska vara normalt i hans ögon.
Allt det här gör att det blir allt svårare att åka hem. För jag vet att han kommer vara arg , men inte för vad . Försöker hålla mig borta men det gör ju bara allt värre för då blir han ju ännu mer arg . Idag fick jag skäll för att jag åkt och tränat utan att berätta det på morgonen. Jag smsade när jag åkte men det var fel ändå, jag skulle sagt något redan på morgonen. Försökte säga att jag inte visste det då men får bara höra att jag ska sluta ljuga .
Det här bryter ner mig och jag känner att jag har svårt att prestera på jobbet. Och jag är inte längre glad. Undviker att se mig själv i spegeln för att slippa se hur ledsna mina ögon är . Längtar efter att få vara glad igen, och att slippa ha ångest för att åka hem.
Jag förstår att det är jobbigt och svårt, på alla sätt och vis . Jättebra att du kommit till samtal och att det känns positivt för dig. Känner du att samtalen hjälper dig att stärka dig själv och reda i dina tankar, eller kanske det mest nu är skönt att du får ”prata av dig” och få höra från någon annan att det som sker inte är bra? Jag minns när jag började säga högt det jag länge själv gått och tänkt och normaliserat, det blev stor skillnad. Men jag gick och höll mycket inombords i många år.
När du får dessa tankar, får du någon bild framåt åt vilket håll du vill och hur du ska komma till det du längtar efter? För mig gjorde det stor skillnad att jag kunde gå från att ha dessa tankar och känslor för mig själv och i huvudet, till att börja handla efter det, sakta steg för steg. Att göra det otydliga till mer tydligt och konkret. Att du börjat skriva här och börjat gå i samtal för att ta det du känner på allvar är en början, fortsätt så. Lyssna på ditt inre.
@Masai tack igen. Samtalen var nog mer för att få prata av mig , och veta att det inte är jag som håller på att bli knäpp . Även om det ändå känns så ibland. Nästa gång skulle vi prata mer om vilken hjälp som finns att få.
Hade behövt någon annan att prata med också , som mer kan ordna i mina tankar. Pratar med min vän men känner ibland att jag lägger för mycket på honom. Vad ska han göra mer än lyssna .
Jag har ingen plan för vad jag ska göra när jag mår så här. Kan liksom inte se framåt , stegen är för stora. Ta hem en mäklare för att göra en värdering , absolut men hur ska jag våga ? Jag är rädd för hans reaktion och för hur han kommer att behandla mig efteråt. Ändå måste jag för att kunna flytta.
Har iallafall börjat leta bostad , behöver byta kommun för att ha råd med något större. Vet inte hur jag känner för det, lite rädd att jag inte kommer att trivas. Men om alternativet är att tränga ihop oss så är det nog bättre att flytta lite längre bort . Måste ju ha råd , dels att köpa och sen att bo där också.
Lite uppdatering , även om det inte händer mycket . Jag har svårt att hantera situationen här hemma. Vågar inte lämna honom ”på riktigt” dvs skicka in skilsmässoansökan , jag är rädd för hans reaktion.
Hans beteende är så beräknande och jag vill inte tänka att han gör allt av en anledning men det är ju det han gör. Han har börjat träna , något som jag alltid har gjort men som aldrig intreserat honom. Nu tränar han nästan varje dag, och det är ju bra . Men han gör det för att komma åt mig.
Dels genom att jag ska fråga var han är ( helt uppenbart då han kommer hem senare och senare, som för att markera. Själv får jag inte vara hemifrån så sent utan tusen samtal och beskyllningar). Men också för att kunna ha koll på mig. Han vill att jag ska fråga och undra för att själv kunna ställa samma frågor till mig. Jag vet att det låter galet men det är så han fungerar.
I helgen fick jag höra av min vän H ( som även är min PT) att min man varit hos honom. Sökt upp honom för att prata. De känner inte ens varandra . Han hade velat prata om mig, berätta sin version . När H sa att det inte var möjligt så ville han istället börja träna hos honom. Eller på gymmet. Eller engagera sig i våran sport. Som tur var sa H ifrån att det inte var möjligt.
Alltihop bakom ryggen på mig, utan att säga ett ord. Jag vet varför han gör det, han vill ta sig in i ”min värld” och begränsa
mitt utrymme. Och han vill förstöra min och Hs relation, eller snarare mitt förtroende för honom. Få mig att känna att det inte finns någonstans att gå dit han inte kan vara . Och han lyckades väldigt bra. Vart jag än går kan han också gå .
Usch så obehagligt för dig :-(. Att han ens är så pass intresserad att han är beredd att lägga ner så mycket ansträngning i sig är ju oroväckande. Jag tror ju att det bästa är att inte ge honom den respons han vill ha. Han vill förmodligen ha den just för att som du säger, använda det emot dig genom att motivera hur han håller på genom att du också ska fråga var han är osv. Men det kan också vara ett test för att se om du bryr dig, och tyvärr är ju min egen erfarenhet från en destruktiv relation att i takt med att personen inte fick de reaktionerna han ville ha tog han i mer och mer.
@Nimue ja det känns inte alls bra. Det är svårt att veta hur jag ska hantera det . Inte reagera alls känns ju mest logiskt. Men å andra sidan är det ju precis som du skriver att då kanske han går ännu längre för att få en reaktion.
Jag tränar på ett annat ställe också så jag är rädd att han nu kommer vända sig dit då han inte lyckades första gången .
Och går han dit kommer jag inte kunna vara där. Det är inte ett gym utan en träningsanläggning för OCR och crossfit , jag tränar både och men min man tränar inget av det. Vilket inte hindrar honom från att börja . Han har all rätt till det, jag förstår det , men det känns som ett övertramp och intrång där han inte borde vara.
Min träning är så viktig för mig , både fysiskt och mentalt. Det är också där jag träffar de jag umgås med, mina vänner som jag kan ha en normal och positiv relation med. Och det är en fristad från honom och vår relation. Det känns som han vill ta den ifrån mig.
Tja, det du kan göra är ju att spela hans spel med honom. Visa oro, svartsjuka, kontrollbehov etc men inte för de sakerna du på riktigt blir störd av utan för andra saker som han också gör. Då finns ju chansen att han får det han vill ha, känner att han har kontrollen över dig, och kör på på det spåret där han känner att han får en respons han vill ha. Exempelvis att han är ute mycket, för det antar jag egentligen är en fördel så du slipper honom?
Men egentligen vill jag inte rekommendera det. Inte bara för att det ger honom det frikortet han vill ha att påstå att det är “normalt och rimligt” att vara kontrollerande på det sättet, men framförallt för att man oftast förlorar om man spelar galningars spel med dem. De är oftast bättre på det.
Det vore såklart bättre om du bara lämnade. Men om du känner att du inte klarar det kan du ju fundera några varv till på vilken respons du ger på hans olika utspel och vilka reaktioner det ger i hans beteende. Jag skulle ju nästan ta gift på att om du visar dig upprörd över att han försöker snoka runt på dina träningsställen och kontakta folk där så kommer han bara öka på med den biten.
Ja det är just det jag inte vill. Vill inte börja bete mig som honom, jag tycker ju inte att det är så man gör och jag är inte sån att jag har en plan eller baktanke . Jag är dessutom van vid att han inte är hemma, han har ju jobbat jämt under alla år . Varför ska jag börja fråga nu var han är , när jag aldrig vetat det förut. Dessutom är det ju bra för mig att han inte är hemma, jag kan andas och slipper ha någon som övervakar allt jag gör
Jag försökte att inte reagera på att han varit och pratat med H. Han såg ju att jag tog illa upp , men jag ifrågasatte mest varför . Vilket är helt rimligt då de inte känner varandra och han inte har någon anledning att prata med honom.
Hans svar var inte alls det jag sen fått höra av H , utan att ”han behövde också någon att prata med”. Inte ett ord om att han ville träna där , antagligen för att det inte lyckades .
Nästa gång ,på nästa ställe, kanske han lyckas bättre.
H vet ju om hur jag mår , på andra stället vet dom ingenting. Det är ju lätt då för honom att åka dit och vara trevlig , säga vem han är och att han vill börja där, eller starta något slags samarbete mellan dem o hans företag.
Det är lätt för honom att sälja in den versionen , han är trevlig och jobbar ju med att sälja sina tjänster. Finns heller ingen anledning för folk att tro något annat,när jag inte sagt något .
Jag tycker inte du ska ge en respons på det alls. Ja, det är rimligt att ifrågasätta men din partner är uppenbarligen inte rimlig och hans reaktion på det lär inte vara rimlig heller. Troligtvis tar han med sig saker från det som 1. Haha, det här gör visst Lesan riktigt nervös och orolig. Vad bra, nu vet jag hur jag ska göra för att hålla henne på tårna och kunna klämma åt henne när jag vill. Samt ev 2. Att Lesan blir nervös och orolig för det är säkert för att hon har något att dölja. Här finns det nog skäl för mig att bli riktigt svartsjuk och rota vidare tills jag får veta hela sanningen!
Ja jag förstår att det är jättesvårt. Och dessutom är det ju som du säger att de känner det på sig hur man känner ändå, även om man försöker dölja sina reaktioner. Därav tanken med avledande manöver att ge en tydlig reaktion på ngt annat istället så att han kanske får fart där istället. Men ja, det går liksom inte att göra rätt med knasiga människor. Hur man än gör blir det fel.
Han vill att vi åker iväg bara vi två en natt nästa vecka. Kan inte säga nej. Är där igen att jag vågar inte säga nej för jag är rädd för hans reaktion. Jag klarar inte av de hör svängningarna och plötsliga utbrotten. Klarar inte av att han skriker på mkt eller håller mig vaken när jag vill sova . Klarar inte att han går upp tidigt bara för att skälla på mig när det enda jag vill är att komma iväg till jobbet .
Ena stunden är han ”trevlig ” och ska prata , vi har vad jag tror en normal konversation där vi kan prata som vuxna människor. Sen åker jag hemifrån för att träna. När jag kommer hem ignorerar han mig helt för att sen bara ställa sig framför mig och stirra på mig. Utan ett ord
Då först inser jag att vårt ”normala” inte var det utan bara ett sätt för honom att få mig att prata . Börjar tänka på vad jag kan ha sagt som får honom på det här humöret …
Så här håller det på, om och om igen. Jag vet inte längre vad jag ska tänka eller känna . Vågar knappt säga något alls längre men då är ju det också fel. Hur jag än gör blir det fel och hans beteende skrämmer mig. Inte fysiskt men psykiskt . Jag blir ledsen och rädd och känner mig så ensam. Jag förstår att han mår dåligt , att han behöver svar. Men när han behandlar såhär så kan jag inte svara .
Rädd att han tagit mer lån på huset, är rätt säker på det. För att slippa lösa ut mig till dyra kostnader. Orkar inte bråka om det också . Men var ska jag då bo?
@Restenavlivet Jag har kontakt med kvinnojour, och nån på kommunen som jobbar med relationsvåld . Men vågar inte ändå.
Han äger huset själv , han ägde det när vi träffades och det fanns ingen anledning att ändra på det. Förrän nu, men det visste jag ju inte . Alltid lätt att vara efterklok.
I det du skriver, sättet du skriver om honom och livet med honom, tycker jag ropar rädsla och oro. Du bör ta dessa känslor på allvar. Vad bra att du har kontakt med kvinnojour och samtalsstöd på kommunen med erfarenheter från den här typen av relationer. Jag tror det du behöver att sakta men säkert försöka bygga dig stark, och hitta ett sätt att planera det praktiska på ett för dig säkert och tryggt sätt, utan risk för att han ska kunna märka det. Hur har det gått med att leta en bostad att eventuellt hyra? Har du fått något napp där?
@Masai Ja det är det som är så jobbigt. Jag är rädd , inte för honom men för ovissheten. Vad ska han göra,säga nästa gång? Har inte hittat nåt att hyra, det som finns är till orimliga summor som jag inte har råd med.
Igår började han fråga om min träning igen. Vad blev det för oss pass idag? Vad menar du svarade jag som inte förstod. Då säger han samma sak igen, jag undrar om han menar vad jag tränade eller vad jag gjorde. Men svarar Crossfit . Då blir han sur och frågar varför det är så svårt att svara på och så hemligt . Jag svarar igen att det är inte hemligt , jag förstod inte frågan . Jag tränade crossfit .
Det säger mig ju ingenting säger han surt. Nej.:.det var just därför jag undrade vad han menade. Så då får jag förklara vad det är. Har lite tur att äldsta sonen hör och försöker förklara han med . Men maken blir bara sur för att han ändå inte vet. Slutar med att jag får säga vad vi gjort under passet . Han ställer ännu mer frågor , vHan blir lite mer nöjd men ställer ännu mer frågor om upplägg och vad vi gör. Så frågar han om det var svårt Han dyker upp där snart och vill träna , jag känner det .
Var och pratade med min kontakt på kommunen idag… Vissa saker hon sa fick mig att tänka efter .
Som att han inte har rätt att veta allt jag gör , eller att jag inte måste svara på hans frågor.
Och att jag har rätt att säga nej eller jag vill inte , utan att att ge någon annan förklaring . Så har det verkligen inte sett ut i vår relation . Men när jag sa att det känns som han har rätt till att veta, och jag måste ge en förklaring och svara på hans frågor så undrade hon vad jag skulle göra ifall hon ställde frågor jag inte ville svara på.
Säga nej sa jag då. Just det. Och du har samma rätt att säga nej till honom. Jag förstår logiskt att hon har rätt, men känslan är inte så. Känslan är att han har rätt att veta allt, rätt att kräva saker av mig . Jag vet inte hur jag hamnade här .
Tror problemet blir att andra ( vanliga ) människor hade respekterat att jag inte vill säga/berätta /göra vissa saker . Han gör inte det, han accepterar inte ett nej. Eller att inte få något svar. Och på något vis blir det viktigare , eller står över , min rätt till mina egna känslor.
Alltihop får mig att undra vad det är för relation jag lever , och har levt i , egentligen . Och hur det borde vara , om det var normalt. För mig är ju det här det normala. Min vän ( samma som min man nyss var och besökte) brukar berätta för mig om sin relation , lite som jämförelse , och sättet han behandlar och respekterar sin sambo är så långt ifrån hur jag har det.
Jag har alltid tänkt att han är unik , att det inte finns andra män som honom . Men jag kanske får tänka om, det kanske är den här relationen som helt enkelt är fel. Bara jag som inte insett det.
Du lever i en onormal,osund, destruktiv relation med ett rötägg till karl, en skam för sin gen, som lyckats manipulera dig och fått dig att underordna sig honom. Jag har skrivit det förr och jag skriver det igen: nu packar du dina pinaler och drarbså snart det bara går.
. Jättebra att du kommit till samtal och att det känns positivt för dig. Känner du att samtalen hjälper dig att stärka dig själv och reda i dina tankar, eller kanske det mest nu är skönt att du får ”prata av dig” och få höra från någon annan att det som sker inte är bra? Jag minns när jag började säga högt det jag länge själv gått och tänkt och normaliserat, det blev stor skillnad. Men jag gick och höll mycket inombords i många år.
tack igen. Samtalen var nog mer för att få prata av mig , och veta att det inte är jag som håller på att bli knäpp . Även om det ändå känns så ibland. Nästa gång skulle vi prata mer om vilken hjälp som finns att få.
Han dyker upp där snart och vill träna , jag känner det .