Jag hamnar lätt i snurren att se tillbaka på det som varit och i princip bara komma ihåg det som var bra…eller ställen vi varit på,saker vi gjort för varandra. Hur hon ställt upp på mig osv osv.
Åsså träffas man och känner bara… nämmän näää…det är det här jag inte vill vara i…
Vad är det som gör att man tänker bort det man skildes för egentligen.,!
Är det fler som hamnar i det tänket?
Jag får lite jobbigt med att hantera känslorna då.
3 gillningar
Jag tror att vi alla mer eller mindre hamnat i det tänket mer än en gång, iaf initialt innan tiden fått sin chans att ge lite mer klarsyn.
Vad det exakt beror på vet jag inte, någon av hjärnans, i det här fallet kontraproduktiva, psykologiska försvarsmekanismer kanske 
Broder.
Jag vet inte om du gjort lumpen.
Efteråt minns man de goda stunderna.
De schyssta polarna och befälen.
De lyser som i ett förklarat skimmer.
Taskmörtarna, eländet, de gormande typerna har dunstat.
En partner triggar med sin närvaro, gester, ord, tonfall de sämre sidorna hos en och man blir påmind om varför det inte fungerar.
2 gillningar
Ååå just de… Det kunde inte bli mer klart än så… ser ju exakt samma så på lumpen…
Å just åxå dom små sakerna …mitt x kan ge mig ångest utan att ens öppna munnen.
När man är i det så är det obehag…och efter ett tag går der över till romantisering… lätt att tro det kan bli bra då…