Tänkte höra med er som blivit bedragarna och lämnade, hur ser ni på era ex,och är det något som ni vill höra ifrån de, exempelvis en ursäkt eller så, jag tänker att den värsta tiden lagt sig,och era liv har knatat på.
För mig så är det drygt 2 årsedan, jag trodde det var bra, och fixade och trixade här hemma.
Sen fick jag höra att allt var så tråkigt och dåligt.
Så jag skulle bara vilja ha en ursäkt, ja jag vet att det kommer jag nog aldrig att få,men det är så det känns.
Ja något. Förklaring /ursäkt hade ju varit på sin plats ! Men kommer nog alldrig misstänker jag men lite har behovet av det minskat allt efter sanningen kommit fram på annat holl ta hand om dej ,
Jo jag ville nog höra en ursäkt i början. Jag fick bara halvtaskiga ursäkter med klausuler. “Jo att vara otrogen är ju fel men jag har ju inte varit ooootrogen riktigt”. Eller klassiker “det var ju inte den värsta sortens otrohet iaf!”.
Efter det så slutade jag nog bry mig om en genuin ursäkt för människan inser inte att hon gjort något fel.
För mig har det också gått snart 2 år. Jag önskar mig inte längre en ursäkt, för jag skulle aldrig lita på att den hade någon uppriktighet ändå. Däremot så önskar jag ibland att jag fick trycka till honom. Att han skulle höra av sig och vilja ses igen och att jag fick avvisa honom. Att det sista ordet fick bli mitt. Efter alla år av att jag jagade honom och hur illa han än betedde sig så visste han att när stormen lagt sig skulle jag alltid stå kvar. Det vore så jäkla skönt att få visa att nej, jag vill inte ha dig längre, jag vet vem du är nu och jag vet mitt eget värde!
Ibland har jag lust att röra om i hans liv lite genom att skriva typ “tack för igår ” på hans facebook eller instagram. Eller skicka ett meddelande att jag fått en tjänst på hans kontor med start snart. Han skulle må skit! Så nej, jag behöver inget från honom längre, men en liten sista markering skulle kännas bra.
I början var jag mest arg, men om han bett om ursäkt och fjäskat lite, så hade jag säkert kunnat övertyga mig själv om att allting var en “olyckshändelse”. Då hade jag kunnat ta tillbaka honom för barnens och familjens skull.
Sedan föraktade jag honom länge. Hade gärna velat ha en ursäkt, men bara för att få lite sinnesfrid.
Numera tycker jag mest synd om honom. Ingenting blev som han tänkt sig, och nu sitter han där ensam efter att ha svikit mig, barnen, sina vänner och sina släktingar. Jag är inte ens arg på honom längre, utom tillfälligt när han gör något extra dumt.
Det ville även jag under väldigt lång tid, men jag var samtidigt helt säker på att jag aldrig skulle få något sådant.
Sedan efter flera år ringde han plötsligt, bad reservationslöst om ursäkt och tog för första gången självmant på sig alla skitbeteenden han haft för sig (det lät iaf uppriktigt) och sen sa han dessutom att han ångrat sig och ville komma tbx för ingen var som jag hade han sent upptäckt… blev en total chock för mig
DÅ var det så obeskrivligt skönt att både kunna och få chansen att säga det direkt till honom och faktiskt mena det;
“-Tack för din senkomna ursäkt, du har helt rätt i att allt var ditt fel!” I nästa andetag “-NEJ tack till dig, aldrig mer utsätter jag mig för dig igen!!”
Det var ren upprättelse för mig och så skönt att få faktiskt och tack och lov tog det för lång tid, annars är jag inte säker på att jag hade kunnat stå emot honom.
Jag väntade så länge på det, mot bättre vetande. Bara för att för mig hade det varit självklart att höra av sig iaf efter en tid. Men han var och är annorlunda på det sättet, så trots att jag visste hur han fungerar så hoppades och väntade jag ändå hur osannolikt det än var.
Till sist så klingade känslorna av och jag slutade därmed hoppas… men se då hände plötsligt det fullständigt osannolika
@DantesInferno Det där känner jag igen, "det kanske var dumt gjort " men vi har så tråkigt och b.la b.la .
Ja ja men skaffa dig ett roligare liv då,kände jag, men dra inte in mig i fördärvet.
Jag ville också ha en ursäkt i början. Jag var arg ledsen då. Nu känner jag mest att jag inte bryr mig . Jag tänker inte på honom , jag bryr mig inte .
Ser jag honom utan barn på stan hälsar jag inte ( han gör ) utan vänder blicken och går vidare.
Ja folk kanske tänker hon har ju inte gått vidare . Men det struntar jag i . För mig betyder denna människa INGET . Och så kommer det förbli .
Vi pratar ju gällande vårt barn . Men att heja prata väder och vind - är jag inte intresserad av . Han är extremt manipulativ och det bästa är då att hålla det kort eller inte gå in i någon konversation.
Jag gör likadant, vi bor i ett mindre samhälle, så jag väljer att åka till affären, när jag tror att hon inte är där.
Men ju mer tiden går, så känner jag nu att jag kan springa på henne på affären, säga artigt, Hej och sen bara gå vidare.
Min relation till mitt otrogna ex är otroligt dåligt, kanske inte så mycket pga otroheten i sig utan allt som liksom revs upp och blev synligt samtidigt och hur hon valde att hantera, och även fortsätter att hantera situationen.
I mitt fall fick jag aldrig något riktigt förlåt, hon kunde säga saker som “Förlåt att jag sårat dig” och dylikt men som jag ser det är det otroligt långt ifrån dom orden man vill höra “Förlåt att jag var otrogen”. Det är som att säga “Förlåt att du fick ont för att jag slog dig på käften!” det fungerar liksom inte.
Sedan övergav hon ju barnen, Min bonusdotter bor fortfarande med mig på heltid, även min äldsta dotter, enda barnet hon varit brydd om är våran nu 5åriga son, Den enda som inte vet och förstår vad hon gjort antar jag.
Samt att vi alla tvingats inse hur hon psykiskt misshandlat hela familjen i 15år.
Jag vet också att det här med ett förlåt inte skulle göra någon skillnad igentligen, det ändrar inte min smärta eller sorg, det ändrar inte barnens heller, men det skulle ändå betyda att hon faktiskt tar på sig ansvaret och skulden för vad hon gjort och där igenom faktiskt bekräftar den sorg och lidande hon orsakat oss.
Jag ser det så här nu efter fem år , vad gör det mig idag ? Att jag får ett :förlåt jag var otrogen, då var det viktigt- att han tog på sig ansvaret- men idag … vad ska jag med det idag ?
Hade en väninna som fick det bekräftat flera år efter deras separation att X (hennes) varit otrogen X flera mot henne , då spelade det inte ngn roll . Hon sa : vad ska jag göra med den informationen idag ?
Otrohet är ett val som personen ifråga gör . Inte ett misstag. Det anses vara fult att vara otrogen- och därför erkänner de som varit otrogen i en relation med familj ( barn ) INTE det , då det är än i dag ett stort svek . De är måna om sitt EGET rykte att vara en bra person. Så tänker jag iallafall.
Ändå är det fortfarande väldigt vanligt med otrohet .
” på hans facebook eller instagram. 
Eller skicka ett meddelande att jag fått en tjänst på hans kontor med start snart. Han skulle må skit! Så nej, jag behöver inget från honom längre, men en liten sista markering skulle kännas bra.
