Du skriver känslosamt och fint och blir därför bemött med mer förståelse än en del andra. Jag kan dock inte låta bli att undra om en man hade bemötts på samma sätt.
Att aldrig varit kär i din man, det är ju väldigt sorgligt. Jag skulle bli otroligt sårad, om förklaringen till min relation var att ”det blev så” för bitarna plockades upp av någon som var ”good enough” och då blev det vi.
Det som är mest trist att läsa är:
Vad säger detta om dig och empati för en annan närstående människa? Dina barns far.
Jadu, alltid är det väl någon förklaring från dessa män som ”inte har det bra” med sina fruar…. Jag tror att alla kvinnor har hört detta. Det är inte ens viktigt om det är sant, möjligen för att du ska känna dig utvald. SJÄLVKLART är du den första…. Det kan vara så, men det vet ju bara han, men det är ju vad man vill höra.
Ni utsätter era partners för något av det värsta man kan gå igenom, din älskare är förmodligen inte intresserad av dig för en kärleksrelation enligt dig och du själv tvekar. Har du en outtalad önskan om att faktiskt bli upptäckt? För att själv slippa ta beslut?
Eller är han bara en snuttefilt? Eller både och? Du är inte lycklig. Ta tag i det då.
Jag kan känna sympati för dig, men du har ett ansvar mot dig själv. När detta hände första gången, alla kan göra misstag, detta är ju ett gravt övertramp för de flesta, man hinner även avbryta detta innan ni hamnar i säng, det finns ju en tydlig känsla innan att ni är på djupt vatten, eller? Tänkte du inte: Varför händer detta, hur mår jag, vad vill jag osv. Att inte då ha spärren att stanna upp och reda ut dina egna känslor säger mycket om dig och empatin för din man och även din älskare. Att du dessutom INTE allvarligt funderar på att bryta upp utan pratar om att stanna av fel skäl…. Du har en del att ta tag innan du inleder eller fortsätter en relation.
-otrohet är aldrig rätt. Det skakar den andra parten i grunden oavsett hur du försöker rättfärdiga din handling. Det är dina barns far.
-det gör något med en själv, man tappar bort sig, blir någon man inte vill vara för det är fel. Ofta dåligt självförtroende i kombination med brist på självrespekt…. Man har inte ens empati för sig själv.
-du riskerar att bli upptäckt. Det kanske inte är viktigt att detta dras till sin spets, men om barnen får reda på sanningen så finns det en risk att de vänder dig ryggen.
-jag förstår att du bönat och bett om förändring, men inget händer. Kanske han har reagerat? Dragit sig undan ännu mer, du attackerar, han drar sig undan, klassisk dysfunktionell relation där man inte kommunicerar på samma frekvens. Ni har olika sätt att hantera detta. Men nu är ni på väg mot familjerådgivning, din man vill se dig kämpa för er. Helt död är han ju inte? Ni har bara tagit tag i detta för sent. Han är ju knappast lycklig heller, det behöver ni också gräva i.
-all din besvikelse bubblar över. Du behöver hitta dig själv igen. Rätt väg är inte att ha en affär vid sidan av, men de vet du ju.
Jag tror du behöver eget samtalsstöd/psykolog och famljerådgivning kommer att hjälpa er, vad det än blir. Jag hoppas du hittar tillbaks till dig själv. Du har helt rätt att livet är för kort för att slösas bort. Fokusera på det.