Min ljög ofta om småsaker vilket jag märkte efter flera år, sista åren fick jag en obehaglig känsla av att jag kanske inte alls kände honom i takt med detta och att han blev mer och mer sluten. Och som du säger, kontrollerat, tjatat, varit misstänksam. Obegripligt att inte i ett tidigt skede ha förstått vi inte passade ihop…men kärleken är blind som det sägs.
@Fri Japp jag har exakt samma erfarenhet. Han kunde även bli helt oanträffbar, inte svara på samtal eller berätta var han var osv, fast när vi var i samma rum var han k l i s t r a d på sin telefon…? Han hade även kameror uppsatta i vårt hem och hade lösenord till mina konton på sociala medier. Ändå är det jag som går runt med ”otrohetsstämpeln” då jag fick upp ögonen för att min relation var död i samma sekund som jag insåg att jag fått känslor för en annan man.
Ja det är så tröstande på något sätt även om jag beklagar att vi båda är i samma situation, eller ska vi se på det med tacksamhet kanske? Jag vet inte om jag hade lärt mig att ta vara på livet på samma sätt om jag inte varit tvungen att genomlida det här långa stålbadet? 
2 gillningar
Jag känner också igen mig mest i din variant av listan, @Mirah.
Den gemenskap som jag längtade efter fanns aldrig i mina relationer. Mitt bestående minne av dessa år är att jag ständigt väntade på att mannen/männen i mitt liv skulle ha tid för mig och visa intresse för det gemensamma.
Jag minns hur jag ensam förberedde födelsedagar, semestrar och julfirande. Jag minns hur jag ofta kände mig lite övergiven på stora fester och andra tillställningar eftersom mina sociala män hellre sprang iväg och pratade med precis alla andra, utan att liksom inkludera mig. Jag minns kallnande middagar och uteblivna myskvällar när annat kommit emellan. Jag minns den ständigt återkommande frågan “Och var har du X då?” när jag som vanligt kom ensam på familjehögtider trots att jag var i en relation. Jag minns suckandet och känslan av att jag var väldigt krävande när jag bestämde att vi skulle gå ut och äta eller göra någon annan paraktivitet. Jag minns den förnedrande känslan när jag som vanligt inte blev lyssnad på, utan jag pratade för väldigt ofokuserade öron. Jag minns att jag hela tiden undrade vad jag gjorde för fel som inte kunde få den där gemenskapen som jag hade längtat efter.
Skillnaden jämfört med nu är fundamental. Efter två års singelskap har jag vant mig vid att känna mig önskad och uppskattad när jag umgås med vänner. Jag har vant mig vid att bli lyssnad på i sociala sammanhang. Och vid alla tillfällen dit jag fortfarande går ensam gör jag det utan besvikelse, och alla högtidsförberedelser gör jag och ungarna tillsammans, utan att någon har valt bort det.
Och jag sitter under min korkek och är SÅ lycklig! På riktigt!
10 gillningar
Har tagit en skärmdump på ditt svar, för en mer träffande beskrivning av mitt tidigare liv hade jag inte kunnat skriva själv. Det här ska jag gå tillbaka till, läsa och minnas varenda gång jag får tvivel i hjärnan. Tänk om jag hade vetat, när jag satt där så fruktansvärt ensam i tvåsamheten, att jag hade jämlikar i samma situation någon annanstans?
Unnar dig varenda förnimmelse av lycklig känsla @trassel!
2 gillningar
Så känner jag också. Tacksam för att du och andra skriver här på forumet så att jag kan följa er resa och jämföra med mina egna (snarlika) processer. Hoppas att tiden erbjuder dig öppningar för nya möten och även kärlek. Skulle vara härligt och hoppingivande att få läsa om!!!
1 gillning
Wow!!! Efter två år endast?! Grattis!!!
Haha, kul att någon tycker att det är snabbt! Jag fick vänja mig att mötas av kommentarer redan efter ett halvår om att “nu borde jag väl verkligen börja dejta igen?” Folk tyckte jag var galet seg som inte kastade mig ut på marknaden så fort som möjligt.
Men det är först nu jag mår tillräckligt bra för att kunna dejta - vilket jag dock inte har några planer på att göra. Tillvaron är för bra för det!
2 gillningar
Jag håller nog med @TabulaRasa där, två år känns snabbt även i min verklighet. Jag kan inte förstå dom som har lyckats gå vidare inom ett år, men unnar ingen att bära på såhär mycket bagage att bearbeta. Det var väl någon som sade att det tog en månad per år att komma över den värsta sorgen, och det kan stämma i mitt fall. Men att helt ha landat under korkeken? Nja, där är vi inte riktigt än, men snart förhoppningsvis!
1 gillning
Alla har pressat mig också med att börja dejta. Letat efter alla singelmän i bekantskapskretsen mm… Förstår de inte att jag inte vill. Nä… visst vill du ha någon…Nej , jag vill inte!
Nu har jag ändå en jag KANSKE skall träffa. Förväntningarna är noll. Men en vän är aldrig fel.
3 gillningar
Det är bra att prova ibland. Och däremellan kan man leva sitt vanliga liv och öva sig i att leva ensam. Det går att göra båda. Själv känner jag ibland en plötslig ilning av sorg och skräck när jag tänker ”ska jag kanske aldrig mer få gå hand i hand med någon en vacker sommarkväll? Och ska jag aldrig mer få ha en intensiv pratig middag med någon jag älskar som jag sedan får gå och lägga mig med? Är det faktiskt över nu?
I andra stunder känner jag mig lugn och nöjd med mitt egna liv och oändligt trött och skeptisk när det gäller män. Det går fram och tillbaka. Så en dejt då och då är bra, för att inte livet ska vara helt förutsägbart. Även om den i sig inte leder någonvart så visar den mig att jag har tillgång till hela mig själv och ännu inte stängt ett helt rum.
8 gillningar
Ja, grattis till att ha landat i detta! Jag tycker 2 år som sagt är ingenting… först nu börjar min hjärna förstå omställningen och på ett mer långsiktigt och mångfacetterat sätt börjar jag se olika möjliga vägar framåt. Jag vet lite mer om vad jag vill och inte vill ha, göra och befinna mig i samtidigt som jag blivit mer tolerant inför känsloväxlingar och sinnesstämningar hos mig och andra. Men… att någon ska matcha kravlistan jag har målat upp… det är jag rätt skeptisk till. Men jag önskar och vill gärna tro ändå att jag får uppleva kärleken igen!
1 gillning
Ja, det är ingenting jag hyser någon förhoppning om heller. Men jag känner inte att jag måste vilja träffa någon ny för att känna att jag är “framme”.
Förra gången jag var singel trodde jag det. Jag trodde att så länge man inte ville börja leta en ny relation (eller allra helst hade stadgat sig på nytt) så var man inte helt läkt. Inte helt redo. Och jag trodde nog det för två år sedan också, när min relation kraschade. Att jag inte skulle känna mig nöjd med livet igen förrän jag hade en ny partner vid min sida. Innan dess kunde jag inte riktigt säga att jag hade gått vidare, tyckte jag.
Men nu vet jag ju att så var det inte. Jag är mycket tveksam till om jag kommer hitta någon ny man i framtiden som gör det värt att offra singelskapet, men idag vet jag att det är helt frikopplat från mitt läkande och förmåga att trivas med livet. 
2 gillningar
Alltså…har i dagarna fått höra saker om barnens pappa på omvägar. Folk som känner honom från förr osv, vilket bara bekräftar känslan jag haft i alla år. Att det funnits en mörk sida, en sida jag inte känner. Har världens kris nu av det jag fått veta och det känns som att alla våra år ihop har varit en stor lögn. Jag är så himla glad att jag tagit mig ur den relationen. Hur kunde jag vara så blind? Fast där fanns ju tecken hela tiden…värsta är att behöva dela barn med en sådan person. Aldrig helt kunna bryta. Har sån ångest…
1 gillning