Efter + 10 år tillsammans och flera barn så kände jag att mina känslor för min man försvunnit efter att han upprepat betett sig illa senaste åren. Jag har väl förstått att han inte mått riktigt bra men det är inget han tagit tag i utan har bara sakta förvandlats till en person jag varken känner igen eller tycker om.
Han får utbrott(vilket tyvärr inte är nytt), skriker och har sig så fort han känner sig kritiserad, har även hänt framför folk när vi varit ute. Han är stolt och lite narcissistisk av sig som kör med silent treatment i flera dagar. Har även senaste åren på något sjukt sätt verkar ha känt av att jag inte varit lika sugen på att vara fysisk vilket gjort att han betett sig som att han varit berättigad till det. Inte med ord men med kroppsspråk och i kombination med det och att han över tid visat mindre och mindre intresse för mig som människa, spenderat nästan ingen tid tillsammans och att han stagnerat som person. Han har liksom inte utvecklats på något plan sen vi träffades. Han har samma lågbetalda jobb och sen sitt särintresse han lägger väldigt mycket tid på. Har han bara det verkar allt annat spela mindre roll. Det har varit så mycket senaste åren att jag totalt gått och retat mig på allt han är.
Sen föll jag i armarna på en annan man. Tanken var bara att det skulle vara något galet, jag förstår ju nu i efterhand att det var mitt sätt att ta mig ur detta, att jag under flera år gått och tänkt men inte kunnat erkänna det för mig själv. Det skulle ju alltid vara vi. Blev iaf totalt förälskad i denna nya mannen, vilket inte var planen. Men där finns ingen framtid och även om det var en möjlighet hade det varit sämsta tänkbara tiden nu.
Trots allt detta och nu när jag skriver detta så inser jag ju att jag gör helt rätt. Min man har betett sig som ett barn i detta, spelat ut framför barnen upprepade gånger över hur mamma varit otrogen och är kär i någon annan. Vägrar ta till sig att han har skuld i att vi skiljer oss. För vi skiljer oss inte pga otroheten, då den skedde precis innan det kom fram att mina känslor dött. För den ansvarar såklart jag för. Men hur hans beteende har bidragit till att jag känner som jag gör. Blir ju extremt lägligt för honom att lägga allt som händer på detta och inte behöva se till sig själv.
Men, här har jag ändå börjat fundera. Tänka tillbaka. Undra om jag kommer ångra mig. Tänka på hur det en gång var. Men problemen har ju alltid funnits där och det är flera månader nu vi valde att skiljas trots vi bor kvar tillsammans fortfarande. Jag antar detta är vanligt? För det funkar ju inte som vi haft det, speciellt inte när mina känslor dött, vi visar ju dessutom våra barn att det är så det ska vara i en relation och denna typ av förhållande vill jag aldrig de ska hamna i.
Jag har flera gånger också tänkt att jag hade aldrig valt honom idag, så stark jag är nu. Hade aldrig tolererat de brister han har och hur illa han så berättigat beter sig.
Så varför har jag börjat tveka? Tveka är kanske fel ord mer kanske att jag börjat känna mig förvirrad och ledsen.
