@Caro Bra tänkt där. Det kan komma en period senare i livet även för de som haft förmånen att levt ett lång äktenskap där man måste hantera ensamhet o sorg samt göra det bästa av det hela. När man är 80 år så kanske man inte är så sugen på att starta ny relation igen, men det betyder ju inte att man inte vill ha det socialt om dagarna!
2 gillningar
Så fint sagt. Det ger hopp. Värde. Egenvärde. Värdighet. Värdet finns i den egna självreflektionen. Att vi kan se oss själva, och oss själva i andra, med ömmande blick.
1 gillning
Jag har varit inne på liknande tankebanor med tillägget att tiden innan uppbrottet just var full av så dåliga beteenden. Vi var otrevliga, passivt aggressiva, ogina och otacksamma mot varandra. Det odlar ett beteende. Som sätter spår. Man blir lixom bra på att automatiskt och väldigt snabbt falla in i det där. Och det ska ju bort! För det är inget som man vill ska finnas med i nästa relation. Tyvärr räcker det inte bara med att strypa näringstillförseln till den odlingen. De beteenden och känslor man önskar kunna sprida omkring sig behöver utvecklas och gödas! Innan en ny partner dyker upp!
2 gillningar
Jag är så tacksam att få ta del av era reflektioner. Ni har hjälpt mig så mycket mer än mina psykologsamtal 
2 gillningar
Ensamheten på ålderns höst bekymrar ju mig mer än vart min aska tar vägen… När livet är över har jag ändå ingen anledning att ha inflytande. Jag strös gärna för vinden på en plats mina närmast sörjande uppskattar. Men det är spännande att dessa tankar kommer till en. Tror det är medelåldern, att föräldrarna börja bli gamla, att separationen och flytten är som ett dödsfall och förlust av hem. Ibland känns det som att jag flyttat in på äldreboendet redan. Fortfarande upp till mig att skapa och värna de sociala kontakterna. Här finns inga lekledare eller fröknar som förser min dag med mening. Det är jag som behöver ge av min energi till migsjälv och andra för att det ska bli något. Och jag saknar verkligen familjelivet runt mig. Någon som skrotar runt. Jag saknar mitt hus. Möjligheten att fixa och pyssla. 
4 gillningar
Tung dag idag. Fick precis reda på att ex-svärmor blivit ensam efter 30 års äktenskap. Tyckte bra om henne, och även om hennes nu bortgångne man, som mitt ex dessvärre avskydde eftersom han sett denne man som ansvarig för föräldrarnas separation en gång i tiden… Just därför har jag också känt att min fd svärmor kanske har en viss förståelse för min situation, även om jag lämnade hennes son…
I vilket fall. Vad är bäst? Leva i äktenskap och bli lämnad på ålderns höst i stor sorg? Eller leva ensam och ha ett annat typ av nätverk när ålderdomen nalkas?
3 gillningar
Det är en sorg att bli lämnad gammal som ung men som jag som är yngre än din svärmor (tar jag för givet) har nog lättare att ta mig ut och träffa andra och socialisera mig med.
Jag hoppas din svärmor har många omkring sig som stöttar henne i sorgen
Styrkekramar till dig 
.
Har haft liknande tankar i helgen. Tänkt mycket på det här med att vara ensam, vad är det egentligen.
Var iväg med min mamma och mina systrar och deras respektive på ett hotell med god mat och övernattning. Jättefint och jättegott och jättemysigt. Många tankar och känslor samtidigt, både hos mig och min mamma.
Pappa gick bort ungefär samtidigt som jag lämnade beslutet till min exman om att skiljas för ett år sedan. Mamma och jag blev alltså ensamma ungefär samtidigt.
Vi delade rum nu i helgen, första gången vi var iväg på många år. Så mycket som hänt.
Vi iakttog många par som gick runt. Mamma och jag bär på olika slags sorg, men delar ändå känslan av att vara ensamma. Jag valde dock att bli ensam. Inte hon. Mamma och pappa hade ett lyckligt äktenskap, levde tillsammans i över 50 år. Min exman och jag hade inget lyckligt äktenskap.
Så, många tankar. Ja, jag har verkligen tänkt på det här med att vara ensam i helgen. Står ju fortfarande för att det är bättre att leva själv än att må dåligt i en relation, men visst är det en sorg att man inte fick sitt äktenskap att fungera. Mitt liv blev så här.
Mamma tacksam för de år hon fick med pappa, ett långt fint äktenskap. De hade en grundkärlek som inte fanns mellan mig och barnens pappa. Mamma bär förstås nu på en stor sorg och saknad av att hennes livskamrat aldrig kommer tillbaka. Jag sörjer att jag aldrig kommer kunna få det på det sättet som mina föräldrar hade det, men samtidigt tacksam för att börja hitta mig själv igen.
Jag får vara tacksam för det jag fått och har nu idag. Livet. Det blir olika för alla. Jag vill ju ändå känna att jag levt mitt liv och ingen annans när jag blir gammal, och det blir det ju om jag följer mitt hjärta och mitt inre. Det gör jag nu. Lättare att hantera sorg om jag tänker så.
5 gillningar
Då har ettårsdagen passerat och jag överlevde även den. Det värsta är att jag inte kommit längre i min sorgeprocess och det gör mig rädd att jag inte kommer att komma igenom den någonsin. Jag önskar att jag finner en tro på framtiden och framförallt en tro på MIG SJÄLV 
inom snar framtid. Jag vill hitta något som gör att jag får ett driv och njuta av mitt liv, men hur?
8 gillningar
@Masai Otroligt klokt sagt. Håller med till 100%. Tror det är väldigt bra att tänka som du beskriver.
Så lätt att man slukas upp av de dåliga tankarna och inte lever i nuet.
3 gillningar
Idag ska jag med min pappa och yngsta dotter på hockey. Det är någonting som jag verkligen tycker om att göra och som mitt x aldrig ville följa med mig på. Idag kan jag gå med gott samvete och njuta tillsammans med två av dem jag tycker mest om i hela världen
13 gillningar
Åh så mysigt
1 gillning
Jag har inte velat skriva här på länge eftersom jag inser att jag bara ältar och ältar och kommer inte vidare. Men nu har jag slitit ont ett tag och jag behöver hjälp att få ordning på mina tankar.
Det har nu gått ett drygt år sedan det fasansfulla uppbrottet ägde rum och som jag har förstått gick mitt ex ganska snart in i en ny relation. Jag har inte träffat honom sedan dess och jag har ingen aning om vem den nya kvinnan är för det skulle göra för ont att veta det. I och med att jag gör allt för att skydda mig själv har det lett till att jag stängt in mig själv. Jag är sedan dess inte ute på sociala medier, jag jobbar, tränar och är i övrigt bara hemma. Jag som älskat att gå på affärer och bara stora runt eller tagit en god fika på något café, gör ingenting längre för jag är så rädd att stöta på mitt ex och hans nya och se hur lyckliga de är tillsammans.
Jag har en fruktansvärt dålig självbild och självkänsla, så jag tror verkligen inte att jag någonsin kommer träffa någon som skulle kunna älska mig. För om inte ens mitt ex kunde älska mig efter allt jag gjort för honom så är det dödsdömt att tro att någon annan man skulle finna något intresse av mig.
Jag vet att många av er säger att jag måste finna min egen lycka och inte lägga min lycka i andras händer, MEN ensamheten skrämmer mig.
4 gillningar
Har för mig att jag läst tidigare i tråden att du går hos psyskolog? Får du hjälp att jobba med din självbild där? Känner också att du lägger hela “skulden” på att din och ditt ex relation tog slut dig själv och din person. Tycker du verkligen att ditt ex inte har något som helst med saken att göra? Tänker också att det låter på det du skriver som om din självbild ocksä är att du endast är värd något om det är någon man som älskar dig. Men tänker som flera skrivit att du är värdefull oavsett om du har en relation eller inte.
Det låter ju inte bra att du isolerar dig hemma och tänker också att det ger ännu mer utrymme för dessa tankar. Kan du hitta något sätt att orka ta dig ut ändå? Finns det inte några ställen där du inte behöver riskera att träffa på ditt ex? Kan någon ny hobby seller liknande om du kan börja utöva som skulle kunna vara ett skyddat rum för att umgås med andra utan att riskera att stöta på ditt ex? Jag bara spånar lite för tänker att det inte ger dig något gott att bara sitta hemma.
2 gillningar
I och med att mitt ex var den första (och enda) jag haft ett förhållande med så känner jag att min chans till tvåsamhet var där och då. Jag är en person som väldigt lätt skaffar nya bekantskaper eftersom jag anses rolig och lättar upp stämningen vart jag än är. Som vän är jag populära, men det verkar svårt för män att uppleva mig som attraktiv eftersom jag inte har det yttre med mig. Mitt ex talade om för mig flera gånger att jag bara var ett spel för gallerierna och att jag egentligen inte var den för roliga lättsamma människan som jag utgav mig för att vara. Det har lett till att jag tvivlar på mig själv, är jag inte mig själv med andra?
Jag vill också få känna mig älskad som kvinna någon gång i livet.
Han har eget åkeri och åker med sin lastbil på gatorna dagarna i enda så jag tycker det är jobbigt bara att ta mig till och från träning och matvarubutiker.
Tack för att du tog dej tid att svara
Ojojoj! Solis, jag spår att du har en alldeles underbar framtid framför dig! Du har uppenbarligen sociala förmågor som uppskattas av andra! Tyvärr har du råkat ut för en man som förstört så mycket för dig. Det är inte ett normalt beteende att säga sånt till sin partner. Nu är du fri, även om det inte känns så underbart just nu så är det ändå ett steg på väg mot ett lyckligare liv.
Jag är fri sedan två år, och det tog ett tag innan känslan av frihet infann sig. Jag har verkligen stannat länge där, njutit av känslan och stärkt den allt jag kan! För ett par månader sedan kände jag mig tillräckligt stark att våga tänka på relationer och prova lite försiktigt. I nuläget är jag förstås inte alls övertygad om att det kommer leda till en livslång relation, men den där känslan av att det är omöjligt är borta. Mina sociala förmågor som jag använder i andra sammanhang verkar räcka ganska långt, så därför tror jag att det kommer vara så för dig också.
Ditt ex verkar tro att han är nån slags standardmått för vad män uppskattar hos kvinnor, att han kan bedöma vad andra män kommer uppskatta hos dig. SÅ fel han har! Jag tror tvärtom att han är en ganska udda figur utan riktig koll på relationer. Jaja, jag känner inte honom. Kanske skriver jag mer om mitt eget ex nu…jag killgissar lite utan att vara kille. Tjejer kan sånt också. Men låt oss anta att ditt ex inte har facit för hur andra män känner och tänker. En dag lite längre fram kanske du skulle undersöka om alla män tänker likadant? Kanske ge andra män en chans att faktiskt vara schysstare än ditt ex? Ungefär där står jag nu, att inte misstro andra män utifrån hur exet betedde sig. Men ta ett steg i taget, börja med att hitta din frihetskänsla och ta in detta att exet inte är en ”standardman” som vet vad andra män uppskattar, tycker jag!
6 gillningar
Du är så klok i det du skriver @Uppochner
Jag önskar verkligen att jag kan hitta friheten och lyckan i att vara jag, en människa som är lika viktig som alla andra 
2 gillningar
Det låter som du lägger väldigt mycket sanning i ditt ex ord. Jag tänker att han medvetet ville ge dig dåligt självförtroende. Kanske för att du inte skulle upptäcka att det faktiskt fanns bättre män än honom därute, män som faktiskt skulle uppskatta dig för den du är. Som du skriver så är du en person som är uppskattad som vän och det tycker jag att du ska ta till dig. Varför skulle inte män uppskatta dig också? Jag tänker att det är mer än det yttre som räknas när det kommer till en relation. Precis som @uppochner skriver, låt inte ditt ex vara facit för alla män.
3 gillningar
Ni har helt rätt båda två, men hur får man hjärta och hjärna att förstå det?
1 gillning
@Solis jag har också stött på män som på fullaste allvar tror är de är förespråkare för hela det manliga könet. Men naturligtvis är det inte så.
Det handlar bara om deras eget bristande intellekt. Ditt ex har bara inte riktigt begripit att det finns fler människor i världen än han själv. Men sanningen är att han bara är en person bland sju miljarder andra, och det smäller ju inte direkt så högt!
Men jag undrar lite hur ni träffades? Ibland om man inte har så bra självförtroende kanske man inte väljer sin partner särskilt aktivt, utan kanske mer tar första bästa som visar något intresse. Och tyvärr innebär det ofta att man i så fall drar till sig kräk! För dessa kräk letar efter någon som de kan trycka ned lite lagom för att må bättre i sig själv
Men kom ihåg att du har makt att välja själv. Du behöver inte ta vilken idiot som helst nästa gång.
1 gillning