Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Rädd att vara singel resten av mitt liv

Nu har det gått ett halvår sedan jag och mina barns pappa gick ifrån varandra. Han skaffade ganska snart en ny kvinna och har gått vidare och jag känner mig ännu mer ensam.
Jag har samtalskontakt med en psykolog men det har tyvärr inte givit mig så mycket än.
Mina vänner tyckte att jag skulle gå in på någon dejtingsida och i januari tog jag mod till mig och gjorde det.
Varför i hela friden gjorde jag det?!?!
Jag visste ju redan innan att det inte skulle finnas någon annan än mitt ex som skulle kunna tycka att jag var tillräckligt attraktiv för att vilja ha någon relation med mig.
Det här med nätdejting är ju så otroligt ytligt och jag har ingen botox någonstans på min kropp, är mer än lagomt tjock och ser allmänt vardaglig och tråkig ut.
Mitt problem är att jag inte står ut med tanken på att vara ensam utan partner i resten av mitt liv och även fast jag älskar mina barn på 20 och 17år så har jag ingen tro om ett liv i framtiden.
Alla som vet om hur jag känner mig och att jag har tankar på att ta mitt liv säger att jag måste tänka på mina barn och att de kommer behöva och vilja ha mig i deras liv tills jag blir gammal, men jag känner själv att jag inte vet om jag kommer klara leva i den här smärtan och känna mig ensam och inte älskad av någon man igen i resten av mitt liv.
Visst finns det många bra dagar och jag har många vänner och bekanta, men det känns inte tillräckligt.

Flera här på forumet säger att de inte alls tror på att det är tvåsamhet som är det som driver livet framåt utan att det bara är en bonus om det skulle bli så.
Jag önskar så att jag (inom snar framtid) kan känna att mitt liv är gott nog att bara vara jag och att jag kan glädjas över det som idag finns runt omkring mig.

Som ni märker är mina tankar röriga och tankarna är svåra att få tag i och greppa.
Jag önskar att få lite lugn och ro.

6 gillningar

Halvår är ingen tid alls. Jag hade en lång och tung dipp just efter 6 månader. För mig har det gått 1 år och 2 månader och jag har helt samma tankar som du ännu. Har 3 barn, ett barnbarn, snart två, jag har underbara vänner mm. Men , ingen är singel. Alla mina vänner har varit hela sitt liv tillsammans. Det var bara jag som inte dög för min man…
Men, inte tänker jag så hela tiden. Finns bra dagar också. Som idag då jag fixat påskmat och är bjuden till dottern med de övriga barnen. Program alltså.
Hatar att vara ensam så jag försöker hitta på något att göra. Plantera om blommor, så lite frön. Hälsa på hos barnen… smått och gott. Försök något sådant.
Det blir bättre, tro mig och alla andra här. Min psykolog sade att efter 5 år tackar du gudarna att han lämnade dig. Hmmm… känns inte så men kanske sedan… Jag sörjer mycket ännu och då det några dagar gått bra händer följande skit. Något x gjort eller något jag fått reda på som gör att jag faller igen. Men… små steg. Skriv dagbok. Skriv här. Det hjälper. Här finns så många som läser och hjälper.
Och att hänga på dejtingsida- nej tack. Prövade , men skrev snabbt ut mig…

8 gillningar

@mamma_mu har helt rätt - ett halvår är ingenting.

Nu ska man ju inte döma andra, men innerst inne känner jag att den som glatt kastar sig in i en ny relation så fort kanske inte tar det här med kärlek så allvarligt…

Nej, det är ingen pik mot dem som fungerar annolunda än jag. :hugs: Mest bara en reflektion över normer och över vad som anses vara rätt. Det är alltså inget som helst fel på dig bara för att du känner dig låg efter ett halvår och inte ett dugg redo för en ny relation.

För du vet - även om du längtar väldigt mycket efter en ny tvåsamhet så är du helt klart inte i fas för det just nu. Om du skulle principdejta och träffa någon medan du fortfarande känner som du gör, då skulle det inte leda till någon hållbar relation. Bara till ett nytt uppbrott som skulle sänka ditt självförtroende ännu mer.

Ditt problem ligger inte i ditt utseende. Världen är full av vanliga, tråkiga, botox-fria människor som ändå har bra relationer. Du måste börja i andra änden! :slight_smile: Du måste börja hitta dig själv, din vilja, dina intressen, dina glädjeämnen, din mening…!

Driv uppstår inte med tvåsamhet. Det är något som båda måste ta med in i relationen. Så vare sig man vill leva ensam eller i par så är det nödvändigt att hitta sitt eget driv!

10 gillningar

Det kanske är en dålig tröst, men ett halvår är inte så lång tid. Och aldrig känner man sig så ful eller oattraktiv som efter ett uppbrott.

Det där är en klassiker, men också en grym klassiker. Det finns ingen vinst i att direkt hoppa från relation till relation utan att först läka ut såren. Man är ju så mycket mer sårbar efter ett uppbrott, och det är ett stort risktagande att utsätta sig för dejting i en sådan period. Förutom då det faktum att det är lätt att man tar med sig alla outredda tankar och känslor och beteenden från sin gamla relation direkt in i den nya.

Nej, du måste tänka på dig själv. Du måste leva för din egen skull och känna att ditt värde inte bara består i huruvida andra kan komma att behöva dig eller inte.

Men jag är säker på att du kommer att klara detta. Jag har själv haft perioder i livet med riktigt tunga tankar och en stor misstro gentemot livet i stort och mitt eget liv i synnerhet. Jag kände att om livet skulle fortsätta år ut och år in med denna hopplösa smärta fanns det ingen anledning att fortsätta plåga mig själv mer.

Men numera är det ingen plåga längre. Må vara att mina tidigare ex plågade mig en del, men numera plågar jag åtminstone inte mig själv längre (eller nåja, inte lika ofta :innocent: ). Och jag ha även ändrat tankesätt när det gäller tvåsamhet och ensamhet. Förut var mitt mål tvåsamhet, och det blev inte så lyckat. Numera är mitt mål att må bra. Om det sker ensam eller med någon annan är helt ointressant.

5 gillningar

Du har fått många kloka råd!! Det du kan göra som är steg framåt är att börja skapa ett liv som du trivs med. Se till att fylla dagarna med det du tycker om samtidigt som du utmanar dig med nya saker, har du ngn dröm? Något du velat testa? Bli nyfiken på dig själv!

Precis som @Trassel skriver behöver båda parter ta in driv och energi in i förhållandet. Jag förstod inte el ville inte förstå detta när jag började dejta. Märkte först efteråt att jag inte var så intressant att vara med, jag levde inte ett liv jag trivdes med utan bara lät dagarna gå. Jag vill fortfarande lika gärna hitta en partner men skillnaden nu är att jag trivs med mitt liv! Jag känner mig lycklig och glad vilket förstås lett till att jag är mer attraktiv på dejtingappar än tidigare.

”Dejting börjar med dig” såsom Linnea Molander skriver, kolla upp hennes blogg och Insta (HappyDajting), det kommer gå hur bra som helst!!

1 gillning

Tack för ett väldigt bra och ärligt svar.
Det är klart att jag måste börja med att hitta mig själv men jag vet inte hur och jag har inget förtroende för min psykolog som mest tycker om att prata om sig själv och vad hon har gått igenom i sina relationer och med sina barn.

Byt psykolog! Dina besök hos psykologen ska handla om DIG.

1 gillning

Håller verkligen med @Caro, det låter märkligt att en psykolog refererar till sitt eget liv och sina egna erfarenheter i samtal som ska vara professionella.
Byt till en som fokuserar på dig och det du behöver.

Nu har det gått en tid till och jag är varje dag och flera gånger om dagen inne på forumet och läst era berättelser. Jag känner så med er och önskar er all lycka i framtiden. Många av er har ändå en positiv syn på framtiden och att livet är värt att leva.
För mig gå det inte framåt alls och jag ramlar djupare ner i hopplösheten. För mig är en framtid utan en partner som kan visa mig åtminstone liiite kärlek ingen framtid alls. Ska jag leva ensam resten av mitt liv väljer jag hellre att gå till ro för alltid. Nu är det bara modet att genomföra det som inte finns.

3 gillningar

Vännen! Du låter djupt deprimerad och behöver omedelbart professionell hjälp. Ber dig att ringa psykakuten på ditt närmasta sjukhus direkt och berätta om hur du mår! :heart:

6 gillningar

Det låter fruktansvärt tungt att bära detta! Har du berättat för någon mer om dina tankar kring att inte vilja leva? Jag tycker verkligen att du ska kontakta vården, och det finns ju flera sätt. Min vårdcentral har en digital mottagning, man loggar in med BankID och får beskriva hur man mår, göra olika val. Det tyckte jag kändes bra när jag mådde som sämst och inte orkade med att prata med en människa till om allt elände.

Ingenting varar för evigt - This too shall pass. Och visst kan man aktivt göra saker för att förbättra sin situation, men till och med om man knappt gör något alls, så förändras vardagen. Din vardag kommer också att förändras, det kommer inte att vara så här för evigt. Håll ut! Ta steget att söka hjälp! Ett annat liv är möjligt!

2 gillningar

Här finns också hjälp: Stödverksamheter - vi erbjuder medmänskligt stöd

1 gillning

Håller med @Frittfall . Det är ju helg, så akuten är ett bättre alternativt. Bara ring samtalet.

2 gillningar

Jag förstår att ni rekommenderar mig att söka psykolog hjälp, men det finns ingen där som kan få mig att tro att jag i framtiden kan känna glädje i mig själv igen, jag behöver känna att jag är värld att älskas av någon annan än min familj och mina vänner. När var och en går hem till sig själv så sitter jag fortfarande ensam kvar.
Tack för era ord iaf :pray:

2 gillningar

Må så vara, men det skadar inte att ringa psykakuten och säga det i alla fall :woman_shrugging:t3:

2 gillningar

Ja, vi är ensamma, men en partner är ingen garanti för att slippa undan ensamheten. Min pappa gick bort alltdeles för tidigt, och mamma blev änka. Inte sjutton var det hennes bild av hur livet efter 65 skulle vara? Lyckligt gift, gjort ”allt rätt” för att inte bli ensam. Och ändå sitter hon där ensam, när var och en åker hem till sitt. Jag hade inte riktigt fattat det förrän då: ”tills döden skiljer oss åt” är inte heller ngn garanti för evig tvåsamhet.

Jag förespråkar katt istället. (Hund funkar nog också) ger kärlek och uppmärksamhet. Visst går även husdjur bort, och visst är det ledsamt, men man slipper i alla fall leta på Tinder.

6 gillningar

Du behöver komma in o bli bedömd och behandlad, tro mig - detta kan vända med rätt hjälp! :heart:

2 gillningar

Bästa @Solis! Du är värd att älskas, precis för den du är, just nu, igår, idag, imorgon, alltid! Den som i första hand behöver känna det, är du själv. Du behöver sätta dig själv i första rummet, hur svårt och ovant det än känns.

Men det är inte så lätt alltid, att se det, sitt egna värde. Hur viktigt det faktiskt är. Men jag lovar dig att det finns där, djupt inom dig. Och när du hittar det, så får du också styrka och tro och hopp och kärlek, till livet självt, hur konstigt det än låter.

Som barn har vi nära kontakt med vårt inre och vår kärlek till oss själva kommer naturligt. Vårt egna värde. Sedan påverkas vi av olika saker, omgivningen, händelser, relationer, som gör att kontakten med vårt inre kan bli suddigt, flimrigt, avlägset. Men det finns där, även om det känns som vi tappat bort det. Ibland plockar jag fram en foto på mig där jag är runt 9-10 år, en sprallig och positiv och bekymmersfri tjej, ute på sjön och fiskar med min pappa, som stod mig nära. Det hjälper mig att få kontakt med mig när det känns jobbigt.

Jag har också haft svårt för att se mitt egna värde. Vad det innebär på riktigt. Det var egentligen först förra året, som något ändrades, när jag fick en insikt förra våren. Som en blixt slog det ner i huvudet på mig, om hur jag faktiskt vill leva mitt liv, att jag har ett val, att beslutet ligger i mina händer, hur jag vill leva. Relationen med exmannen hade utvecklats till att bli något destruktivt, ohälsosamt, som också gick ut över barnen. En helg när han sa inte ok kommentarer t min son och pratade nedvärderande om mig inför barnen, så slog det till, att det här vill jag inte ha. Nu räcker det. Dittills hade jag valt att anpassa mig, huka mig, trycka undan mig själv och mina egna behov, men plötsligt fick jag som med en fiskekrok, tag på mig själv igen. Nu fick det bära eller brista, att vara sann mot mig själv var det enda rätta. Mitt liv ska inte mer ligga i någon annans händer.
Och sedan den dagen släpper jag inte taget, fiskekroken har hakat fast i mig själv igen och jag låter den inte släppa taget.

Att förstå att jag har ett eget värde, i mig själv, att jag faktiskt är värd det, att mina barn är värda att få en mamma som trivs med sig själv och livet, har gett mig sådan styrka. Men det tog ett tag innan jag förstod det, på riktigt.

Det finns hjälp, bra hjälp, när man mår som du gör nu. Tveka inte. Ring! När man mår dåligt, är det svårt att se att det överhuvudtaget ska bli bättre, att det ska bli en ljusning, men jag lovar att den finns där. Detta är ditt liv och du är värd det bästa.:pray:t2:

8 gillningar

Tack @Masai för ditt fina inlägg :heart:

3 gillningar

Fina du! Just nu är det väldigt mörkt men det finns en liten strimma ljus. Håll fast vid det. Ring till allmänpsykiatriska akuten (du kan lätt hitta nr via 1177 i din region). Be de hjälp dig med de akuta svåra tankarna. Sen kan du byta psykolog till en som fokuserar på dig och hjälper dig framåt.

2 gillningar