Det här är en så fin insikt, jag har själv tänkt (och kanske skrivit någonstans) något liknande, men trots det kommer det svåra tankar runt detta emellanåt. Jag vet inte alltid om ifall jag är mindre ensam nu, men har en stark minnesbild av att jag var ensam i min relation, men minns inte känslan längre. Jag vet att jag separerade just för att jag önskade mig en familj, och en familj har jag ju förutom att den inte består av en partner. Men jag har mina barn, vänner och släktingar som står mig mycket nära. Bara jag lyfter en tanke om att jag känner mig ensam så kommer en vän på besök, eller ringer och har mig i luren kvällarna igenom. Barnveckorna är fulla av liv, helgerna är planerade med aktiviteter. Men den där känslan… Den kan man inte lura…
Nåväl, tankarna om döden har inte ens kommit nära här ännu, tänker att spelar det någon roll vad som händer när man är död? Då är man ju inte kvar längre ändå
Dipp här så, men den mesta av tiden ser jag inte mig själv bli gammal, kanske därför jag inte är så rädd för att stanna ensam. De få gånger jag ser nån framtid så är den ändå ensam, på resa eller nåt annat. Men inte en enda tanke på att någon ska dela det med mig. Jag är väl som någon tidigare skrev bränd och har inte en önskan om en relation.
Oavsett allt som hände kände jag mig aldrig ensam i mitt äktenskap.
Då jag har haft rätt långt gående planer på att inte finnas längre har jag det mesta klart. När jag dör så vill jag kremeras men inte ligga i minneslund. Önskan är att spridas i havet men för det krävs tillstånd.
Sen det med syskon, jag har fem syskon men vi har knappt nån kontakt utöver när våra barn fyller år eller högtider.
Jag vet precis hur det känns. Det blir som en tröst att ha allt planerat och klart om man inte orkar.
När man känner så, då behöver man hjälp. Du har haft det för jobbigt för länge ditt serotonin lager är tomt.
Du måste få hjälp på vårdcentralen eller akuten om det blir riktigt illa.
Det kommer med all säkerhet bli bättre framöver, det blir det alltid förr eller senare.
Skriv här. Det finns många kloka människor här som vet vad du går igenom.
Men att åldras ensam?
Måste det vara beroende av en partner?
Jag tänker snarare att singellivet har gett mig mer tid och kraft att engagera mig i annat och på det sättet också träffa nya människor och ingå i nya sammanhang.
Gemenskap på ålderns höst kan lika gärna handla om att ha byggt upp ett starkt socialt sammanhang och därför exempelvis ha vänner att åldras med istället.
Jag vet inte varför vi är så otroligt indoktrinerade med att sällskap bara måste bestå av en partner? Extra ironiskt är det ju med tanke på att mina tidigare relationer ofta gjorde att jag kände mig just ensam. Betydligt mer ensam än vad jag känner mig idag.
Kloka ord men ändå… jag hade hoppats ha sällskap in i ålderdomen. Men jag bygger helt klart andra relationer ändå och har fått nya fina vänner där vi hjälper varandra. T ex hade jag två väninnor som hjälpte mig att måla om hemma, den ena också separerad. Vi är mer nära i mångt och mycket än jag var med X i slutet.
Det hänger kanske mycket ihop med vilka förebilder man har haft i sitt liv?
Jag har haft flera kvinnor i i släkten i tidigare generationer som varit ensamstående (somliga hela livet, andra enbart på ålderns höst) och som inte var ett dugg ensamma. De var omgivna av släkt och vänner till sista levnadsdagen.
Så ur mitt perspektiv innebär inte alls singelskap som äldre att man är ensam. Samtidigt vet vi ju att det finns ett folkhälsoproblem i form av socialt utanförskap hos många äldre. Men jag tänker som @onedaymore - att det inte alls behöver hänga ihop med om man lever som singel eller inte.
Jag brukar numera tänka att JAG troligen kommer vara en sådan förebild för kommande unga släktingar, inte minst för mina egna barn. Åkte ut ur äktenskapet på huvudet, tog mig upp, uppåt och vidare! Inte var det lätt, och inte var det vad jag hade valt, men nu blev det så.
Jag kommer inte vara ensam på ålderns dar. Singellivet har lärt mig att det gäller att värna sina nätverk och inte bara hänga upp livets mening på en enda människa (en man, till på köpet). Denne man kan ju för sjutton dö långt innan mig, och då går en där ensam på slutet iallafall!
@Caro Bra tänkt där. Det kan komma en period senare i livet även för de som haft förmånen att levt ett lång äktenskap där man måste hantera ensamhet o sorg samt göra det bästa av det hela. När man är 80 år så kanske man inte är så sugen på att starta ny relation igen, men det betyder ju inte att man inte vill ha det socialt om dagarna!
Så fint sagt. Det ger hopp. Värde. Egenvärde. Värdighet. Värdet finns i den egna självreflektionen. Att vi kan se oss själva, och oss själva i andra, med ömmande blick.
Jag har varit inne på liknande tankebanor med tillägget att tiden innan uppbrottet just var full av så dåliga beteenden. Vi var otrevliga, passivt aggressiva, ogina och otacksamma mot varandra. Det odlar ett beteende. Som sätter spår. Man blir lixom bra på att automatiskt och väldigt snabbt falla in i det där. Och det ska ju bort! För det är inget som man vill ska finnas med i nästa relation. Tyvärr räcker det inte bara med att strypa näringstillförseln till den odlingen. De beteenden och känslor man önskar kunna sprida omkring sig behöver utvecklas och gödas! Innan en ny partner dyker upp!
Ensamheten på ålderns höst bekymrar ju mig mer än vart min aska tar vägen… När livet är över har jag ändå ingen anledning att ha inflytande. Jag strös gärna för vinden på en plats mina närmast sörjande uppskattar. Men det är spännande att dessa tankar kommer till en. Tror det är medelåldern, att föräldrarna börja bli gamla, att separationen och flytten är som ett dödsfall och förlust av hem. Ibland känns det som att jag flyttat in på äldreboendet redan. Fortfarande upp till mig att skapa och värna de sociala kontakterna. Här finns inga lekledare eller fröknar som förser min dag med mening. Det är jag som behöver ge av min energi till migsjälv och andra för att det ska bli något. Och jag saknar verkligen familjelivet runt mig. Någon som skrotar runt. Jag saknar mitt hus. Möjligheten att fixa och pyssla.
Tung dag idag. Fick precis reda på att ex-svärmor blivit ensam efter 30 års äktenskap. Tyckte bra om henne, och även om hennes nu bortgångne man, som mitt ex dessvärre avskydde eftersom han sett denne man som ansvarig för föräldrarnas separation en gång i tiden… Just därför har jag också känt att min fd svärmor kanske har en viss förståelse för min situation, även om jag lämnade hennes son…
I vilket fall. Vad är bäst? Leva i äktenskap och bli lämnad på ålderns höst i stor sorg? Eller leva ensam och ha ett annat typ av nätverk när ålderdomen nalkas?
Det är en sorg att bli lämnad gammal som ung men som jag som är yngre än din svärmor (tar jag för givet) har nog lättare att ta mig ut och träffa andra och socialisera mig med.
Jag hoppas din svärmor har många omkring sig som stöttar henne i sorgen
Har haft liknande tankar i helgen. Tänkt mycket på det här med att vara ensam, vad är det egentligen.
Var iväg med min mamma och mina systrar och deras respektive på ett hotell med god mat och övernattning. Jättefint och jättegott och jättemysigt. Många tankar och känslor samtidigt, både hos mig och min mamma.
Pappa gick bort ungefär samtidigt som jag lämnade beslutet till min exman om att skiljas för ett år sedan. Mamma och jag blev alltså ensamma ungefär samtidigt.
Vi delade rum nu i helgen, första gången vi var iväg på många år. Så mycket som hänt.
Vi iakttog många par som gick runt. Mamma och jag bär på olika slags sorg, men delar ändå känslan av att vara ensamma. Jag valde dock att bli ensam. Inte hon. Mamma och pappa hade ett lyckligt äktenskap, levde tillsammans i över 50 år. Min exman och jag hade inget lyckligt äktenskap.
Så, många tankar. Ja, jag har verkligen tänkt på det här med att vara ensam i helgen. Står ju fortfarande för att det är bättre att leva själv än att må dåligt i en relation, men visst är det en sorg att man inte fick sitt äktenskap att fungera. Mitt liv blev så här.
Mamma tacksam för de år hon fick med pappa, ett långt fint äktenskap. De hade en grundkärlek som inte fanns mellan mig och barnens pappa. Mamma bär förstås nu på en stor sorg och saknad av att hennes livskamrat aldrig kommer tillbaka. Jag sörjer att jag aldrig kommer kunna få det på det sättet som mina föräldrar hade det, men samtidigt tacksam för att börja hitta mig själv igen.
Jag får vara tacksam för det jag fått och har nu idag. Livet. Det blir olika för alla. Jag vill ju ändå känna att jag levt mitt liv och ingen annans när jag blir gammal, och det blir det ju om jag följer mitt hjärta och mitt inre. Det gör jag nu. Lättare att hantera sorg om jag tänker så.
Då har ettårsdagen passerat och jag överlevde även den. Det värsta är att jag inte kommit längre i min sorgeprocess och det gör mig rädd att jag inte kommer att komma igenom den någonsin. Jag önskar att jag finner en tro på framtiden och framförallt en tro på MIG SJÄLV inom snar framtid. Jag vill hitta något som gör att jag får ett driv och njuta av mitt liv, men hur?
@Masai Otroligt klokt sagt. Håller med till 100%. Tror det är väldigt bra att tänka som du beskriver.
Så lätt att man slukas upp av de dåliga tankarna och inte lever i nuet.
Idag ska jag med min pappa och yngsta dotter på hockey. Det är någonting som jag verkligen tycker om att göra och som mitt x aldrig ville följa med mig på. Idag kan jag gå med gott samvete och njuta tillsammans med två av dem jag tycker mest om i hela världen
inom snar framtid. Jag vill hitta något som gör att jag får ett driv och njuta av mitt liv, men hur?