Hej igen,
Behöver skriva av mig.
Jag avskyr alla morgnar, fyfan vad de är tunga. Vaknar först flera gånger per natt och vill bara dö. Sedan kommer de en massa olika andra hemska tankar.
Jag kan inte släppa henne. Vi hade ett för tajt liv, vi gjorde typ allt ihop.
Hon, jag och barnen. Hon saknas överallt. Jag gav upp nästan all annan vänskap jag hade.
I synnerhet all kvinnlig vänskap.
Hon hör dessutom av sig dagligen om något och det är kring praktiska saker. Det är härligt, men även väldigt tungt. För vet att även denna kontakt snart är borta. Hon kommer ha en ny innan sommaren är slut.
Det är typ den enda kontakten jag har med utomstående där det inte är jag som då kontaktar någon. Arbetslös, så min dag går ut på att jag sitter inne i en liten lägenhet och oroar mig för livet och framtiden samt ekonomin. Samtidigt som jag försöker hitta ett nytt jobb. Arbetar kvar 25%, men där har vi minimalt med kontakt och ofta rätt hård ton från X-arbetsgivaren. De är desutom skuld mig ännu ca 200 000 kr som jag inte ens vet om jag någonsin får utbetalt (arbetat som företag, konsult mot dem), vi har en avbetalningsplan. Sedan har andra små motgångar även kommit mot som jag också behövt hantera.
Jag försöker gå på gym flera dagar i veckan, men de är typ de ända personerna jag träffar och jag funderar är detta verkligen min framtid ska jag som 41-åring behöva leva i ett dylikt mörker.
Är livet såhär nu.
Jag sitter på appen Jodel på kvällarna, för att få lite social kontakt. Jag är dessutom beroende av social kontakt som person. Chattar med okända personer, deltar i någon diskussion men de leder inte till varken dess mer vänskap eller romantik. Har prövat på dejtingappar, men de få likes man fått där kan man räkna på ena handen trots att jag har bra bilder av mig. Har dock ej ett attraktivt/ fotogeniskt ansikte, nog kropp. Dessa kvinnor har sedan ändå inte velat chatta eller ta mer kontakt efter en matchning. Och jag vet, de är dumt nu att försöka dejta, men det är det enda som ger livet något värde nu.
Inga vänner som vill följa med ut och ha roligt en fredag eller lördagskväll. Jag får eventuellt ett litet tel-samtal eller lite fikasällskap men det är allt.
De har gått lite på två månader och det känns för jävligt 95% av tiden. Funderar om det verkligen är värt att kriga sig ur detta. Jag försöker att inte tänka, men jag är en person som alltid tänkt mycket. Försöker blicka framåt, försöker överleva dagen. Försöker på något vis få ett nytt liv och samtidigt glömma.
Terapin mår jag bäst av, men de minskades till varannan vecka nu och de vet jag också att bara är en fasad egentligen. Och ingen riktig vän.
Tankar börjar komma mot att resa långt bort, hitta sig själv eller i alla fall någon form av lycka. Alternativt byta ort till ex.vis Sthlm och börja på ny kula där. Men då förlorar man varenda liten vänskap, samt mor- farförälder och kontakten med barnen osv.
Jag vet inte, jag vill bara “bort”, bort från all skit.
Och mest av allt tillbaka till henne, tillbaka till livet jag hade (men ta med alla de lärdomar jag nu har fått).
Mörka tankarna håller jag i styr med att jag har gett livet ett år till att bli bättre.
Jag har lite på under 10 månader kvar.
Berätta gäna hur ni har det. Ni verkar alla så sakliga och ingen vill skriva ut hur dåligt de mår här. Jag önskar vi kunde må dåligt tillsamans och den vägen genomlida denna livskris.
Saknar en varm kram!
