Tillbaka här. Efter ett år då jag trodde att det har löst sig eller att det skulle lösa sig kom bomben. Det är fortfarande samma status…Jag har gått och hoppats att närheten och värmen som jag märkte från min frus sida sista året skulle så småningom göra att också skulle hitta tillbaka till sexlivet. Det är viktigt för mig. Hon sa att det fattas något relationen. Passion, intellektuell stimulans…Att hon inte vill skilja sig för att vi har det bra tillsammans med barn och hus och jag är en perfekt far till vår 9 åriga son (vi har ockdå 2 äldre barn var). Att vi passade bra ihop när vi träffades (då var våra 4 barn små) hade samma mål och framtidstankar. Nu har hon utvecklats känner hon och jag har inte riktigt följt med. Att hon är sprallig men märker att jag inte hänger med, hon vill ha lite mer skratt i livet. Hon älskar mig men är inte kär i mig helt enkelt. Hon kan dock tänka sig vara kvar med mig. Jag sa att hin kan ju umgås med sina vänner och hitta allt det som jag inte kan erbjuda henne. Hon lämnar mig alltså inget val…Jag frågade om vi kunde återigen testa parterapi men hon var negativ sen sist vi var där. Hon hade inga förslag utan att vi skulle prova att bo separat (men ändå nära varandra) köpa 2 mindre lägenheter. Det har hon funderat på länge innan jag ens ha märkt att något inte stämmer med vår relation. Vi ska skiljas men då tycker inte hin att det är omöjligt att hin typ smsa mig om hon vill ses…Sjukt tycker jag. Varför kan vi inte göra något nu? Hennes andra förslag är att jag hittar jobb utomlands så att vi har tid för oss själva. Jag är mycket väl medveten att det är i praktiken kört…Undrar om hur du upplever det om det finns något annat förslag du kan tänka dig. Tyvärr nu har blir det mer och mer kvävande för mig. Jag kan inte leva i en relation utan sex och närhet även om allt annat finns. Vi lever som bästa vänner nu i praktiken. Hon hade ingen annan under dessa 13 år vi känner varandra. Sen säger hon att hon längtar inte till att hitta någon heller (hon när livrädd och glömt hur man flörtar…) utan vill hitta till sig själv igen…Vad säger ni om att vi hyr en etta och bor där växelvis? Eller bara jag?
Så här skrev du i februari -18;
Hur tänkte du dig att detta med en “provseparation” skulle fungera den här gången?
För i mina öron låter det här upplägget som exakt det som din fru suktar efter. Fortsätta vara gifta på pappret, allt praktiskt/ekonomiskt fortfarande gemensamt, “barnfri” (med det lilla barnet) varannan vecka och då lös och ledig att få vara “tonårs-sprallig och få den ‘intellektuella stimulansen’ (
) och det där skrattet i livet” som hon inte tycker att du har utvecklats tillräckligt för att fatta och hänga med i 
Men, men… vem vet?!
Din kone er ikke den første som nå finner ut at faen, ungen jeg pulte på meg er krevende og det er hverken bytterett eller fri retur på den. Da er det kjekt å ha ungen i en uke for så å ha en uke å realisere seg selv, være fri, me, myself and I. Og det kvernes om det samme: “Jeg må ha det bra for å være en god forelder!” Altså, så lenge jeg slipper fullt ansvar og kan få i pose og sekk er det greit. Dette gjelder IKKE ALLE, men det gjelder mange.
Sparka ut henne. Ni har nått vägs ände. Eller nöjer du med att vara någons spargris, hustomte och barnjungfru?
Jag tror hon kommer vilja ”prova vingarna” på mer än ett sätt, tyvärr , och att det kommer vara nästintill omöjligt för henne att hejda den drömmen
Hon erkände också själv att hon har fantiserat att hon träffat någon ny. Detta hade hon också sagt för 1,5 år sedan när vi gick till parterapi och har säkert tänkt på för mycket längre tillbaka.
Jag vet att det är kört. Idag sade hon att det vore bra att vi köpte en liten lägenhet för att bo isär ett tag men att hon vill inte bo där utan det blir jag som ska bo där för att hon inte vill flytta från huset! Dvs hon vill tjäna tid och efter lite tid “konstatera” att hon inte saknar mig och samtidigt vara bekväm i vårt hus…Dvs inget försök alls från hennes sida!
Det gör ont att inse att hon kör denna taktik. Hur kunde hon?
O andra sidan tänker jag att om det finns något jag/Vi kan göra för att rädda vår relation så vill jag prova. Däremot känner jag att det kommer att kosta…och jag tror inte jag fixar det känslomässigt.
Om vi delar på boendet en vecka var och samtidigt sätta en tidsgräns? Till exempel att komma till ett beslut om ett år?
Jag kan nog bara skriva som @Noomi skrev i ett annat inlägg.
Om du läser dina inlägg från då och nu…
Vilken skillnad har det gjort, vart står ni idag, vilka tankar har du nu som skiljer sig mot då?
Ett år har gått, och samma frågeställning kvarstår.
Hade det varit en nära vän eller släkting som skrev vad du skriver, hur hade du givit för råd till honom/henne?
För mig låter det väldigt mycket (tyvärr), som att din fru utnyttjar dina känslor och ditt hopp till henne fullt ut för att få sin vilja igenom och kunna leva så som hon vill utan några större tankar på dig och dina känslor (ganska egocentriskt i mina ögon).
Det räcker inte med att en vill. Hon utnyttjar dig. Hon har bestämt sig och det skulle inte förvåna mig om hon har någon i bakfickan. Fixa lägenheten och flytta dit så får du se hur lång tid det tar innan någon annan flyttar in i huset till henne. Rädda dig själv. Er relation går inte att rädda, den är ensidig. Öppna ögonen och se henne sådan hon är, inte som du vill att hon ska vara. Hon är ett skogsrå som förvänt synen på dig, vacker och förförisk på utsidan men rutten och murken i ryggen.
Hon vill egentligen separera på riktigt men är förfeg för att göra det. På det här sättet kan hon både ha kakan och äta den. Samtidigt.
Det är beklämmande att se hur du låter dig utnyttjas. Det skulle inte förvåna mig om hon dessutom vill lägga beslag på mer av barnens tid, för hon bor ju kvar i huset, bäst för barnen, stabilitet bla bla…
Risken är stor att du står där om ett år och har förlorat allt. Barnen. Huset. Ekonomin. Livslusten?
Det är faktiskt bättre att genomföra en riktig separation med bodelning osv. Om det är så att känslorna skulle återkommit efter provseparation så gör de det efter riktig separation också, försök hålla det snyggt bara.
He he!!
Så kan man ju också uttrycka det till sin äkta hälft att man inte vill ha med dom att göra längre! Saknar hon några skruvar där uppe på riktigt eller vill hon bara förolämpa dig?
Så vad svarade du på det? “Lilla gumman, gå på ett par dejter så ska du se att nervositeten släpper?”
Man ska ju aldrig säga åt andra vad dom ska göra så det tänker jag inte göra heller men tänk på att även du betyder något. Du betyder mycket för många och kommer att göra det även utan henne!
Kanske är det du som behöver hitta dig själv?
Men det där insåg du ju med ditt förnuft redan för ett år sedan?! Eller ännu mer troligt långt före det.
Så den enda naturliga följdfrågan blir väl snarare;
- Hur kan du?
Ett år till? Och sedan ytterligare ett, och ett till…
Din fru visar ju noll respekt för dig, det kan vi båda konstatera. Så om du nu tänker ett varv till så skulle min fråga till dig bli vad du egentligen tror skulle vara din chans att ruska om henne lite grann, är det att fortsätta kräla som du gör nu?
Eller spelar det kanske egentligen ingen eller mindre roll för dig, så länge du kan få tigga dig till ytterligare ett år “tillsammans” men isolerat på hennes villkor?
Vågar du inte satsa något what so ever här och nu, så har du nog inget att vinna med henne heller. Det har gått för långt för det. Så antingen satsar du, eller så lägger du dig en gång för alla (eg. fortsätter att ligga) platt och ger henne vad hon vill ha och tar de smulor du (inte) får.
För det är nog som talesättet säger här… no gut’s, no glory.
Fast du kanske hellre lever kvar i detta som du har det nu, än vågar satsa (och därmed riskera) något?! Det är väl eg. inget formellt fel med det. Bara du öppnar ögonen och inser att då blir det inte mer än så här. För du kan inte få allt, eller ens mer än nu, bara genom att du fortsätter att huka platt i båten och hoppas att du kan vänta ut stormen och därmed slipper agera själv…
[EDIT] Nu tar jag helt bladet från munnen och skriver rakt ut det jag tänker och det är att det blir NOLL ligga för dig på det här sättet som du krälar för henne, möjligen kan du medvetet eller omedvetet i din rädsla för att agera ge henne det spelrum hon behöver för att ligga på annat håll. Om du har tur så kan du som tröst få tillåtelse att ge henne lite nackmassage och få lite “närhet” som räcker för att väcka ditt hopp igen och sedan har det gått ett år till… men räcker det verkligen för dig? Ska du verkligen slösa med dina egna år på det sättet?
Nu är det över. Hon sa att hon skulle gå på “utflykt” med en manlig (och singel) kollega och hon ska ta med dig vår son som ska då leka med hans jämnåriga barn. Jag tog upp det direkt att jag tänker inte tåla detta…För henne var detta normalt eftersom hon har flaggat för att något inte stämmer med känslorna och att hon är nyfiken på annat. Hon hoppades och trodde att vi skulle fortfarande kunna leva ihop som i en slags kompisrelation! Jag kunde förstås inte acceptera det och insåg att nu är det verkligen över. Dags att skydda mig och min son. Jag gjorde klart att hon kan hålla på med sitt livskris men inte medans hon är gift med mig. Jag sa att hon tvingar fram mitt beslut och krävde att hon tar också ansvaret eftersom det är hon son lämnar relationen. Hon älskar vårt hus och vårt liv, vi bråkar inte och det blev vemodigt för henne. Hon hoppades tydligen att ha både mig och kunna leva i " “frihet”…Hon nämnde också att vi kanske hittar tillbaka och/eller bli vänner något som jag talade om att det känns omöjligt just nu!
Hur som nu ska skilsmässopapperna beställas och om 6 månader börjar helvetet. Men också en ny början. Det hör ont och det blir ännu svårare men känns också skönt att det blev ett beslut. Självklart älskar jag henne men jag inser att vi inte är i samma fas. Värst av allt var hennes sista citat. Att hon har aldrig älskat någon dom mig…Då frågade jag VARFÖR försöker du inte då?? Men finns inget jag kan göra nu…
Hej @Spilys
Jag har läst dina Stories samt inläggen, hur gick det sedan för er under höst/vintern 2019 ?