Hej
Idag var min första födelsedag efter skilsmässan och den blev utan köpt present från barnen för första gången. Det gör mig naturligtvis inget för jag fick nåt mycket mer värdefullt, nämligen deras teckningar. Och jag älskar teckningar.
Men barnen sa att de ville ha köpt nåt åt mig men att pappan sagt att det får de isåfall göra för sin veckopeng, och det ville de såklart inte.
Jag sade att jag blev mer glad över teckningarna än om de köpt nåt😃
Men, jag undrar hur ni andra gör?
Jag kommer att köpa presenter och julklappar till både pappan, farmor och farfar för mina egna pengar om barnen vill köpa nåt till dem.
Men hur ser detta ut hos er? Vore intressant att veta.
Mina flickor får köpa det de vill, oftast har de en egen idé och det är alltid relativt små saker såsom tekopp och te osv. Sedan kompletterar dem med pyssel/teckning. Mitt ex däremot har aldrig köpt/låtit barnen köpa något, jag har själv fått driva frågan att han visar att det är ok att flickorna ringer mig när jag fyller år, första året när detta fungerade!!
Det är viktigt att stötta barnen i att bevara god kontakt och visa omtanke även när man inte kan spendera födelsedagen tillsammans. Jag tror att det snarare är så att barnen drabbas om det är spänd stämning kring sådant.
Hoppas du kan ta upp dina tankar kring hur du vill ha det och att ni kan hitta en kompromiss. Kanske kan du ge pengar i förväg så barnen får möjligheten att ge något?
Jag fick ett bra tips faktiskt från en mamma som gav barnen pengar att köpa present till henne, så behövde inte pappan betala. Så ska jag göra till jul. Men även ge dem pengar att köpa till pappan.
Såklart är teckningar och pyssel superbra, men jag ser det som att lära dem omtanke, som du skrev.
Tack
Om mina barn vill köpa nåt till mig på fölsedag eller jul så ger jag dem pengar till det, tänker verkligen inte ge några pengar åt presenter till mitt ex - tycker det blir kanon:
jag får present ur kärlek (inte garanterat tidigare år när jag hade en make )
jag dras inte in i nåt kletigt tacksamhetsskuldigt med mitt ex som bara suger min energi ändå
vill mina barns pappa ha present så får han väl ordna det såhär, men mest troligt låter han dem ta av sina egna få småpengar till det - och han tycker han är HEEEELT värd det eftersom han är den han är.
När vi skildes var mitt yngsta barn 10 år. Hon hade aldrig hållit reda på födelsedagar tidigare och hon gjorde det inte efteråt.
Jag har påmint henne i god tid om min födelsedag och syskonens. Inte för presenternas skull, för hon har aldrig direkt gett några presenter. Däremot har hon behövt veta om det ska bli kalas och så har jag förstås velat lära henne lite vanligt hyfs. Man säger grattis när någon fyller år - så är det bara!
Exet har fått ansvara för sin egen födelsedag. Vill han ha ett grattis, så får han själv påminna om att han fyller år. Någon present får han inte. Om dottern velat köpa något, så hade hon kunnat göra det för sina veckopengar.
Jag kommer självklart att hjälpa dottern att fira sin pappa, för att det är viktigt för henne. Våra födelsedagar är mkt större för henne än för oss. Jag har tidigare hjälpt mitt syskons barn vars ex inte gör detta, och även dotterns kompis. Då har jag hjälpt dom att både komma till affär och med pengar. För barnens skull. Det säger mer om ditt ex som tycker att det är viktigare att markera mot dig än att se sina barns glädje. Om han har det tajt ekonomiskt är det så klart en annan sak. Ev kanske prata om det innan och sätta in pengar själv som barnen kan få handla för, tex genom en mormor eller nått.
Jag påminner barnen om att deras pappa fyller år, för de har inte särskilt bra koll på datum och sånt.
Men i övrigt har jag släppt det ansvaret helt. Jag var ju den som såg till att han blev firad när vi var gifta, med present från barnen etc, men han gjorde inte samma sak för mig.
Mitt incitament för att driva det nuförtiden är därför tämligen lågt. Hans nya fru får väl fira honom. Om det av någon anledning har blivit viktigt för honom på senare år att barnen involveras så får han ta det med dem. Det rör mig inte i ryggen.
Jag tror inte att de har gett honom något sedan skilsmässan, faktiskt. Men mig däremot. Jag berättade för dem att jag tycker det är viktigt och det tog de genast till sig.
En påtaglig skillnad är att jag alltid ordnar ett litet kalas när jag fyller år, precis som när det är barnens födelsedagar. Jag bakar tårta och bjuder in lite folk.
Det gör absolut inte deras pappa. Varken åt barnen eller sig själv. Så då utgår de antagligen från att han inte prioriterar något firande.
Ja, det är samma sak här, och det har alltid varit så. När jag fyller år, så påminner jag, jag bakar och fixar kalas. När exet fyller år, då förväntar han sig att alla andra ska komma i håg och fixa något. Han fyllde t o m jämnt för ett år sedan, och han bjöd inte in något av barnen. Däremot var han skitsur för att de inte uppvaktat honom.
Jag ger barnen en summa denfår handla för.
Exet gör det intw mit mig utan då snor de min pant och köper något litet! Sen massa fina teckningar m.m. nöjjer mig mer än väl med det!
Skulle aldrig sätta mina barn i en situation där de inte kan ge sin pappa en present. Så de får pengar av mig till att köpa något. Nu för tiden tjänar de två stora egna pengar och köper således själva men fortsätter ofta med ett gemensamt köp och då lägger jag in yngstas del i presenten. Det handlar om barnen för mig, inte om exet, de ska aldrig behöva stå där utan present att ge. Han gör samma sak för dom när jag fyller också och vid jul. Jag skulle utan tvekan göra som AnnaSaga också och stötta andras barn i min närhet om det skulle behövas.
Om mina barn bad mig om hjälp att fixa en present till pappa, då skulle jag absolut hjälpa dem med det. För deras skull.
Men jag kommer absolut inte driva frågan när de inte visar minsta intresse för det.
De saknar inte pengar, och inte heller praktisk möjlighet att ordna något åt honom på egen hand. Det är viljan som saknas, och det har deras pappa själv åstadkommit.
Alla har ju helt olika traditioner och förväntningar i sina familjer och man löser det på olika vis.
Själv tänker jag inte lära mina barn att mamma måste curla fram en present åt pappa, men han behöver inte göra motsvarande.
De signalerna fick barnen mer än nog av medan vi var gifta. Nu är det viktigare för mig att de lär sig att födelsedagsfirande handlar om att både ge och ta. Och att den som inte har lust att fira någon annan knappast kan räkna med att få något tillbaka heller.
Om mina barn sagt att de ville ge något de inte hade råd med eller ville ta sin veckopeng till hade jag gett dem.
Jag hade också påmint om födelsedag mm.
Jag har själv grattat lite.
Men vi var stora ovänner, min exfru skulle på sin höjd skicka ett “jag hatar dig” på min födelsedag.
Mår man bra av att vägra, så gör det, men annars kostar det så lite att vara stöttande och trevlig.
Ett beslut man får ta själv.
Jag vet inte om det här är riktat till mig, men oavsett så är det inte helt korrekt att jag “mår bra av att vägra” uppvakta mina barns far - även om det är ett aktivt beslut.
Mer korrekt i mitt fall är att säga att jag mår bra av att inte vända ut och in på mig längre eftersom jag aldrig någonsin får något tillbaka.
Det är alltså inte sant i mitt fall att det kostar så lite att vara stöttande och trevlig. Det har nästan knäckt min självkänsla, eftersom det är exakt den devisen som gjort mig till dörrmatta.
“Inte ska jag tjafsa om den här bagatellen.”
“Klart jag fixar en present även om han inte har firat mig på tre år, det är ju inget stort besvär!”
“Jag tänker inte tjura av princip, så omogen är jag inte!”
“Jag får vara den vuxna och se till att förklara varför jag blev besviken, då kommer han ändra sig.”
“Om jag hjälper barnen att ge honom en present måste han ju komma ihåg att ordna något till dem!”
“Om jag bara hade påmint honom i god tid skulle han säkert ha gett mig en present. Han är ju inte SÅ egoistisk”.
Osv.
Så - till sist blir priset på tok för högt att ständigt vara den där som ska vara förstående och bjuda till och inte vägra. Det är tyvärr inte gratis att alltid, alltid, alltid vara stöttande och trevlig.
Jag tänker mer på att jag själv ser glädje i att ge. Mina barn har samma glädje i att få ge, så därför kommer jag alltid att stötta dem i det, oavsett till vem gåvan är. Jag kommer aldrig begära att de ska ta av sin veckopeng om de inte vill. Åtminstone när de är små.
Jag har fått bra tips och jag kommer till Jul att skriva en liten önskelista och ge dem pengar att köpa nåt till mig. Jag kommer naturligtvis även att betala Julklapp till pappan om de vill det.
Det är jättefint på alla sätt och vis. Men jag hade även behövt lära mig som barn att det är naturligt att sluta känna glädje om man ständigt ger i all oändlighet utan att någonsin få.
Jag trodde länge att jag var barnslig och egoistisk som hade det orimliga kravet att någon gång vara den som fick en julklapp. Jag försökte intala mig i 20 års tid att det är själviskt att förvänta sig födelsedagspresenter. För det viktigaste är ju att man själv känner glädje i att ge. Inte ska väl jag vara så småsint att jag begär något i gengäld?
Tills jag en dag insåg att det här var ett utplånande dörrmattemönster hos mig själv, som männen i mitt liv var alldeles för villiga att utnyttja.
Idag lär jag mer än gärna mina barn att vara generösa. Men jag försöker även lära dem att inte offra sig själva på någon som inte värderar deras ansträngningar. Annars är risken stor att man lär sig det först efter 20 års äktenskap.
Nä, jag riktade det inte mot någon alls. Jag skrev hur jag tänkte.
Jag har absolut själv varit allt för tolerant, allt för utslätande mot min exfru.
Det har drabbat mig, väldigt hårt, men samtidigt är det det enda sätt jag kan vara på.
Kan man nå en balans i det är det jättebra.
)
Jag berättade för dem att jag tycker det är viktigt och det tog de genast till sig.
Nu är det viktigare för mig att de lär sig att födelsedagsfirande handlar om att både ge och ta. Och att den som inte har lust att fira någon annan knappast kan räkna med att få något tillbaka heller.