Ja, det är för jävligt, den smärtan en otrohet vållar, iallafall hos den som blir bedragen.
Tyvärr kan jag inte säga att jag kommit så långt på dessa 6 månader. Jag har kört ut honom, han får bo hos oss 2-3 kvällar i månaden och resten i en företags lägenhet. Jag vill att han skall inse vad han gjort. Han säger att han gör det och att han ångrar sig men jag vet ärligt talat inte. Visst tror jag att han ångrar sig men jag tror inte han fullt ut kan inse vilken smärta han orsakat hos mig och barnen.
Jag förstår dina tankar som har små barn, det är svårare, mina är äldre och kommer att ha flyttat hemifrån ganska snart så jag har en större frihet att välja. Det jobbiga är att jag inte vet vad jag känner för honom efter detta. Jag tycker han förändrats de senaste åren även innan otroheten, kanske var det det som ledde fram till den? En klassisk medelålders kris. Kanske skall jag vara som vissa säger glad att han vill försöka men jag känner inte så, jag vill att han skall känna sig jävligt tacksam att jag ens ger honom en chans. Det är svårt när man inte vet på vilket sätt man älskar någon. Är det för att alla år tillsammans, en livskamrat, en egentligen fin person, men gnistan, kärleken, respekten, intresset och närheten mellan man och kvinna kan vi hitta tillbaka till det? Jag vet inte än. Jag vill iallafall ge det ett försök innan jag bestämmer mig.
Jag hoppas du kan hitta tillit och kärlek i ditt förhållande och att han förstår vad han satte på spel.
Han ska vara tacksam att du är ens villig att ge han en chans, likaså min man. Men jag håller helt med dig att jag tror aldrig att de riktigt förstår den smärtan de orsakat. Jag tror inte man kan uppleva den om man inte är med om den själv. Jag tänker att det är aldrig dåligt att försöka ge det en chans, då vet man att man har gjort allt för att rädda sitt äktenskap. Jag tror inte man ska skynda ett sånt här beslut, tiden får utvisa tror/hoppas jag. Tillslut känner nog hjärtat vilket håll det vill gå. Ta hand om dig, önskar dig/er all lycka!
Jag gick från att bomben släpptes till chock, ilska och att aldrig vilja se kräket igen till att bryta ihop och känna saknad och komma i kontakt med mina känslor och upptäcka att jag älskar min man och förlät honom, villkorslöst på 6 veckor. Så det är högst individuellt hur man reagerar och hur lång tid det tar.
Jag tänker att man börjar om där och då. Det blir inte bra om man ska ta tillbaka ”på nåder” eller att man tycker han ska vara tacksam eller känner någon form av hämndbegär. Det går inte heller att förvänta sig att mannen ska kunna läsa tankar eller helt plötsligt bete sig som någon annan.
Hej 0666. Vad skönt att höra att det löste sig för er! Förstår att alla bearbetar och behandlar sin känslor olika. Det jag jobbar mest på är hur jag någonsin kan kunna lita på han igen? Hur gjorde du, gick det lika snabbt? Du har säkert rätt i att man inte ska känna att man vill hämnas eller att de borde vara tacksamma att de tas tillbaka, men det är så svårt att inte känna dem känslorna. Min ilska är fortfarande så stark för det han gjort. Det betyder kanske att det inte går att gå vidare? Min självkänsla och självförtroende ska vi inte prata om, finns inget kvar av det. Hur har du jobbat med alla dessa delar? Ta hand om dig och tack för ditt svar.
Jag tror att mycket ligger i ens egen personlighet från början.
Tillit är ett kapitel för sig när det gäller min man. Han är en notorisk lögnare och det har jag accepterat för länge sedan. Skulle han vilja göra något liknande igen och vilja dölja det så antar jag att han skulle kunna. Men jag tror på honom när han säger att han ångrar sig och att det var ett misstag. Annars är jag stark nog och självständig nog att överleva ett sådant bakslag. Och händer det igen kommer jag inte att finnas där. En gång kan man förlåta, men en gång till? Nej, då spelar det ingen roll hur mycket han skulle ångra det och hur mycket vi älskar varandra. Men jag går inte runt och är rädd för att det ska hända. Då skulle nog inte förhållandet fungera.
