Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Precis fått reda på att min varit otrogen, hur gör jag nu?

I fredags fick jag veta att min man varit otrogen mot mig under hela våren. Han har haft en passionerad relation med en annan kvinna som han var förälskad i. Han avslutade relationen i somras och har inte haft kontakt med kvinnan sen dess (säger han). Han säger att han gjorde slut för att han älskar mig och han vill göra allt för att rädda vårt äktenskap och familj. Mitt bröst värker, hela jag skakar av ilska. Hur kan man gå vidare efter en sån här sak? Hur kan man förlåta. Nu i början, hur ska jag ens kunna gå till jobbet, träffa vänner och låtsas som ingenting (vill bara berätta det för mina närmaste). Finns det verktyg som kan hjälpa mig överleva den första tiden? Det jobbigaste är att man måste försöka spela glad inför barnen, men vill bara ligga och gråta hela tiden. Snälla ni som varit med om liknade, hjälp mig!

1 gillning

Jag tror den viktigaste frågan är om hans ånger är ärligt menad och om du älskar honom. För i så fall kan det faktiskt bli bra igen. Det är väldigt, väldigt uppslitande och jobbigt, men sådant händer. Ingen är perfekt. Det som är avgörande är hur man lyckas hantera det efteråt.

Just nu ska du inte göra någonting och inte fatta några beslut!
Du är i chock. Du kan sjukskriva dig och faktiskt ligga i sängen när barnen är iväg.
Ni måste prata prata prata!
Han måste förstå att du kommer behöva älta och reagera lång tid framöver.
Vi har haft otaliga nätter som gått åt till samtal för det är vår enda tid utan folk omkring oss.
Gått 4 månader för mig och jag vet varken ut eller in.

1 gillning

Förstår precis hur du känner det. Min man var otrogen under flera år, när detta uppdagades för ett år sedan levde jag i chock under många månader. Det blir bättre med tiden. Sök hjälp hos familjerådgivningen, försök prata om allt. Du måste få ställa frågor och han ska svara uppriktigt på dem. Han måste uppriktigt visa att det är dig han vill ha, vara öppen med telefonen och bevisa att han inte har fler hemligheter. Kommer det fram saker långt senare så kastas man långt tillbaka i sitt hårda arbete att försöka gå vidare tillsammans.

Min man har gjort allt i sin makt för att jag ska kunna lita på honom igen. Vi har vänt ut och in på allt. Idag har vi en annan närhet till varandra än vad vi hade tidigare, vi har haft så fullt upp med barnen och deras aktiviteter, hem och djur att vi tappade bort varandra på vägen.

Kvinnan som han var otrogen med har hört av sig ett par gånger efteråt, han har sagt åt henne att han aldrig mer vill ha med henne att göra och även sagt till henne att han kommer att berätta för mig att hon ringt. Jag har kontaktat hennes sambo de gångerna hon hört av sig.

Ta inga beslut med en gång, låt det ta tid. Sätt upp dig i bostadskö så att du har en väg ut om du inser att det inte går att fortsätta tillsammans.

Jag har valt att bara berätta för mina två närmaste vänner vad som har hänt, vill inte ha alla andras åsikter. Detta handlar om er två, det är ni som ska känna om det är värt att kämpa.

Låt dig få vara ledsen och arg. Känslorna måste få komma ut.

Glöm inte bort att ta hand om dig själv!

1 gillning

Det är så fruktansvärt det här, att en människa man trodde man kunde lita på utsätter en för detta. Min make drog med sin nya och jag önskar dem all olycka som universum kan uppbringa. Kvar står jag och är i ett uselt tillstånd och livet är just nu ett helvete. Som andra skrivit, ta inga beslut än utan ta dig bara igenom dagen.

Jag har just upplevt detsamma, men med skillnaden att min man inte valde mig utan henne. Och sen kraschade det ändå. Du ska vara glad över att din man har valt dig, men du ska inte nöja dig med det bara sådär utan ni måste öppna er fullständigt för varandra och blotta era känslor för varandra. Det går att förlåta en otrohet om den som begått den öppet och ärligt ångrar sig, har en rimlig förklaring till varför det blev så och uppriktigt ber om ursäkt och inte lägger någon skuld på dig. Du måste också vara ärlig mot dig själv och inte lura dig själv att du förlåter bara för att det känns bra att få tillbaka honom. Det går inte om du fortfarande behåller en tagg i hjärtat.

1 gillning

Tack för era fina ord, de hjälper att höra att fler har gått igenom liknande historier med olika utgångar. Jag ska ta all hjälp jag kan få utifrån, vi ska även ta hjälp tillsammans i form av parterapi. Jag tror uppriktigt att min man ångrar vad han har gjort. Vi pratar och gråter om vartannat hela tiden. Jag vet att jag borde vara tacksam att han väljer mig före henne men samtidigt så gör det så ont. Varje gång jag blundar så ser jag dem tillsammans. Kommer jag någonsin kunna sudda ut den bilden av de två tillsammans? Men som ni säger får man nog bara ta minut för minut, timme för timme för att kunna överleva. Jag hoppas vi kan hitta tillbaka till varandra, jag älskar ju honom. Men vägen dit känns så lång.

Jag fick samma chock i juli 2019. Mannen jag levt med i 19 år hade dejtat en annan kvinna i 9 månader. Det som var och är fortfarande svårt att förstå för mig är att jag upplevde att vårt förhållande var på topp. Vi hade haft svackor och perioder med motgångar innan. Men jag levde i ett lyckligt och kärleksfullt förhållande. Vi drömde och planerade framtiden tillsammans och hade ett aktivt jämställt sexliv. Min man hade precis som din man gjort slut med den andra kvinnan innan han berättade för mig. Han hade tagit sitt beslut innan. Jag var nr 1 och livet vi levde var viktigast för honom. Han menar på att han aldrig var förälskad. Den andra kvinnan gav honom dock mycket uppmärksamhet och han rycktes med i upplevelsen att bli uppvaktad. Kvinnan blev förälskad. Hon tog kontakt med mig och beskrev deras relation som passionerat. Hon viste om att min man och jag bodde tillsammans i huset med våra barn men hon hade fått det beskrivet som en ren praktisk lösning. Vårt äktenskap var slut och några känslor för mig fanns inte hos min man. När hon fick veta att vi levt ihop som man och fru rasade hennes värld. En resa som jag och min man gjorde utan barnen var romantisk och fylld av ömhet, framtidsplaner och sex. Samtidigt hade han den andra kvinnan som väntade på honom och tyckte det var jobbigt att han var på semester med en “vän”. Jag var chockad i flera dagar när otroheten uppdagades. Jag lämnade min man samma dag och sov borta första natten. Var inställd på skilsmässa och sökte information, tröst och förståelse genom att läsa här på forumet, lyssna på poddar, ljudböcker och läsa artiklar. Min man grät och var förtvivlad över vad han utsatt mig för och ville göra allt han kunde för att reparera vårt förhållande. Jag som älskar honom och älskar livet vi skapat tillsammans ville inte lämna honom men vägrade stanna i en relation där partnern inte älskar och respekterar mig. Att stanna av praktiska eller ekonomiska skäl var inget alternativ. För barnens skull var inte heller ett gångbart argument. Ska det vara vi så ska det vara en frisk kärleksrelation. Vi gick till parterapin. Superbra! Min man gick i enskild terapi hos samma terapeut. Vi ställde in allt annat runt omkring oss. Vi lyckades jobba och vara föräldrar till barnen men utöver det så var det bara vi som gällde. Vi gick långa promenader, åkte och handlade tillsammans, tränade ihop, satt uppe på kvällarna tillsammans, lade undan mobiltelefonerna, somnade tätt ihop. Jag fick ett jättestort närhetsbehov. Men man gav mig all sin uppmärksamhet och jag började tro att jag skulle kunna leva vidare med honom trots det hemska han gjort mot mig. I december 2019 fick vi ett bakslag. Min man träffade en ny kvinna under 3 veckor. En ny chock att bearbeta och hantera. Jag frågade honom och mig själv varför? Nya samtal och mycket gråt. Idag bor vi ihop och jag vill tro att vårt äktenskap har gått igenom det värsta och att vi inte kommer uppleva något liknande igen. Min man går i egen terapi och vi har jobbat hårt för att nå så här långt. Jag är skadad och mår dåligt över det som sket men min man lägger all skuld på sig själv. Han frågar mig hela tiden hur jag mår och jag känner hans genuina vilja att få mig att må bättre. Det jag har lärt mig under detta år är att äktenskap kan se så olika ut och att otrohet i ett äktenskap inte behöver betyda slutet. Det går att hantera men det krävs mycket arbete och att båda vill fortsätta leva tillsammans. Det finns mycket hjälp att få från poddar, böcker och terapi. Ta den hjälp som finns och låt allt ta sin tid. Räkna inte med att ni ska vara klara om några veckor. Känslorna kommer att svänga upp och ner under tiden. Jag lider med dig att du befinner dig i början av processen. Men det kommer att kännas bättre. Det finns trådar här på forumet som du kan läsa hur människor skriver om sina egna resor. Både dem som kämpar med att reparera äktenskapet men också dem som hanterar livet när valet att gå isär blir verkligt. Solskenshistorier och hjärtkrossande historier. Men du är unik och ditt äktenskap är unikt för er. Historierna på forumet får en att inse mångfalden och att var och en lever sitt eget liv. Lätt att tro att livet måste vara på ett visst sätt. Skriv i en egen tråd ifall du vill dela med dig eller bara skriva av dig dina tankar. Jag fick mest ut av att läsa andras berättelser. Kram och lycka till.

2 gillningar

Du har fått kloka råd från flera personer här och jag kan bara instämma. Min man var otrogen under flera år men valde att bryta med den kvinnan. Vi har slitit hårt under det ett och ett halvt året sedan allt uppdagades. För mig var det oerhört viktigt att min man valde MIG, inte för att vi hade hus och barn, utan för att han ville fortsätta med mig som person. Jag var tydlig mot honom från början att han hade ett enormt arbete framför sig och att jag inte tänkte ge några löften om att stanna utan att jag ville ta en dag i taget. Sen dag ett har han gjort allt för att “betala av sin skuld” och vi har idag en väldigt öppen och innerlig kommunikation. Det har varit och är fortfarande oerhört jobbigt och kämpigt, vissa dagar värre än andra men det blir bättre och bättre. Vet inte hur framtiden blir men jag är idag glad att vi valde varandra och valde att kämpa för oss. Min ilska kommer och går men min man visar att han står kvar och stöttar mig, jag har aldrig behövt tveka på vad han vill eller vad han känner för mig.
Se till att vara rädd om dig och var tydlig mot din man vad DU behöver om du vill gå vidare med honom. Ta hjälp av någon nära som du litar på och ta professionell hjälp. Forumet här är också bra då man kan få många kloka råd från andra i samma sits.

1 gillning

Du har fått jättemånga bra råd, så jag vill bara trycka på att det inte är bråttom. Du behöver inte bestämma idag hur du ska göra, och inte ens snart. Ta din tid. Du har det jobbigt nog ändå utan att det ska vara stressigt.

Apropå tacksamhet. Kanske ska du vara tacksam för att han valt att komma tillbaka, men glöm aldrig bort att HAN bör vara otroligt tacksam för att du ens står kvar och överväger att fortsätta leva med honom. :muscle:

5 gillningar

Jag tackar ödmjukast för era historier ni delar med er och hur man ska tänka nu i början. Jag känner så för er som blev lämnade, ett fruktansvärt sätt att avsluta sitt förhållande. Det som glädjer mig att så många har lyckats ta sig igenom det, dock inte utan smärta och motgångar. Tid har jag förstått är viktig även fast jag redan nu känner att jag knappt orkar en dag till av denna smärta, men förhoppningvis med mycket jobb kommer mitt hjärta kanske bli helt igen. Tiden får utvisa.

1 gillning

Jag vet fortfarande inte hur jag överlevde de två första veckorna. Men det går. Så bara ta en minut i taget. Han kunde inte släppa mig då. Utan behövde närkontakt om så bara en hand.

Hur går det med dig? Glöm inte bort att försöka ta hand om dig själv. Jag gick ner 10 kg på kort tid och sov nästan ingenting.

Tack för omtanken! Jag är fortfarande i chock, arg och gråter om vartannat. Som du säger så äter jag inget eller sover. Fick hjälp av sömntabletter i natt. Hur gick det för dig? Hur lång tid tar det innan man börjar känna sig som en själv igen? Nu vet jag inte vem jag är eller vem min man är. Har helt tappat fotfästet. Har bokat tid hos psykolog, min man också. Vi ska även gå i parterapi. Men just nu i min ilska har jag svårt att förstå hur jag någonsin ska kunna förlåta detta och lita på han igen!

@Solisten hur har dina känslor förändrats under dessa månader? Har du fortfarande lika mycket hat och ilska eller lägger det sig? Vet inte hur länge jag orkar må såhär, är rädd att kroppen tillslut kommer krascha och vägen tillbaka blir ännu jobbigare. Tror du att du kan förlåta han och fortsätta leva tillsammans?

Vi har nu efter 4 månader gått på familjerådgivning. Det hon sa som jag gillade var att man behöver inte förlåta. Bara man kan försonas!
Mycket bättre för jag kommer aldrig kunna förlåta.

Jag känner att eftersom Corona var här, sedan sommaren så har jag inte haft ordentligt med tid för mig själv och oss för att kunna bearbeta som jag nog behövt. Så väldigt väldigt mycket finns kvar.
Jag har verkligen gått igenom stadier, såg någon bild om de olika faserna. Så det är många steg att passera. Ilskan har minskat. Är nog mer ledsen för tillfället.
Men så fort jag blir lite irriterad blir det med en enorm kraft och detta slänga i ansiktet på honom hela tiden. Oavsett vad som egentligen diskuteras.
Men känslorna ändrar form. Men ibland lite för sakta!
Värsta fasen var nog när det var noll känslor alls. Hellre arg än nollställd.

Det har tagit lång tid att acceptera situationen, snart ett år, jag faller fortfarande ner emellanåt men inte lika djupt som tidigare.

Han har varit helt öppen med vad som har hänt, vi har gått i familjerådgivning och vänt ut och in på allt har hjälpt mig att försöka förstå vad som har hänt.
Han har berättat de gånger hon har kontaktat honom efter det hela uppdagades och har då sagt till henne att han aldrig mer vill ha kontakt med henne.
Jag har kontaktat hennes sambo de gånger hon har hört av sig för att få henne att sluta.

Min man är uppväxt i en trasig familj och det har satt djupa spår i honom, mer än vad jag trodde tidigare. Han har alltid haft ett stort behov av att bli bekräftad både i vårt förhållande och på jobbet.

Jag kommer inte förlåta det svek som han har utsatt mig för men jag har kommit till någon form av acceptans.

Jättebra att ni ska gå i parterapi, då får du en tredje part som hjälper dig att reda ut alla tankar och få hjälp med vad du än bestämmer dig för att göra.
Försök att ta hand om dig, gå långa promenader och låt känslorna få komma ut.

Tänker på dig!

1 gillning

Tack snälla för dina ord och att du delar med dig av din historia! Jag hoppas ni har kommit genom det värsta och att ni kan gå vidare starkare tillsamman!

1 gillning

@Solisten förstår att det kommer vara en lång och utdragen process några månader/år framöver. Det kändes väldigt skönt att höra att man inte behöver förlåta, för som du säger känns det omöjligt. Tack för du delar med dig, önskar dig all lycka!

1 gillning