Ja…ett år gick fort. Vi har nu varit skilda i snart ett år och bott isär lika länge. Vi har våra bara varannan vecka och det fungerar fint. Vår relation är bra, vi pratar ofta och har umgåtts ibland som vänner. I jul var ex bjuden till mina föräldrar så vi firade jul ”som vanligt”. Tycker det har varit rätt beslut att gå skilda vägar men känner mig så ofantligt ensam. Och tänker att ska verkligen livet vara såhär? Jag vet ju att man har svackor och att det går upp och ner…saknar att ha någon som bryr sig om en. Men har svårt att se att jag nånsin kommer att träffa någon igen. Känner mig gammal och förbrukad, närmar mig 50 år. Ville bara skriva av mig lite…gissar att det är fler där ute som varit med om liknande.
9 gillningar
Jag tror att det är oundvikligt att känna sig ensam ibland. Även om man inte saknar relationen i sig kan man fortfarande sakna känslan av samhörighet och tvåsamhet.
Jag tror också att de flesta går igenom känslor av tvivel också. Tvivlet huruvida man någonsin ska träffa någon ny. Tvivel på sin egen attraktionskraft. Tvivel på kärlek. Och inte minst tvivel kring framtiden.
Men även om så gott som alla känner så här ibland kommer ändå de allra flesta att träffa någon så småningom. Förutsatt att man verkligen vill träffa någon på riktigt och inte bara för att fly en ensamhet eller för att söka bekräftelse
2 gillningar
De flesta? Njae, det tror jag faktiskt inte. Det finns enormt många singelhushåll i Sverige. Men om man verkligen vill kan man såklart träffa någon.
Det du skriver skulle lika gärna kunnat varit jag som skrev. Jag har varit skild och bott själv i 1 1/2 år. Har barn varannan vecka, relationen till mitt X är bra. Han är med min familj på jul och andra högtidsdagar. Mest för att vår son vill det. Jag har tagit rätt beslut att skilja mig men känner precis som du att jag är ofantligt ensam i bland. Vardagarna rullar på, men helger, ledigheter och högtidsdagar vill jag också ha någon som bryr sig om mig. Känner mig som dig, förbrukad och gammal ( snart 50) och har väldigt svårt att se att jag kan träffa någon ny. Så som sagt, jag förstår PRECIS hur du känner. Kram till dig
1 gillning
Ja…vad jobbigt livet känns ibland. Vi var ett par i 27 år och han är min bästa vän. Känns väldigt avslappnat med honom. Glad att vi kan vara vänner, och för våra barns skull. De är snart vuxna, en fyller snart 19 och den andra är 17.
Tänker hur sjutton tar man sig igenom detta och blir hel igen? Kanske är det svårt när vi umgås ibland? Vet inte riktigt jag.
Känns ändå skönt på ett sätt att man inte är ensam om detta.
Tack för att du skrev Logis 
2 gillningar
Alltid skönt att veta att man inte är ensam 
Det är nog såklart svårare när man umgås fortfarande, jag tänker att jag fasar ut umgänget. Så att man börjar hitta sin egen väg, men ändå behåller vänskapen för barnens skull.
Vi kommer att bli hela igen, men det tar tid 
Här är en till. Jag har iofs våra barn nästan på heltid. Tonåringarna är arga på sin pappa o vill inte träffa honom. Så vi har inga gemensamma familjemiddagar om man säger så. Jag börjar snart ett år efter vi gick isär tänka att det nog var det bästa. Men jag känner mig också sjukt ensam. Jag vill också träffa någon. Någon som prioriterar mig. Någon som finns ett samtal bort. Planera en resa med. Har testat Facebook dejting o gått på någon lunchdejt. Samtidigt då är jag inte mogen alls. O känns som man fiskar i träsket typ. Förlåt för lite deppigt inlägg.
Hej @Mars23
.
Många skriver om att " det var för tidigt för date ", alla vill ju ha eller träffa nån.
Hur lång tid har det varit för dig ?
Hur går det för dig nu?
Hej!
Ja det har gått några månader. Jag har provat att träffa en kille från förr några gånger. Vi hängde en del i tonåren. Men han vill inte ha en relation, och han hörde typ bara av sig när han har tråkigt så förstod snabbt att jag kommer bli utnyttjad rejält om det fortsätter. Men jag föll lite, han sa de rätt sakerna och är speciell på sitt vis men tänker inte träffa honom igen. Tycker att jag är värd så mycket bättre.
Exet och jag har fortfarande en bra relation vi ska fira påsk nu och jag känner bara varma känslor för honom. Och är väldigt glad att det var just han som bildade familj med.
Jag börjar väl förlika mig med tanken ändå att leva själv, bli stark i mig själv och omge mig av vänner.
Hur har du det och hur går det för dig?
Glad Påsk 