Idag är det ganska exakt tre år sedan som jag yttrade orden: Ja, jag tycker att vi borde skilja oss. Strax därefter började dikterna forsa ut ur fingrarna - jag behövde ett sätt att förklara världen. För två veckor sedan blev skilsmässokrisen till en publicerad bok, diktsamlingen “Ge mig champagnebrus och kåthet som spränger” (Lava förlag). Här nedan några skilsmässodikter.
Så växte gapet först omärkligt
Till slut var vi skilda kontinenter
med ett hav av ensamhet mellan oss
med ett hav av oskrynklat lakan
mellan din och min sida i sängen
Ett Pangea delat i två
tre broar av kärlek bar inte allt
Vi befriade varandra
kapade halvöar och träskmark som band oss samman flög fritt över jorden
Vi var ett
hopflätade utsuddade
sammanlänkade blodomlopp
Men mitt uppbrott blev aldrig vårt
ditt uppbrott blir aldrig mitt
Ingen jämkning förelåg
skilda domslut
Jag är alltid ensam
du är en främling
Mitt universum kan aldrig delas
bara avbildas och förklaras
Känner du igen dig?