Det kan vara så att jag kommer att bli lämnad. Jag hoppas fortfarande att det inte kommer att bli så. Kanske är jag naiv, kanske bara en sådan som ser positivt och lösningsfokuserat på det mesta. Jag vet inte.
Men i alla fall… det finns en risk att jag kommer att bli lämnad. Och jag börjar förstå att jag behöver förbereda mig både mentalt och praktiskt på att det kan bli så.
Men vad gör man? Både stort och smått… Hur förbereder man sig för att ens största oro (och kanske rädsla) ska bli verklighet.
Jag har inget socialt skyddsnät i närheten av där jag (vi) bor. Om det är relevant. Vi har två barn under 10 år och husdjur.
Hej
Allt är ju skittråkigt hörru, men ta och googla boskillnad - tror det heter så.
.
Du bör ju ta reda på vad du har rätt till, dvs… pengar/hus/underhåll ? Osv…
.
Sen bör du väl kolla upp boende osv…
.
Har ni ungar ?
Bostad: försök att hitta en väg att slippa bo ihop längre om det verkligen blir separation. Ställ dig i bostadsköer. Finns det andra sätt du kan göra? Bekanta som kan hjälpa dig? Jag förstår att du inte vill fråga någon rakt ut i det här stadiet.
Skaffa koll på ekonomin. Både din och hans helst.
Men viktigast, handlar om dig själv. Om du inte vill bli lämnad ska du inte krypa för din partner. Du ska försöka bli start och självständig. Mot din partner kan du vara som vanligt men jobba med din självkänsla och känn att du har ett egenvärde. Du betyder något! Att bli klängig gör att den andre vill fly mer än något.
Praktiskt: ställ dig i bostadskö, det går alltid att tacka nej om du inte skulle behöva det, men det är en oerhörd trygghet. Jag gjorde så efter vänners “tjat” och är evigt tacksam att jag gjorde det (trots att jag egentligen inte ville). Se till att du har access och vet om hur er ekonomi ser ut. Du kan även läsa på ifall du har möjlighet till stöd via t ex företagshälsovården ifall ni har sådan, bara så du vet, för mig skapade det en känsla av trygghet.
Fysiskt: tränar du? Om inte, så börja direkt! Träning är den bästa medicinen när livet gungar, vår hjärna behöver avlastas från jobbiga tankar och all typ av träning är positivt! Ta gärna promenad/löprundor utomhus så du även får frisk luft, naturen har ett lugnande effekt. Det finns massor av forskning och praktiska tips, t ex följer jag “återhämtningsforskaren” på Instagram, en cool kvinna som forskar om återhämtning och har många kloka och praktiska tips!
Emotionellt: börja redan nu återuppta vänner och bekanta, i princip alla blir glada av att få ett “hej, tänkte på dig, hur är läget?” och därefter se om ni kan ta en promenad/fika/annat. Fundera över vilka kollegor du trivs bra med, bli mer social och nyfiken, fundera om det finns någon där du kan hitta på något med? I övrigt börja fokusera på DIG och ditt liv! I den mån du kan, försök rikta tankeverksamheten till annat, sådant du kan hantera. Ju mer du tänker på “ifall du blir lämnad” desto mer stressad och orolig kommer du känna. Försök acceptera dessa känslor men i beteende försök lära dig leda dig till annat, t ex genom att reflektera över var i kroppen du känner olika känslor, ge dig en viss mängd tid att tänka och känna efter och därefter har du något inbokat såsom ett träningspass, göra något med barnen osv.
Börja skriva en egen dagbok. Du behöver både få ut dina känslor samt öva på tacksamhet (dvs fokus på det som är bra i ditt liv). Forumet här är oerhört stöttande så fortsätt skriva även här!
Tack för era kloka råd! Det betyder en hel del att kunna bolla med någon nu.
Bostad, Jag har ställt mig i kö, men jag skulle kunna ställa mig i fler. Så det ska jag se till att göra.
Ekonomi, kan/ska man kontakta banken i förebyggande syfte? Kan det skada att göra det? Jag tänker om det går att få koll på lånemöjligheter mm. Kan man göra det?
Träning och aktiviteter, nja. Jag har skaffat mig ett simkort nu i alla fall. Men jag skulle vilja hitta fler sätt att få komma ut.
Det där är nog också en bidragande orsak till att vi är där vi är. Att jag delvis tappat bort mig själv efter barnens ankomst. Jag har omedvetet prioriterat ner nästan allt som är ”jag”.