Hej där ute… När ska detta helvete ta slut. Jag tror ångesten dödar mig innan åldern tar mig. Nyss hemkommen från läkaren. Piller,piller,piller. Ät piller. Han kan ta pillerna å köra upp dom där solen aldrig lyser. Dom hjälper inte. Ångestattackerna kommer likförbannat närman minst anar det. Skakar som ett asplöv, bröstkorgen värker. Tiden står still i min värld. Varför utsätter man sig själv för detta. Det blev inte bättre med en otrohet. För stunden kanske. Visste jag att jag skulle må så här skulle jag aldrig gått så långt. Visst man kanske mår som man förtjänar, men detta önskar jag inte min värste ovän ens. Fyfaan. Kroppen går på sluttampen känner jag. Den bryts ner sakta men säkert.
Hoppas nu alla andra mår lite bättre ivarjefall.
Bara kriga å kämpa, i mitt fall i motvind dock!!!
Trevlig torsdag!!!
Ångest är hemskt, jag hoppas att det snart blir bättre för dig. Jag kan dock inte låta bli att bli lite nyfiken på vad du hade för förväntningar på vad en läkare kan göra för din ångest? Samtal under besöket, visst. Remittera för samtalskontakt, absolut. För ganska många ångesttillstånd är läkemedel en stor hjälp. Om man är i en livskris där ångesten kanske är en naturlig reaktion på en jobbig situation kanske man kan välja att vara utan läkemedel.
Så vad hade du behövt? ( eftersom det uppenbarligen inte var vad du blev erbjuden)
Hej. Jo jag både har samtal med kurator, läkare samt har tabletter i alla dess former. Men inget hjälper. Det var jag som var otrogen å lämna min familj. Då var jag den lyckligaste i världen. Idag mår jag som den sämste förloraren. Min exfru sa att det var karma. Allt är bara nattsvart. Men just dessa ångestattacker. Dom är hemska. Vet att det inte är farligt men hjärtat å kroppen säger ifrån. Man blir orkeslös, tankspridd å rädd. Men som sagt man mår väl som man förtjänar kanske…
Jag blev lämnad men hämtar ändå lite kraft i din berättelse. Inget bet på mig, inte ens sömntabletter. Kroppen har gått på högvarv eller lågvarv i två år, fungerar inte längre. Till det yttre tror folk att jag mår bra. Sköter jobb och barn. Inget mer. Absolut inget mer. Och för att klara dessa två områden har jag konstant värk. Vet inte ens längre var den sitter.
Vet inte vad jag önskar. Självmord? Ingen direkt utväg. Ge upp totalt men leva? Var hamnar man då? Bli kriminell? Lär sluta med en brödkavel i rumpan på Kumla. Jag vet faktiskt inte vad jag ska göra. Fredagen räddas av att fler finns där mediciner inte biter. Lördagen? Har inte tänkt så långt än.
Ja oftast är det dom som blivit lämnad som skriver. Men jag är den som lämnat som sagt. Jag mår så jävla piss så jag orkar inte ens ha barnen. Skulle hämta dom idag men jag skakade å hade sån ångest att jag var tvungen att låta bli. Ska försöka imorgon. Detta är hemskt. Hur en människa kan bli så nedbruten. Jag förstår dom som tar sitt liv. Jag gör det verkligen. Psykisk ohälsa är tabu. Ja jag vet inte. Man tar en dag isänder. Men min värld står still medans dom andras rusar förbi.
Är de här svängningarna och ångestattackerna något som du har upplevt redan innan du var otrogen och lämnade din familj?
Har du någon vän som du kan prata med, kanske någon som själv skilt sig?
Nej. Dom kom smygandes efter jag lämnat min fru å mitt prassel lämna mig!!!
Nä tyvärr. Detta forum bara!!!
Jag tror att du måste få ur hur du känner, få ventilera mer, oftare än kanske med en kurator. Få perspektiv. Förstå och till sist acceptera att läget är som det är. Fokusera på annat osv. Finns det ingen i din närhet som du kan göra det med?