Haha! En så fin beskrivning!!!
2 gillningar
Läskigt obekvämt att boka in, utan tvivel - men inte det minsta obekvämt att genomföra! Antagligen har du redan träffat mig. Det är jag som är den där ivriga pratkvarnen som välter ut din kaffemugg i en alltför yvig gest. 
Om du är likadan kommer jag känna mig riktigt bekväm!
Tänk att man är så krånglig att man inte ens begriper sig själv. Först kryper jag ur skinnet innan jag förmår mig att besvära någon med den förmätna idén att de kanske skulle kunna offra sin dyrbara tid på mig. Att jag inte vet hut? Fattar jag inte hur många långt viktigare sysselsättningar de har?
Men väl på väg till en träff (oavsett om det är män eller kvinnor, gamla bekanta eller okända förmågor), då är jag inte det minsta nervös. Inte på plats heller, då blir jag upprymd och vill veta allt och berätta allt. Sen är jag fylld av energi en stund, tills den sociala ångesten kommer och flåsar mig i nacken. Attans vad du gjorde bort dig! säger den skadeglatt.
Han håller minsann kontakten nu under semestern också. Det dyker upp mer eller mindre välmotiverade meddelanden på Messenger då och då. Inte påfluget flirtiga utan mer humoristiskt kamratliga. Nu senast ett foto på en skadad tå och en kommentar om hur det går när man överskattar sina förmågor.
Män. Är det meningen att jag ska förstå mig på dem?
4 gillningar
Plöjde igenom en helt fantastisk humorserie på NRK (norsk tv) i helgen och känner att jag faktiskt måste tipsa om den här:
Den heter ”Parterapi” och man följer ett antal par med olika människotyper: den passivt aggressiva, den ständigt otrogne, karriäristen, controlfreaket, toffeln osv genom parlivet - och förutom att den är så otroligt rolig så är den också närmast terapeutisk at se, man får se sig själv speglad i de olika typerna, ens fd partner - man tvingas in i olika perspektiv…
Så ladda ner NRK-appen, det går alltså att se norska produktioner där alldeles gratis även om man som jag inte bor nära Norge.
(motsvarande serie gjordes även av Christin Melzer på svensk för nåt år sen, men den har jag inte sett, detta handlar bara om den norska versionen med Kevin Vågenes - en helt briljant skådis och komiker)
5 gillningar
Jag brukar säga att jag trivs bäst när jag får jobba. Och det är till stor del sant. Jag mår bra av rutiner och av att få göra nytta.
Men nu är jag långledig och känner hur vårens fulgrepp börjar släppa taget. Jag har haft en seg period av mindervärdeskomplex, ångest, misströstan och annat deppigt. Nu är det annat ljud i skällan!
Jag har varit på en liten semester i en annan stad och känt mig… strålande! Jag har pratat med främlingar, shoppat snygga kläder och accessoarer, druckigt fancy drinkar på uteserveringar, inhämtat kulturupplevelser och inte vikt undan med blicken när folk har tittat så där som folk gör.
Nu väntar lite musikevenemang till helgen, fler bokade spelningar till veckan och en annalkande bubbelkväll med vänninorna. Det är nog ett år sedan jag kände minsta lust att klä upp mig. Jag har längtat efter en heltäckande jutesäck. Men nu funderar jag på vilka plagg som gör mig snyggast. 
Jag funderar på vad som åstadkommer de här skillnaderna i mående. Är det normala svängningar som man bara har att följa med i? Eller är det något man påverkar själv? En blandning?
För mig känns det verkligen som att mina olika måenden mest är något som drabbar mig. Inte av faktorer utifrån, utan snarare av hormoner och sånt. Först är det en bra period. Sen en dålig period. Osv. Men egentligen tror jag inte att vi är slavar under våra hormoner. Nog måste vi kunna styra en hel del själva?
13 gillningar
Ojojoj, där var det verkligen alla över en kam. 
De kanske tänker samma om dig. Du svänger väl en del både i mående och blyghet/öppenhet, så som kanske alla gör.
Jag vet om att jag är rätt svår att förstå. Att man kan tro saker som jag inte alls har tänkt.
Hög självkännedom.
Men att det ska vara män-kvinnor, tror jag inte. Mer personligheter.
Helt sant, det är nog dessvärre mest männen i mitt liv som detta gäller. 
De är verkligen experter på dubbla signaler, och sånt har jag oerhört svårt att hantera. Svängningar i mående och annat, det läser jag av som om jag hade ett sjätte sinne. Det är två år sedan exet och jag bröt upp, men om han ringer mig hör jag direkt på hans hälsningsfras hur han mår.
Men när han agerar motstridigt, då tappar jag det. Han gjorde slut med mig, men vill inte släppa kontakten. Han sa att det är bäst om vi bara är kompisar, men sist när vi sågs rörde han vid mig som han gjorde när han började visa intresse för mig.
Sånt får jag inte ihop. Kanske för att jag själv inte kan fejka. Jag kan inte ens uttala orden “Vi kan väl vara vänner?” om jag inte menar precis det. När exet sa det till mig för två år sedan, som nåt försök att trösta, fick jag bara ur mig “jag vet inte, jag får se”. Hur skulle jag kunna lova att vi skulle vara vänner? Jag visste ju inte ens om jag någonsin skulle orka prata med honom igen.
Jag kan heller inte röra någon så där mjukt och kärleksfullt som han gjorde häromdagen om jag inte har starka känslor för personen i fråga. Då blir det en neutral och tafatt kram istället.
Men folk är olika. Somliga kan hålla igen känslor (svårt för mig!) eller spela känslor (fullständigt omöjligt för mig!). Vissa kan uttala stora, viktiga ord som om de inte har någon som helst egentlig betydelse.
Och även om jag direkt läser folks sinnesstämningar så är jag usel på att tolka just den sortens dubbla signaler där helheten inte går ihop. Det gör mig mest stressad och förvirrad, och mig veterligen har jag bara mött det hos män. Antagligen för att jag bara har dejtat män. Så - därav min något svepande kommentar om hur hopplöst det är att begripa sig på (mina) män. 
@Trassel
Det låter fruktansvärt… jag skulle inte klara det.
Är du säker på att du kan fortsätta ha honom så nära i ditt liv och ändå må bra?
1 gillning
Det sjuka är att jag är rädd för att jag skulle göra just det om jag gick in i en relation igen. Jag har blivit bränd. Och jag skulle nog leta efter varningssignaler och pendla så mycket mellan säkerhet och osäkerhet att jag också skulle verka betydligt mer labil än vad jag egentligen är. Lämnad åt mig själv är jag hur trygg och säker som helst. Men skulle jag försöka komma någon nära igen i en relation? Nej, då är jag rädd för att alla mina försvarsmekanismer skulle jobba på högvarv.
Det är sorgligt
Åh vad pepp jag blev av att läsa detta! Heja dig Trassel och tack för inspo!
2 gillningar
Nej, inte på det här viset. Det har gått bra när han har hållit sig på sin kant. När han har ringt högst nån gång i månaden och småpratat. Och så har vi setts enstaka gånger. Så har det sett ut senaste året och det har inte påverkat mitt mående alls.
Men att han har börjat bete sig som om han vore intresserad av något mer, av en omstart - det stökar ju till det.
Inte förnuftsmässigt. Han är samma person som tidigare och lever samma liv. Inget har ändrats och jag är inte så dum att jag gör samma misstag två gånger. Jag vet nu att bara för att han är intresserad av mig så är han inte intresserad av en relation på den nivå som jag kräver.
Men känslomässigt blir det slitigt. Jag kommer bli tvungen att markera det.
4 gillningar
Känner igen mig!
Under separationen småflörtade jag med en kille på nätet tills vi en dag gick längre. Morgonen efter var han jättegullig men sen hörde jag inget mer.
Jag hade själv fullt upp så vi hördes inte förrän sent på kvällen och då hade han kommit på att han ångrat sig och inte ville ha nån i sitt liv.
Jag fattade ingenting (det var han som hela tiden drivit på) men det är ju bara att acceptera. Först nu efteråt kan jag se att han velat ta flörten vidare redan tidigare men då var jag för naiv eller inte redo för nåt och bröt när jag tyckte det gick för långt.
Det jag nu vacklar mellan är att han var ärlig och att han verkligen känner att han inte vill ha nån i sitt liv eller att han var sugen och jag fanns tillhands. Vet inte vilket som är värst faktiskt…
Vad kan jag nu lära mig av det här? Att inte våga ge mig ut i kärlekslivet igen? Att hoppa ut och ta saker med en klackspark ligger inte för mig så den vägen är stängd tyvärr - det skulle kanske vara enklare om jag var sån.
Jag brukar fundera ut vilken risk som finns och om det är värt det. Det finns alltid en risk att en kille bara vill ha närhet. Det kanske du också vill ha ibland? All närhet behöver inte leda till ett förhållande. Och det finns inget fult i det för det tycker jag. Bara man är fina mot varandra i stunden. Det blir fult om man säger att man vill en sak för att få det man vill, sex oftast antar jag. Gör man så utnyttjar man andra för sin egen vinnings skull. Uselt beteende! Är man osäker på vad man vill kan man säga det så får den andra en chans att bestämma hur man vill. Tydlighet är bäst! Och får man inte tydlighet får man fråga. Även om det kan vara skitläskigt. Men vad är värst? Att inte våga eller att leva lite? Dessutom blir man modigare när man övar sig. 
2 gillningar
Ja, jag tog risken jag aldrig vågat tidigare och det kändes härligt.
Tills han vände på en femöring.
Jag har sagt att jag tillsvidare tycker det är för jobbigt att ha kontakt eftersom jag är intresserad och inte han - nu ångrar jag mig eftersom jag inte vet om han inte tar kontakt för att jag sagt att jag inte vill det…
Känner mest att jag hellre vill veta att det inte är någon idé än att gå omkring så här.
(Egentligen förstår jag ju att det inte är någon idé och att det bara är att glömma. 
)
Ibland tror jag man blir ivrig att veta vad man är för varandra. I stället för att ta det lugnt och upptäcka det. Men å andra sidan är det ju osmart att kära ner sig i någon som bara vill ha kul. Så det är bra att prata om det. Och undrar du så prata med honom. Säg att du är intresserad om han vill träffas för mer än bara avklätt. Då har du gjort det du kan för att fånga känslan du fick med honom. Och blir det inget så var glad för att du vågade och spar ett fint minne trots att han blev lite osäker. 
3 gillningar
Ja, du har rätt.
Jag kanske ska våga göra det och hoppas få ett rakt svar.
1 gillning
Dagens utmaning När jag blir lite skraj brukar jag fråga vad det värsta som kan hända är. Om jag kan klara det värsta, då gör jag det.
3 gillningar
Fegade ur lite.
Han skrev att han kanske skulle åka bort idag och då sa jag att om han var i staden på måndag är jag öppen för fika eftersom jag har heldagsärende dit.
Svar: Ok. Men jag vet att jag inte är där då.
För mig låter det avvisande.
1 gillning
Jag har iaf lärt mig något på den här erfarenheten - jag skulle aldrig klara att ha en KK eftersom jag ger mig in i saker med hull och hår… 
Och det är ju en bra lärdom. Släpp honom. När man är osäker, fråga först och sedan släpp. Nästa gång du hamnar där så kan du vara tydlig med att en sådan relation inte passar dig. För du kommer våga igen. Man får ge sig tid bara.
1 gillning