Jag lider visserligen rejält när någon får kritik, även om den är befogad - men på mitt jobb drabbas helt oskyldiga när en kollega inte gör sitt jobb. Den som behöver lära sig en läxa drabbas egentligen inte alls.
Principen blir densamma som om en sjuksköterska upptäcker att en annan sjuksköterska fuskar med sitt jobb, bryter mot rutiner etc, och att patienterna kommer skadas om inte någon annan täcker upp för misstagen.
Nu dör ingen på mitt jobb, vilket förmodligen är anledningen till att inkompetenta “sjuksköterskor” får jobba kvar. Istället delar ledningen ut mer av de personernas jobb på oss andra, så att det i alla fall ska bli gjort. Om än något undermåligt.
Ett par av mina närmaste kolleger vägrar helt enkelt göra extrajobbet som landar på oss. “Det får falla”, säger de. “Annars kommer det ju aldrig bli någon förändring”. Men de säger det inte öppet till chefen, utan struntar bara i att göra det.
Och det är i den fasen som enskilda individer kommer drabbas ganska hårt. Kollegorna går liksom och väntar på att korthuset ska rasa, för att en smitande kollega ska få ta smällen. Och kanske ledningen. De tänker att det är bästa sättet att få igenom en förändring. Eller också tänker de helt enkelt att det inte är deras bekymmer.
Jag och ett par andra kolleger fixar dock inte att offra oskyldiga “patienter” i väntan på en förbättring, eftersom det kan ta evigheter. Vi tar på oss hela jäkla jobbet istället, för att minimera skadan för tredje part. Samtidigt som vi förstås också hoppas på en förbättring och fortsäller larma till ledningen om att situationen är ohållbar.
Det låter kanske som jag jobbar i en ovanligt misskött verksamhet, men det gör jag inte. Det ser likadant ut på många andra ställen i den offentliga sektorn. Köer, bristande resurser och ärenden som läggs på hög är den nya verkligheten. Det är inte alls värre hos oss än hos andra.
Jag är dock inte rädd för att ha mycket jobb, den stressen klarar jag, men jag blir stressad på ett vansinnigt destruktivt sätt när folk faller mellan stolarna och jag egentligen kan hjälpa dem, men det formellt inte ligger på mitt bord.
När jag blir en del av den okänsliga byråkratmuren som vanligt folk springer in i gång på gång… Jag fullkomligt hatar det. Det bryter ner mig. Det gör att jag vaknar i vargtimmen och inte kan somna om. Då tar jag hellre över ärendet, gör pappersarbetet som krävs och ser till att få bollar i rullning för den enskilde “patientens” skull.
Men det innebär samtidigt att vissa kolleger kommer bli irriterade på mig, eftersom jag istället bidrar till att täcka upp för sånt som i deras ögon bör avslöjas.
Det är bara det att jag inte tror på något stort avslöjande som kommer förändra allt och lösa problemen från grunden. I så fall hade jag nog kunnat gå på den linjen, jag med. Men jag kan inte se hur det någonsin ska kunna inträffa.
Jag tycker den här typen av dilemman är fruktansvärt svåra att hantera. Jag försöker vara förnuftig och vuxen och tänka konstruktivt men det finns ju inga enkla, rätta svar. Allt är en evig balansgång, ett evigt vägande för och emot. Jag kan bli lite avundsjuk på de kolleger som har förmåga att helt och hållet låta bli att ta på sig den där sortens ansvar som svävar löst i rummet.
