Du skriver att hur du än gör så blir hon sur. Men har du testat att prata med henne så där mitt på dagen när ni sitter i soffan om dina problem med att sova och att du behöver lämna sängen?
Har du under sådana förhållanden frågat henne vad du kan göra för att hon inte ska tro att du är sur? Och när ni har pratat om det en gång så lär det behövas en gång till och en gång till och ytterligare en gång.
De nätter som har, av olika slag, resulterat i att jag sovit ensam då har jag mått sjukt dåligt. Kännt mig väldigt ensam och extremt olycklig. Tacka fan att jag var sur på morgonen då!!
Om du bara visste hur många ggr jag/vi pratat om detta.
Hade jag fått en tia för varje ggn hade jag inte behövt jobba mer.
Jag har förklarat många gånger innan jag går upp att jag inte kan sova, är inte sur och att jag älskar henne.
Har frågat henne ett flertal gånger om vad jag kan göra annorlunda för att hon inte ska tro att jag är sur och att hon inte ska få dåligt samvete för ngt, som hon absolut inte ska ha.
Hon säger att jag ska krama om henne och förklara varför jag går upp, det hjälper inte.
Senast sa hon det igen då jag trodde hon sov innan jag gick upp, om det hade gjort ngn skillnad, nej det hade det inte sa hon, så vad ska jag göra, förslag.
Det spelar ingen i vilket tillfälle jag går upp, det kan vara när vi haft mys och när vi båda inte ens tänkt tanken på det, ofta så somnar jag men vaknar efter ngn minut och då vet jag med 45 års erfarenhet att det blir hopplöst att somna, hon vet om detta men tar på sig skulden för det oavsett vad jag säger.
Jag kan erkänna att jag ibland varit sur o trött på morgonen men vad fasen blir man inte om man bara sover kanske 2 tim/natt, men jag säger att det är inte hennes fel, jag har alltid haft det så här och det har hon vetat om i 25 år.
Jag förstår dig att du mår dåligt i det läget, har du fått förklarat för dig varför du får ligga kvar ensam.
Vi pratade igår om kämpa eller ej, vi har haft 23 bra år utan gräl, bråk eller någonting sådant, kan vara det som är felet, dom 2 senaste har varit upp och ner.
Hon har velat fram och tillbaka i flera månader nu vilket gör att min energi dräneras, jag förstår att hon mår dåligt men hon är inte den som pratar om det, sopa det under mattan så försvinner det, det är hennes taktik.
Jag har sagt prata med mig, jag står bakom dig och stöttar dig, älskar dig och vill dig i mitt liv.
Igår sa hon att hon inte är säker på om vill bo kvar.
Jag låg vaken från 2 inat och funderade, när hon vaknat sa jag till henne att flytta till sin syster fram till Söndag så hon får lite perspektiv och kan tänka.
Hon var inte beredd att göra detta, några tips om vad jag ska göra, jag gör allt för henne.
Vi har anmält oss och väntar på att få en tid, jag hoppas verkligen att det kommer hjälpa oss att gå vidare framåt istället för att älta saker som varit, vi har bägge gjort fel vilket vi erkänner för varandra.
Tror dock att hon inte vet vad hon vill riktigt, samtidigt som hon säger att hon inte vill skiljas, har lite svårt att tolka alla signaler.
Jag är glad för din skull att det löste sig, vad gjorde ni?
Vi pratade ordentligt. Han trodde att han störde mig så fort han inte kunde somna, när han vred och vände på sig, vilket inte stämde. Så vi pratade och bestämde vad som var bra att göra när det inte fungerade med sömnen. Jag har inte sovit ensam på snart 1,5 år!! Inte ens när jag hade Covid fick jag sova ensam!
Så nu när han har svårt att somna har jag en klisterlapp på mig som håller hårt i mig. Passar mig utmärkt och han somnar ganska snabbt
Jag hoppas att ni får ut något bra av familjerådgivningen och att ni kan komma överens hur det blir bäst för er. Det är tungt och jobbigt. Jag som stod med ena foten utanför dörren mentalt vet ju hur det är.
Ni kanske under tiden kan börja hitta något litet som känns positivt? Promenader på tu man hand och hålla hand eller liknande?
Håller med dig, vi började väldigt bra dom 3-4 första månaderna i år med just såna saker men det gick åt h-e när jag inte kunde somna den natten i början Maj, vilket jag ångrar djupt.
Pratat om mina problem med att sova har vi gjort i flera år nu men hon tar på sig skulden bara för att vi inte haft “mys” och hon tror alltid det är anledningen även om jag efter en stunds mys smyger ut för jag inte kan sova tar hon på sig det ändå.
Vet inte hur jag ska nå fram till henne angående det.
Samma sak med barnens kompisar som i långa perioder bott här varje helg, det är inte alltid jag tyckt det varit ok, kan bli för mycket helt enkelt. Att vi inte kunnat vara en kväll som en familj och umgås.
När jag påpekat det säger hon att det är bara för att då blir det inte ngn sex och att det är därför som jag tycker det, och då tror hon att det är så även om jag påpekar att det inte är så, som sagt vad jag än säger har hon redan bestämt att det är så.
Kom fram igår att allt bottnar i den period jag mådde dåligt, början 2019, på god väg att gå in i den berömda väggen helt enkelt. Jag mådde skitkass och sov ännu mindre, vissa nätter inte alls, hjärnan gick i 190 knyck konstant.
Det enda jag ville i den perioden var att hon skulle hålla om mig och säga att allt är bra, kommer lösa sig.
Tvärtom så visste hon inte hur hon skulle hantera det utan gick in i en “yrkesroll” och hanterade det som hon brukade, sopa det under mattan så försvinner problemet.
Detta tog hårt på mig, var tog människan som jag älskade över allt annat vägen, vem är det jag har framför mig. tankarna snurrade överallt.
Under det årets första månader var hon livrädd att en dag komma hem och jag skulle säga att jag vill skiljas, vilket jag aldrig tänkt även om tankarna snurrade åt det hållet kom jag varenda ggn fram till att NEJ det vill jag inte.
Den empati och medkänsla jag fick när jag inte sovit på några nätter var, en klapp på axeln och stackare.
Men jag kom tillbaka och tänkte att detta kommer gå bra, även om jag fortfarande kan känna av vissa saker.
Detta har gjort att hustrun inte känt att hon kunnat vara sig själv, som hon sa igår, tassat lite runt mig istället för säga ifrån, i alla år har hon sagt att det bästa med mig är att hon kunnat vara sig själv så jag förstår att det tagit hårt på henne.
Jag vill bara blicka framåt och hon ältar det som varit.
Fast du ältar en aning också, vilket är fullt naturligt för du känner att du inte fick det stödet som du behövde när du mådde dåligt.
Är din fru en sådan som anser att sjukdomar som inte syns finns inte? För i så fall är det väldigt svårt att hjälpa någon och stötta om man inte kan förstå vad som händer. Bara en tanke.
Ni behöver verkligen någon att prata med!
Ja, det skte sig den där natten när du inte kunde sova. Men ta tag i det igen!
I väntan på att komma till familjerådgivningen se till att göra det bästa. Kan ni inte börja igen med de positiva (promenader)?
Tro mig, jag har försökt. Nu ska var och en göra det den tycker är kul istället.
Tidigare i år var vi ute och åt ett par kvällar, tog en fika på stan ett par ggr, vilket var väldigt trevligt, nu vill hon inte göra ngt ihop, känns som att hon väntar på familjerådgivningen för att få tips på hur man skiljer sig på bästa sätt, låter cynisk, jag vet.
Hon väntar på att jag ska ta beslutet åt henne har hon sagt, det hade varit enkelt för henne att sen kunna säga att det var jag som ville gå isär, men det kommer jag aldrig göra.
Hon kom hem för en stund sen och kramade om mig, sen hjälpte vi lillkillen med matten, fick en kram till innan hon drog iväg och tränade.
Dubbla signaler.
Ska nu laga mat och hjälpa han med matten igen efter pausen, så får vi se vad som händer i kväll.
Grrrr, dessa stigma kring psykisk ohälsa, de ställer ofta till det.
Jag är generellt tveksam till lösningar där man ska distansera sig från varandra. Kanske kan det funka, men jag skulle säga att om relationen är dålig så är det vanligtvis kommunikation som gäller för att lösa det. Det är svårt att kommunicera på distans. Och även att väcka passion.
Jag tror att man måste börja om lite för att hitta passionen… från början. Hålla handen lite grann, lära känna varann igen, dejta varann, gosa, mysa, ta det långsamt. Det kanske inte kan gå från kyla till passionerat hångel på första ”dejten”. Att prata känslor, väcker känslor, fokusera på positiva känslor och tänka på tiden som nyförälskade. Bygga upp spänning och nyfikenhet kring den andra personen. HA INTRESSE, på riktigt. Vara ärliga och öppna med allt.
Jag tror faktiskt man kan styra sina känslor ganska mycket, välja att vara öppen och positiv. Visst finns det olika kemi mellan olika par, men om man en gång valt varandra och man inte blivit helt personlighetsförändrade så finns det ju någonting där som vi gillade. Samma gäller när man träffar någon, man har en öppen grundinställning när man träffar någon som väcker ens intresse, man är mottaglig.
Detta är inte kopplat till diskussionen om att kunna sova, det är ett annat problem som i och för sig kan lösas med kommunikation och kanske kompenserande handlingar? Mycket närhet och ömhet när man är vaken? Här har jag ingen erfarenhet alls.
Många kloka ord Lisa.
Som du säger, har man en gång valt att leva ihop, gifta sig och starta familj så måste det under alla år funnits saker som varit bra, inte plötsligt efter 25 tycker att allt är och har varit dåligt känns som en käftsmäll.
Vi började jobba på vår relation i Januari i år och allt flöt på bra, i februari blev det även mys, vi pratade, gjorde saker tillsammans, inte hela tiden givetvis.
Allt flöt på bra och både jag och hustrun kände att detta fixar vi, jag frågade hur hon kände och mådde om allt var ok, ja, sa hon, vi går åt rätt håll.
Vi var bägge medvetna att det kommer komma bulor på vägen men bulor hyvlar vi ner och går vidare, bägge var beslutna att satsa. Hon ville absolut inte skiljas men jag tycker det var bra att hon tog upp det i Januari.
I mars kom bulan, vet inte riktigt vad det var som hände men allt var plötsligt fel.
Hon var förbannad och slängde skit på mig.
Någon dag senare var det ok igen.
Vi fortsatte göra en del saker men hon var inte helt med på tåget märkte jag.
Mars gick och i april såg det ljust ut, vi pratade och skrattade myste i soffan på kvällarna. Även i mitten hade vi en underbar kväll med god mat och vin, satt uppe och pratade tills hon sa att vi går och lägger oss och fortsätter där, helgen var väldigt bra.
Plötsligt smäller det en söndag och hon rakt ut säger vi ska skilja oss.
Jag fattar ingenting, det svänger ordentligt, plötsligt är jag norra Europas sämsta människa, finns inget positivt att säga om mig.
Jag försöker förstå vad som hänt, och undrar det gick ju så bra fram till nu, det tycker ju inte du skriker hon.
Jag blir helt paff och säger, nej det är tvärtom, jag har tyckt det gått framåt så gott som hela tiden förutom vissa bulor som vi visste skulle komma.
Sen dess är det kyligt emellanåt men hon söker ofta kontakt med mig, kommer och kramar om mig.
Känner mig som en åsna mellan 2 hötappar.
Ska FR om 2 veckor och hoppas innerligt att vi kan lösa det.
Har försökt förmå henne att börja om där det var bra, mars början april, hon säger att det var bra för att hon levde i nuet då och allt kändes bra men kan inte göra det.
Förstår inte riktigt resonemanget.
Är det ngn annan som förstår.
Har så många tankar och funderingar i skallen dom måste ut så så jag kan förstå om jag verkar osammanhängande.
Funderar mycket på det svängande humöret… hur gammal är din fru? Är det PMS/PMD, kopplat till klimakteriet eller kanske depression? Detta är inte säkert att din fru kan se eller relatera till eller ens vill höra talas om, man kan bli ganska provocerad av att du börjar gissa/analysera hennes beteende och påpeka hennes fel o brister, men fundera lite på detta.
Humörsvängningar och väldigt låga dippar kan vara allt ovanstående eller att hon faktiskt inte vill, men vi kvinnor kan vara komplexa…
Min fru fyller 50 till hösten, haft vallningar ngt år.
Saken är den att jag aldrig nånsin sett henne så här.
När jag pratar med kvinnliga bekanta som är några år äldre än henne så är det första dom säger, klimakteriet.
En bekant jag pratade med igår sa att hon kände igen sig precis i hustruns beteende.
Blir irriterad och förbannad på skitsaker, som att man lagt ngt på fel ställe eller att man sagt att man har lite ont i ryggen efter en dags grävande i trädgården, det kan hon reta sig på enormt.
Som sagt dom 4 första mån i år som trots allt verkade gå framåt, har det ibland svängt ordentligt.
Ena dagen ska vi göra så, nästa dag inte, allt är inte dåligt, nästa dag är jag sågad längs fotknölarna.
Svårt att förstå.
I Mars satte jag mig och började läsa på allt jag hittade på nätet om klimakteriet, hon uppvisar inte alla symptom givetvis då det kan vara extremt individuellt,
Men jag skulle våga påstå att 7 av tio stämde till stor del.
Tog mod till mig och tog upp det med henne i dagarna efter hon sa vi skulle gå i sär.
Förklarade att detta kunde förklara viss del av hennes tankar och humörsvängningar men samtidigt betonade att självklart ligger det annat bakom också.
Hon blev skitarg och sa att det är inte bara att ta ett piller så blir allt bra. Det var inte det jag påstod men det finns hjälp att få ifall det är så, kan det då hjälpa blir det förhoppningsvis lättare för henne att bena isär det som pågår inom henne.
Ett par dagar senare såg jag henne surfa runt på sidor om klimakteriet och därefter bokade hon en tid för undersökning. Så vi får se.
Samtidigt har jag läst kilometer av hur många kvinnor går igenom en form av livskris i samma ålder som hustrun bara för att få en förståelse.
Barnen behöver henne inte i samma utsträckning.
Ska det vara så här, var detta vad livet hade för mig, det måste finnas mer I livet än det här har hon sagt några gånger.
Hon frågar mig också om jag älskar henne. Ja det gör jag, hur kan du göra det kommer det då.
Tycker du verkligen jag är den perfekta personen att leva med osv.
Så ni alla som kan eller känner igen er i detta får gärna komma med tips.
Vill bara tillägga att jag inte påpekat fel och brister som hon har till henne, har låtit henne få avreagera sig för att få ur sig det hon behöver.
Jag är lösningsorienterad som person och försöker alltid försöka förstå varför personer beter eller uppför sig som dom gör, arbetar dagligen med människor som har funktionshinder av alla slag.
Om det beror på klimakteriet eller livskris vet jag inte, känner bara inte igen henne.
Är det så att hon bara är trött på mig och har inga känslor kvar så är det så, dom första månaderna i år tyder ju inte på det, men som sagt, ni kvinnor är komplexa
Du har förmodligen förstått att jag känner igen mig i din fru vad gäller humör.
Däremot har jag reagerat starkt när min man påpekat mitt humör och att det skulle vara något hormonellt osv. Jag har blivit ännu argare… vi är ju för nära varandra för att jag ska lyssna… däremot när en väninna lyfte samma förklaringar så lyssnade jag betydligt mer… knasigt, jag vet.
Jag tror inte alls att du påpekat fruns fel och brister, men däremot kan det vara det mottagaren känner i det läget… man är ju inte alltid mottaglig för kommentarer från närstående. Typ påpekanden från föräldrar/respektive.
Jag tycker att det är fantastiskt om din fru söker hjälp. Jättebra.
Det här att din fru har gått från att det var bättre i början av året för att sedan nu inte vilja vara kvar (kanske) i relationen, har det blivit en varaktig åsikt eller går det lite i vågor?
Ja du, efter första söndagen i maj då det exploderade då hon anklagade mig för att vara sur och så vidare
och på kvällen bara rätt ut sa att vi skulle skiljas har det varit kyligt, vi ger varandra ngn kram emellanåt.
Vissa dagar är bra, då vi pratar som vanligt förutom våran situation, vi skrattar en del.
kan sitta tätt i soffan men inte mer än så.
Vissa dagar så är det som ett isberg kommit in i huset, bara man säger något så ser man i hennes ögon
hur det blixtrar svart utan att jag förstår varför, känner mig som ett dumt fån.
Häromdagen sa hon att hon var väldigt osäker på om hon vill bo kvar, låg hela natten och funderade och bad henne flytta ut en vecka för att fundera, det var hon inte beredd att göra, så hon är kvar,
på kvällen senare kramade hon mig flera gånger.
Hon vill gå parterapi men säger samtidigt att hon inte vet vad hon vill, svårt att tolka om det betyder att hon inte vet om hon tycker parterapi kan vara bra eller att hon inte vet om hon vill försöka reparera förhållandet, lite som att äta kakan och ha den kvar.
Allt är inte svart eller vitt säger hon.
Ena dagen flytta ut men inte nästa.
Gott humör ena dagen, nästa inte.
Allt är inte dåligt en dag, nästa dag finns inget positivt med mig överhuvud taget, då måste hon fundera länge för att hitta något.
Verkar lite konstigt att bara för jag smyger ut och lägger mig i soffan när jag trodde hon somnat kan få det att svänga 180 grader.
Man kan säga att efter vi pratade i januari så gick det åt rätt håll för att i mitten mars till den dag jag nämnde svängt åt alla håll.
Första dagarna i maj var hon tvär men sa sen att hon kanske inte skulle gått på så som hon gjorde om skillsmässa.
Efter att vi från feb fram till det sista i april kramats, skrattat, ätit ute haft mys i sovrummet även på hennes initiativ till att bli kolsvart.
Tala du om för mig om du tycker det svänger.
Jag tror inte man hittar tillbaks till varandra genom distans eller ”ta paus”. Kan ni inte göra mer saker ihop istället, roliga saker? T o m fåniga saker som att kolla på någon film/serie som får er att skratta ihop. Skapa positiv stämning.
Låter det inte som att din fru faktiskt vill ha dig nära för hon vill inte att du ska smyga iväg för att sova bättre? Varför gör det henne arg och upprörd?
Jag tror parterapi kan göra stor nytta.
Har du frågat vad hon vill och behöver? Är ni bra på att prata med varandra? Jobbar hon mycket? Jobbar du mycket? Har ni tid för varann? Vill hon ha ut något mer av relationen/livet?
Jag tycker det verkar svänga… ev faktiskt en depression. Men är givetvis amatör.
Kan ni inte göra en pakt att ni faktiskt ska klara detta och då får man inte lov att spela skilsmässokortet, det är för drastiskt.
Jag funderar på om din fru är som jag… dvs omedvetet testar om du står kvar när det blåser och hon mår dåligt. För man är inte arg om man mår bra. Stå kvar och håll om henne och säg vad du vill. Att du finns där, vill leva med henne att du inte ger upp (även om du också tröttnar ibland). Var enormt tålmodig.
Har du läst dessa? För mig är de väldigt träffande.
vad gäller humör.
vi är ju för nära varandra för att jag ska lyssna… däremot när en väninna lyfte samma förklaringar så lyssnade jag betydligt mer… knasigt, jag vet.