Hej, vet inte vart jag ska börja. Känner mig helt förstörd.
Kortfattat så är jag 40 år med ett 15+ årigt förhållande. Flera barn. Och trodde partner var deprimerad men det var tydligen relationen som skavde. ( käftsmäll)
Hen ville testa parterapi och jag gick med på det… tänkte det betydde slutet.
Nu efter fåtalet träffar där klämmer partner fram att hen inte vet om hen vill försöka nått mer…
Sista träffen säger terapeuten att min partner kommit längre i processen ( processen till seperation eller va?) Och att jag fortfarande hoppas… jo tack. Klart jag hoppas, jag vill inte separera.
Men vad kan jag göra?
Känner panik över hela situationen
Parter har fått samtalsstöd och har där bara pratat om vår relation… nu väntar jag på egen samtalsstöd…
Jag har både lämnat och blivit lämnad. Du undrar över vad du kan göra, mitt bästa råd är att du ska fokusera på dig själv. Du kan inte göra något som ändrar hans känslor eller tankar, ingen av oss har den makten vilket är både skönt men jobbigt.
Ni har mycket större möjligheter att mötas i dialog när ni båda har fokus på vad ni känner, annars finns risken att din partner har fokus på sig själv och du på din partner vilket ger en obalans i dialogen.
Så håll dig trygg med att veta vad du känner och tänker
Det är så jobbigt att befinna sig i detta mellanläge… han pratar knappt med mig heller. Svara knappt och då är det ett ord. Jag har försökt att inte vara på, fast jag vill få hon att prata…
Han är som en zombie med mig. Eller så blir han arg så jag undviker det läget… är det liksom tecknet på slutet?
Att han sagt att han vill försöka flr en vecka sedan men knappt pratade då heller om vi inte bråkade… nu senast vet han inte men hur vet man? Kommer man på det om man bara slutar prata, titta på sin partner när man svarar eller åker hemifrån? Blir knäpp. Vill inte driva bort honom heller…
Du är i ett svårt, för att inte säga traumatiskt, läge just nu. Din man har kommit mycket längre än dig i detta, han har förmodligen funderat på det här mycket längre än du någonsin varken kan eller vill föreställa dig.
Jag tror som @Buenita att du inte kan göra så mycket om ens något alls, åt hans känslor/vilja i det här läget.
Men det du kan göra något åt är dina egna upplevelser, tankar och känslor. Försöka hitta ett lugn (låter ironiskt i livets mest svajiga stund) i dig själv och för det kan du behöva börja med ett eget samtalsstöd asap. Hoppas att det inte dröjer länge till dess du får en första tid
Du behöver hjälp att börja processa det du just nu vet… men fram för allt det du just nu tror, befarar, oroar dig för och har ångest över…
Skulle jag gissa så vore det mest effektiva du kunde göra i en situation där händelseförloppet i stora stycken är helt utom din kontroll, för att så att säga ruska om honom, det är att förhålla dig extremt cool och neutral i förhållande till honom.
För DET är förmodligen det absolut sista han förväntar sig av dig och har förberett sig och stålsatt sig inför. Om han nu inte är 150% säker redan på att allt är över och han bara vill ut ur relationen, för då kan den inställningen hos dig underlätta…
MEN å andra sidan, ÄR det redan så… då spelar det faktiskt ingen som helst roll vad du gör eller inte gör. Hur needy, eller ledsen, eller förkrossad eller what ever du än är. Då är han borta, åtminstone i nuet.
Tufft läge… Jag tänker det är bara dumt av mig att spekulera så jag fokuserar på det positiva. Finns inget som du kan göra fel. Så ha fullt fokus på dig själv. Kan du åka iväg? Spendera tid med vänner el familj? Fokusera på något fritidsintresse?
