Behöver skriva av mig (igen) och höra om nån annan varit med om liknande… Gift sedan knappt ett år tillbaka, även om man knappast kan kalla det äktenskap. Han friade till mig efter 2 år ihop och vi gifte oss förra våren. Han var redan deprimerad sedan ett par månader och tog avstånd från vänner men han älskade fortfarande mig.
Sen, i somras, fick vi vår fina bebis. Samtidigt försvann han, min man. Depressionen/vad det nu är för sjukdom (läkarna/psykologerna är fortfarande inte säkra men kanske bipolär/borderline). Han har varit och är så arg. Han har glömt allt som var vi. Inget positivt finns kvar. Han vill inte röra mig, ens genom en klapp på axeln. Han säger i familjerådgivning att han inte vet vad han ska “ha mig till”. Att han undrar vad han ska med en relation till. Ändå säger han att han inte gett upp. Jag börjar tro att han vill vara kvar av ekonomiska skäl då han inte vill tillbaka till sitt jobb. Men jag vet inte. Att jag tar allt ansvar för vårt barn har jag accepterat. Men att han inte ens minns längre… Ska jag inse att det är slut eller har någon varit med om att en partner “kommit tillbaka” efter denna typ av kris? Är så trött och trasig och önskar allt vore en mardröm (förutom min underbara bebis som ger ljus i mörkret).
Hoppet är visst det sista som överger en. Ibland tar det alldeles för lång tid.
Om det är borderline har jag förstått det som att de är omvittnat svåra att leva med, nära omöjligt.
Risken är att du nu tar hand om honom på ett sätt som gör att han inte behöver ta itu med sina problem.
Vänd på det. Vad ska du med honom till? Om han varken hjälper till med barnet, ekonomiskt eller inte kan se dina behov och möta dem på ett vettigt sätt, vad ska du med honom till?
Sedan finns det en ekonomisk sida också. Nu har ni inte varit gifta så länge. Då är det inte 50/50 som gäller i bodelningen.
Hör på @Restenavlivet, jag håller med till 105 %. Hade du inte haft en bebis så hade du kanske kunnat ävlas på, stanna och slå knut på dig till dess du är som en fläck blött vatten. Men inte nu, för nu har du någon som är fullkomligt och totalt beroende av DIG och av att du fungerar och kan/orkar/klarar att vara en fungerande förälder. Han går det inte att räkna med öht i den branschen utan allt hänger på dig.
Så rädda dig undan denna destruktiuva relation asap medan du fortfarande har lite handlingskraft, skilj dig och låt honom ägna alla sina bristfälliga resurser åt att försöka fixa sig själv. Medan du ägnar alla dina återstående åt att få till ett fungerande liv, både emotionellt, praktiskt och ekonomiskt för dig och din bebis.
Får han diagnos borderline är det mörkt, bipolär kanske något lite bättre (beroende på typ) med modern medicinering och skulle tiden (lång) visa att han på något mirakulöst sätt lyckas staga upp sig själv, så kan ni i så fall återfinna varandra igen även om ni är skilda… men om inte, då har ni i alla fall inte gått under alla tre med honom
Stort tack @Noomi och @Restenavlivet för era engagerade svar. Fick mycket att tänka på och efter att även ha pratat med mina närmsta har jag bestämt mig för att lämna om det inte blir bättre senast i sommar. Behöver dock tänka väldigt praktiskt i och med bebis som ju måste komma först. Blir ju jobb med ettåring på förskola i så fall men det får ju gå helt enkelt. Har en fin familj som stöttar. Tack!
Ja risken är stor att man hamnar i rollen som “möjliggörare”. Det är så lätt hänt i dessa situationer där man är medberoende till en svårt psykiskt sjuk partner. Det bästa man kan göra för sin partner är faktiskt att lämna, som du skriver.
Med rätt hjälp och mycket engagemang kan han säkerligen läka/hantera sig själv. Men den striden är hans. När man har vänt ut och in på sig själv några gånger som närstående så inser man att man måste börja läka sig själv istället.
Tack. Känns bara så jävla svårt att se framför sig att lämna personen som en gång gjorde en så otroligt glad och fyllde ens liv med så mycket ljus. “Synd” att man själv har förmågan att minnas allt det fina…
Jag vet. Det känns som om man får hjärtat ryckt ut ur kroppen flera gånger om. Sådan smärta är svår att hantera och leva med.
Jag bara kapitulerade fullständigt till slut och lät tiden gå. Var snäll mot dig själv under tiden. Vila så mycket du kan och lägg inga onödiga krav på dig själv under tiden. Det är råden jag kan ge
