Detta gäller inte skilsmässa då vi inte är gifta, men separation. Min partner (som kommer från ett annat EU-land för 6 år sedan) som jag levt tillsammans med i gemensamt ägd villa i mer än två år har vädrat att hon snart känner sig tvingad till att fatta ett “beslut”. Hösten har varit tuff för henne och oss båda, då hennes ex (som kommer från samma land som henne)som hon har två döttrar med som som är 12 och 14 år gamla(som jag älskar som mina egna), som vid deras skilsmässa krävde att han bara skulle behöver träffa barnen varannan helg, men gemensam vårdnad. I slutet av sommaren ångrade han sig och mutade sin döttrar med massa saker och pengar, och sedan september lever vi ett varannan veckas liv med döttrarna. Tjejernas pappa sköter dock sitt åtagande som far bra så här långt. Själv har jag en 11 åring sedan tidigare äktenskap och vår tjejer älskar varandra och trivs i varandras sällskap. Problemet under året
och framförallt hösten har varit att 14-åringen har hamnat i dåligt sällskap, ett kompisgäng där det röks och dricks och majoritet av föräldrarna har sociala problem. 14-åringen missköter skolan och har fått F i 5 ämnen (hon och hennes gäng har även lett till avstängning från skolan, slagsmål). Hon är otrevlig mot sin mamma och vägrar att följa överenskomna regler, säger att hon hatar sin mamma, att mamman är den sämsta mamman i världen, att hon inte vill bo hos henne längre, osv . “Beslutet” som hon pratar om fick jag till slut fram att hon funderar på att flytta tillbaka till sitt hemland för att hon tror att hon kan styra och därmed skydda sin dotter från dåligt inflytande bättre där. Jag har dock min biologiska dotter i Sverige och att flytta allihop är otänkbart, då min dotter har sitt liv och sin mamma och halvsyster här. Jag har under hela tiden stött henne och hela familjen, på alla sätt jag kan, försökt ge henne tid för egentid, sköter handling, matlagning och hushållssysslor, får jag ser på henne att hon mår väldigt dåligt av situationen. Jag är oerhört ledsen och rådvill och vet inte hur jag ska gå vidare, “beslutet” hänger som en bila över min nacke och jag ser hur min dotter och jag med kommer gå sönder om familjen splittras. På något sätt är detta ännu värre än skilsmässa med biologiska barn, då jag inte kommer ha rätt till umgängen med “mina” älskade bonusdöttrar. All input på hur jag ska tänka och hantera situationen emottages tacksamt.
Jag tror tyvärr inte det finns mycket du kan göra för att din partner inte ska flytta tillbaka till sitt hemland. Det finns ju också vissa omständigheter som tyder på att det kan vara bättre för barnen, eller i alla fall det äldsta.
Det du kan göra är att visa för dina bonusbarn att du älskar dem, ser dem som dina egna och att du alltid kommer att finnas där för dem om de behöver det. Lägg stor vikt vid hur du lägger dina ord så att de inte upplever det som en känslomässig utpressning, utan bara är avsett att vara stödjande och generöst. Försök på samma sätt att släppa din partner, generöst och utan bitterhet. Vem vet vad framtiden innehåller? Saker och ting kan ändras. Just nu är detta något hon måste göra. Så skulle i alla fall jag resonerat om jag var i hennes kläder.
Men vad säger flickornas pappa då? Om de har varannan vecka så antar jag att han bor i Sverige? Och vill han ha fortsatt delad så lär ju inte det fungera om hon tar flickorna med sig till hemlandet?
Pappan vet inget, men har samtidigt inget som håller kvar honom i Sverige.
Har ni tagit hjälp av skolkurator, kommunens/stadens ungdomshjälp, psykolog? Det är ju något som 14-åringen bär på och inte kan hantera själv.
Jag har två perspektiv på saken. Dels min egen ungdomstid då jag fick bära mkt av mina föräldrars problem och mitt sätt att orka var att vara mkt med kompisar. En del hade inga regler dvs vi fick göra vad vi ville hos dem. Oavsett hur mkt mina föräldrar pratade, ville jag ju inte sluta umgås med mina vänner. Men jag hade kunnat vara i vilket land som helst och fortsatt samma beteende.
Mitt andra perspektiv är mitt ena barn som mått dåligt. Vi har fått superbra hjälp av skolan, vården och kommunen. Mitt barn har varit på samtal med sin pappa och med mig. Vi föräldrar har varit på samtal tillsammans. Vi har även alla deltagit i en digital utbildning tillsammans. BUP har varit ett bra stöd. Med andra ord, det finns mkt stöd att få! Om inte den ena känns bra, ge inte upp utan testa med annan person el annan instans!
Det viktiga är att stötta tonåringen. Ett flytt till annat land hjälper endast att ändra/ta bort symptomen (dåliga vänner och sämre betyg) men det löser inte grundproblemet dvs det tonåringen kämpar med.
Tack för väldigt bra svar. Skolan har inte varit speciellt behjälplig utan mest skickat F-varningar och erbjudande om kurator som inte har hjälpt alls, snarare tvärtom. Det som är intressant är att när 14-åringen är ifrån sitt kompis-gäng några dagar, så är hon en helt annan person, glad, rolig och relativt(för att vara tonåring…) omtänksam. Direkt när hon är tillbaka hos sitt “gäng”(och hänger hemma hos en kompis vars mamma låter dem göra vad som helst, i princip), så återgår hon till sitt mera stökiga jag, otrevlig, självisk och krävande, i synnerhet mot sin mamma och sin biologiska pappa. Jag ser hur min partner går sönder, bit för bit, och känner mig maktlös, kan inte hjälpa mer än försöka medla ibland. Jag tror inte heller att en flytt egentligen hjälper, båda hennes döttrar längtar inte tillbaka till sitt hemland och ser sig som svenskar. Tror att konflikterna kommer eskalera vid eventuell flytt, men vad vet jag. Samtidigt är det nog så att min partner känner sig tryggare i sitt hemland där hon kan alla sociala koder, och vet vad man får göra/säga till sitt barn.
Förstår. Då är det ännu viktigare att ni hjälps åt. Att ni pratar, du och din partner. Du kan kolla upp olika alternativ som kommunen erbjuder, lovar dig att det finns mkt hjälp att få! Du behöver bara ta reda på var och hur. Och om ni har ekonomiska möjligheter tipsar jag om barnpsykolog, båda mina barn gick där varsin gång när vi separerade. För att de skulle få prata med en annan person. Det finns massor av saker ni kan göra men första steget är att prata, bestämma vem som gör vad och så kämpar ni tillsammans 
Ni kan även kontakta IFO för stöd i detta. Det är inte en enhet som bara finns till för att placera barn. Tvärtom vill många kommuners IFO att man söker kontakt redan vid bekymmer som dessa om det känns ohanterligt, för det finns hjälp att få. Se gärna till också att de får ha kontakt med skolan. Det är lättare att angripa små problem än stora och svåra. Så prata med din sambo om att söka stöd för er istället för att i första hand vilja fly problemet.
Plus att om ni själva söker hjälp nu kan IFO också trycka på för snabbare hantering vid tex BUP om det ses som ett behov.
Vilken oerhört jobbig sits du hamnat i. När jag läser kan jag inte släppa känslan av att det känns så oerhört drastiskt att riva upp en hel tillvaro och en familj genom att flytta till ett annat land som en lösning. Är det ”bara” för 14-åringens skull? Eller finns det andra anledningar också?
Jag menar om hon flytta så påverkas ju verkligen alla inte bara 14-åringen. 12-åringen exempelvis, hur skulle hon må?
Jag tänker att om ni älskar varandra och barnen ändå trivs så bra ihop så kan det väl finnas andra saker att pröva först? Om inte kommunen erbjuder bra hjälp, eller kurator når fram kanske man ska undersöka privata alternativ?
Eller kan ni byta skola?
Om det inte räcker kanske ni kan flytta till en annan ort i Sverige ihop, som ändå går någorlunda att kombinera med ditt egna barns varannanveckor?
Ni kanske har utvärderat allt sånt här, det kanske är fler saker som gör att hon vill flytta till sitt hemland. Men utifrån att en familjemedlem har problem så känns det väldigt drastiskt. Vad säger att det blir bättre där? Hade jag varit 14 och tvingats flytta från allt jag kände till så skulle jag känna mig kidnappad mer än räddad.