Jobb!
Jag var ärlig, sa att jag varit hemma lång tid, att jag ser dåligt, att jag dessutom har grå starr, att det inte finns någon tislinje, alltså att jag inte kan säga när eller om det blir förändringar, bättre, sämre eller egentligen något.
Att mina egna stamceller är urusla och det är därför det inte läker som det ska. Att det enda som jag egentligen vet är att jag måste vänta och se. (ja eller vad man nu ska säga! Att läkarna säger detsamma.
Det här avskräcker inte mig, vad känner du själv, säger den blivande chefen.
Svarar att jag är rädd för att inte kunna prestera det jag vill, att jag inte kommer klara det, att jag ska sätta henne och företaget i någon dålig sits i framtiden, (typ i skiten, fast så burdust sa jag inte)
Men vet du (och här säger hon mitt namn också) sånt vet ju ingen, man vet ju inte vad som händer i framtiden.
Jag tycker vi kör jag! säger hon sen.
Jag är i chock!!!
Börjar med besök på arbetsplats nästa vecka.
(det som jag har tjatat om åpå min nuvararande sedan slutet av förra året, början på januari!)
Jag tror som det känns just nu att jag hoppar på det här, det får bära eller brista. Jag vill ju inte tillbaka till mitt jobb som jag har nu, en chef eller arbetsplats som inte har den minsta tillstymmelsen att höra av sig/svara på mail/telefonsamtal på ett års tid är inget att ha.
Skulle det sen brista, ja men då vet jag ju mer exakt vad jag klarar av, vad som kan funka i framtiden. Kan inte låta mina räddslor för den ovissa framtiden stå ivägen för mig, begränsa mig. Den här gången stoppar jag reptilshjärnans instinkt att fly, trygghetsknarka.
Var även till VC, hade för säkerhets skull skrivit en halv novell över mina besvär och även dagbok med historik. Allt för att vara förberedd. Men det behövdes inte, blev iaf tagen på allvar men det kommer ta lite tid innan någon behandling kan sättas igång, skulle bla fixa tid för mammaografi för att göra alla kontroller som måste innan.
Kan det vara så att det är på väg att vända lite?! Jag hoppas och tror det.