Otrohet, flytt eller fortsätta

MammaN76 · 3 December 2021 11:44

Fredag 3/12

Så har det gått en vecka. Varit till Örebro 3 ggr den här veckan!!! Ögat, ja bakterierna ser bättre ut. Men min kropp vill inte skapa egna celler över transplantatet. Det är ett problem. Det där beslutet kryper närmare.
Det är inte så enkelt att bara blunda med ett öga och tänka det här funkar ju. Har ju även en hörselnedsättning som jag inte brytt mig nämnvärt tidigare. Den har jag haft sen födseln. Men herregud vad påverkat det blir av synen. En aspekt som väldigt få personer förstör. Inte ens ögonläkare förstår den.

Men sen det här med humöret och svängningarna….
Jag är så ledsen hela tiden. Gråter för ingenting. Flera gånger om dagen. Det stockar sig i halsen och jag sväljer så många tårar emellan attackerna. Vaknar på nätterna och gråter.
Och känner total uppgivenhet.
Googlar testamente till efterlevande barn och metoder som är bäst för att avsluta livet.
Jag vill inte dö, men orkar inte leva. Precis så känner jag.
Sen ”rycker” jag upp mig, såpass att jag får näsan över vattenytan. Jag ser till att ha att göra med praktiska saker. Skjuter undan tänkandet.
Fokuserar på barnen.
För att sen dyka djup igen.
Ärligt så vet jag inte om det är klimakteriet/hormonbrist, reaktionen på händelserna i relationen med mannen, reaktionen på ögonproblem eller om det är en mix av tamesjutton av allt.

Jag säger inget till nån heller om hur det är. Rädd att det ska skrämma barnen att mamma gråter var femte minut.
Rädd för att mannen inte ska stötta eller förstå.
Så jag ventilerar här. Och gråter lite till.

Fick förresten ett jobb jag sökt när det var bättre med ögat och jag trodde att jag skulle klara av det. Drivet som jag alltid haft är borta nu, bara att ta dig upp på morgonen är tungt. Känner då hur fasen ska jag orka ett nytt jobb, helt nya uppgifter och göra det så bra som jag vill? Nej precis, så måste tacka nej nästa vecka. Har vridit och vänt på det hela, nej det går inte. Jag minns ingenting längre. Vet inte hur många extra steg jag går per dag pga minnesförlust! Jag som haft ett oerhört minne.

På söndag fyller mellersta sonen. Presenter är fixade. Han har redan beställt mat, uppstekta pannkakor med socker. klart han ska få det. Det håller mig uppe nu. Det är alltid barnen som drar upp mig. Och det kommer de alltid göra. Men vill må bättre, inte minst för deras skull men även för min egen skull såklart.

nuggen · 3 December 2021 12:20

Jävlar jävlar hörru…

Till dig kära @MammaN76

MammaN76 · 7 December 2021 08:51

7!2 Tisdag

Det är bättre nu, lättade i helgen och nu känns det mer okej igen. Fruktansvärt obbigt, läskigt och skrämmande med de där oerhörda dipparna.

Blev lite glad nyss, VC ringde och erbjöd en tid, tjoho, inte för att jag vet om jag kommer få hjälp men då gör jag iaf något just nu åt det. Såna här dippar kan jag bara inte ha!

En annan sak är att jobbet som jag inte skan ta,… blivande chefen ringer och vill verkligen ha mig, trots det osäkra läget, jag är lite i chock där.

Tillbaka till Örebro idag, ska försöka pumpa på mer information och vad de verkligen anser, har ju 2 läkare där den ena är positiv och den andra negativ, svårt att verkligen förstå vad som gäller då.

Men sjutton va kallt det ska vara nu! Lederna fryser ju nästan ihop när man är ute! Burr.

MammaN76 · 7 December 2021 20:51

Jobb?!?

Alltså ska jag ta det där jobbet? Om denna arbetsgivare kan vara flexibel i arbetstider och mina återbesök för ögon då har jag ett helt annat läge.
Jag har varit öppen och ärlig i hela ansökningsprocessen. Det enda jag inte sagt rent ut är exakt hur länge jag varit sjukskriven men det beror ju till stor pga felbehandlingen i början av sjukskrivningen. Den blivande chefen klickar jag med, och ska inte sticka under stolen med att jag är smickrad över att hon vill ha mig till den här tjänsten.

Ahhh dessa val! Tänk om kunde man kunde vara Saida för en gångs skull!

onedaymore · 7 December 2021 21:08

Alltså, om de vill ha dig så mycket att de gärna bortser från lång sjukskrivning och vill vara flexibla utifrån din situation etc måste du vara ett formidabelt kap!

Men hur känner du kring de kommande arbetsuppgifterna? Har du träffat några k teamet under dina intervjuer, så att du kunnat känna om det verkar vara en givande och sund kultur?

MammaN76 · 7 December 2021 21:17

@onedaymore
Nej inte träffat ur teamet ännu, det var liksom nästa steg.
Men den blivande chefen säger att den som skulle blinin närmaste kollega och jag skulle passa perfekt.

Det är nya arbetsuppgifter, det visste jag redan om när jag sökte. Kan teoretiskt om dessa men inte utövat praktiskt. Det var jag ocksp ärlig med under intervjun.

Svårt är det. Helt avgjort är det inte i skrivande stund.

nuggen · 7 December 2021 21:18

@MammaN76

Ta ett nytt snack med nya arbetsgivaren och lägg ALLA kort på bordet, säg allt och runda av med att du gärna vill börja jobba där.

MammaN76 · 7 December 2021 21:32

@nuggen
ALLA kort på bord imorgon! Ska bli😃

@onedaymore
Formidabelt kap har jag nog aldrig kallats!

MammaN76 · 8 December 2021 11:24

Jobb!
Jag var ärlig, sa att jag varit hemma lång tid, att jag ser dåligt, att jag dessutom har grå starr, att det inte finns någon tislinje, alltså att jag inte kan säga när eller om det blir förändringar, bättre, sämre eller egentligen något.
Att mina egna stamceller är urusla och det är därför det inte läker som det ska. Att det enda som jag egentligen vet är att jag måste vänta och se. (ja eller vad man nu ska säga! Att läkarna säger detsamma.

Det här avskräcker inte mig, vad känner du själv, säger den blivande chefen.
Svarar att jag är rädd för att inte kunna prestera det jag vill, att jag inte kommer klara det, att jag ska sätta henne och företaget i någon dålig sits i framtiden, (typ i skiten, fast så burdust sa jag inte)

Men vet du (och här säger hon mitt namn också) sånt vet ju ingen, man vet ju inte vad som händer i framtiden.

Jag tycker vi kör jag! säger hon sen.

Jag är i chock!!!

Börjar med besök på arbetsplats nästa vecka.
(det som jag har tjatat om åpå min nuvararande sedan slutet av förra året, början på januari!)

Jag tror som det känns just nu att jag hoppar på det här, det får bära eller brista. Jag vill ju inte tillbaka till mitt jobb som jag har nu, en chef eller arbetsplats som inte har den minsta tillstymmelsen att höra av sig/svara på mail/telefonsamtal på ett års tid är inget att ha.

Skulle det sen brista, ja men då vet jag ju mer exakt vad jag klarar av, vad som kan funka i framtiden. Kan inte låta mina räddslor för den ovissa framtiden stå ivägen för mig, begränsa mig. Den här gången stoppar jag reptilshjärnans instinkt att fly, trygghetsknarka.

Var även till VC, hade för säkerhets skull skrivit en halv novell över mina besvär och även dagbok med historik. Allt för att vara förberedd. Men det behövdes inte, blev iaf tagen på allvar men det kommer ta lite tid innan någon behandling kan sättas igång, skulle bla fixa tid för mammaografi för att göra alla kontroller som måste innan.

Kan det vara så att det är på väg att vända lite?! Jag hoppas och tror det.

nuggen · 8 December 2021 16:02

@MammaN76

Massor av

onedaymore · 9 December 2021 21:30

Var bara inte rädd för att låta det vända! Klamra dig inte fast i det gamla, dåliga.

TabulaRasa · 10 December 2021 07:02

Hejja dig @MammaN76!!! Fortsätt våga tro! Jag uppfattar att du är toppenbra på att ta hand om digsjälv och söka upp den vård du behöver samtidigt som du är jättemån om
dina barn! Unna digsjälv en plats där du får vara svag och sedd också. Förstår verkligen att du behöver ventilera och gråta. Sådan press du just nu utstår!!! Ta vara på ditt mod att våga hoppas och ge nya jobbet en chans. Våga lita på den snällhet och uppbackning det verkar som att du möter.

MammaN76 · 10 December 2021 07:22

@onedaymore
Så rätt du har! Så fort jag läst ditt inlägg kom jag på mig själv att jag bara en stund innan hade tänkt tanken att nu går det väl åt helvete, och ältandet om varför allt hände förra året. PRecis som om jag är tvungen att stanna i den där skiten. Så huvudet på spiken! Jag måste INTE hålla fast vid det gamla, inte alls. Så sen jag gick jag ut och skottade snö och blev glad! Tack!

MammaN76 · 10 December 2021 07:30

@TabulaRasa

Tack för dom fina orden! Jag har blivit bättre på att ta hand om mig själv. Även blivit bättre på att verkligen lyssna på barnen. När det var som värst så hörde jag inte riktigt, la mina egna värderingar på hur de upplevde situationen. Då var jag mer inne i bubblan. Lite mer utanför nu som gör att jag är mer närvarande på riktigt.
Det där med att ha en plats stämmer så bra. Jag har ju inte riktigt hittat den än så därför blir det avgrundshål när jag dippar. (sen att det även finns en biologisk orsak och att jag nu fått det bekräftat gör ju iofs att jag kan slappna av mer när det sker också) Jag måste hitta den för att komma vidare mer.
Men den här platsen är faktiskt jäkligt bra just nu, den har fungerat mer än väl!

Igår kröp det fram att dottern har en himla massa frågor/funderingar och även obehagskänslor om det som hände förra året/i början av året och alla frågor var ställda till pappan. Jag sa att jag kan inte svara på detta, du måste fråga pappan. Hon är lite som mig, vill reda ut, dra en check att nu är det klart för att kunna gå vidare,. Sen kan jag även tycka att det är sunt och vettigt att vilja ha svar på sina frågor,
Hon ville vänta tills idag för att fråga. Hon är rädd för att han ska bli arg eller tycka att hennes frågor är jobbiga och svara undvikande. Jag sa att han blir inte arg, blir han det har du ändå fått ställa frågorna. Jag stöttar i vilket fall för jag kan verkligen inte svara på dessa, det kan bara han. Visst låter jag klok till andra när det egentligen är exakt samma sak jag borde göra själv, iaf oftare. Det börjar komma mer och mer men stoppar mig ibland när jag blir osäker på hur han eventuellt skulle reagera. Jag vet ju att det är dumt, men ändringen i mitt beteende/mönster kan ju inte ändra sig från ena dagen till andra, det sker gradvis. Medveteneheten om det finns där och små steg tas.

jag ser verkligen fram emot det här jobbet, jag känner en oerhörd tillitt redan nu till blivande chefen. Min ärlighet i mina intervjuer lönade sig äntligen, jag har aldrig gillat floskelhysterin som verkar gå hem på många företag. För när man sedan får jobba med en floskelmaskin som kollega,fy sjutton vad man får jobba då, för då visar det sig nästan jämnt att det var BARA prat och ingen verkstad!
Sen rör de till en massa och slutar efter nåt år.

Idag är jag glad, tacksam över typ nästan allt, konstig känsla men jäkligt skön!

MammaN76 · 6 Juli 2022 09:27

2022-07-06

Jag jobbar på nya jobet. det går sådär. Kollegan har farit fram och tillbaka under introduktionen så det där med en tydlig klar arbetsinstruktion är det väl si och så med. Men jag löser det mesta som dyker upp.

Livet i övrigt är…precis det bara är.

Han tycker inte om mig, det märker jag, det vet jag. Orden säger han aldrig, besvarar mitt “jag älskar dig” mest plikskyldigt, kramar eller tar inte i mig. Så fort han får chansen hackar han på mig, om soppåsen, disken smulor på bord, vattning av blommor. Skitsaker. Varje tillfälle.

När jag vill prata, så säger han att jag bara tänker på mig själv, att jag är egoistisk.

När jag säger att jag tänker på dig 24/7, inte analyserande och vad du kan tänkas göra i nästa steg eller tanke. bara att jag tänker på dig, att jag saknar dig, att jag vill veta om du finns där för mig.

Jag får aldrig svar.

Jag känner att nu är det nog,det fungerar inte med detta sk förhållande. jag är död, totalt, han har dödat allt jag känner i glädjeväg och känner nu bara sorg och ledsamhet, inte ens barnen gör mig glad längre, De har han också tagit över. Han är ju hemma hela tiden,

Har sagt att jag behöver min partner, närhet för att kunna leva.

Tystnad

Alltid fel tillfällen att prata enligt honom.

Ja. jobbiga saker undviker man tydligen…jag är ju inte bättre själv. vågar inte ens ställa frågan eller ulitmatum om att skiljas.

nu är jag bara ledsen, så in i helvete.

Noomi · 6 Juli 2022 10:46

Karin Boye (1900-1941)

MammaN76 · 6 Juli 2022 12:23

Jag har läst den tidigare, men den fick en ny innebörd idag.

MammaN76 · 8 Oktober 2022 13:46

2022-10-08

Jag är kvar, både här och i relationen. Jag slits mellan hopp och förtvivlan. Glädje och likgiltighet.

Jag kan inte skylla på honom. Det sitter hos mig nu. Valet.
Som jag ena dagen känner mig tvärsäker på, för att nästa dag vackla och den tredje dagen ändra mig.

Är nog bekväm. Lite lat, rädd, feg och livrädd. För att ta det där steget. För tänk OM……tänk OM det går att rädda……

Fast, det kanske inte finns så mycket att rädda längre.

Men valet är mitt, det vet jag. Jag behöver inte vänta på hans besked, hans handlingar.
Jag måste ta steget. Vilket håll det än blir åt så måste jag ta steget och göra det fullt ut.

Men inte idag, idag blir det bara att andas och vara.

Ett andetag i taget.

Noomi · 8 Oktober 2022 13:57

Vad är det han gör som får dig att känna hopp och glädje?

Om vi leker med tanken att det ena hållet är separation och vad du måste göra om det är ditt val är ju enkelt.

Men det andra hållet då, vad innebär det hållet enligt dig?

Är det att restaurera relationen? Vad gör du isf för att försöka åstadkomma en förbättring och vad gör han på sitt håll?

Eller går ni båda två bara runt och väntar ut varandra?

MammaN76 · 8 Oktober 2022 15:02

Precis så tror jag det är, det väntas på att den ena ska ta steget tror jag.

Att den andre ska göra det, då har ju den valt att lämna. Offerkofta/ slippa ta ansvar. För min egen del mest att jag misslyckats, igen.

Hopp och glädje, - när jag mår bra, inte fokuserar på honom, eller övertänker utan trivs med tillvaron. Då känner jag hopp och glädje, förmedlar säkert det till både honom och övriga då också. Då känns vi som lite ”vi” igen.

Restaurera…… det är ju för jag känner mig ganska ensam i just den processen, så då kommer ju frågan, vill kan öht försöka?
Och ger det något för mig att välja det hållet om det inte är besvarat från honom?

Han säger han vill vara med familjen och mig. Men att han inte mår bra, tycker om sig själv etc så då kan han inte ge till andra. Det här skaver lite i mig. Och att det tar tid , jag vill inte kasta bort mitt liv på väntande, vilket jag sagt.

Rörigt är det i huvudet iaf……
Och hade jag gett någon annan råd u samma sits hade jag sagt: ställ krav och om det inte duger så lämna och lev livet nu.
Men inte till mig själv:flushed:
Man är ju lite dum i huvudet måste jag säga!