Tack för omtanken!
ag förstår hur du tänker, och tro mig det är ju där jag varit en längre tid. Att jag ska klara mig själv, vilket jag gör, att jag fixar det mesta själv, vilket jag gör, att jag kanske (eller jag VET) till och med gör lite för mycket vad som är bra för mig, både själsligt och kroppsligt.
Det jag gör nu är helt enkelt att ta hjälp, att jag visar mig sårbar att här står jag nu, din fru den du har valt som livspartner helt blottad och behvöer ditt själsliga stöd framför allt, Att du lyssnar, orkar höra på MINA ältande, att du stöttar och bryr dig om. Att du även i det praktiska tar mer ansvar för hushållet, familjen och det som du faktiskt måste ta ansvar hur du och jag än må ha det tillsammans.
JAg vet att detta kan gå helt åt helvete, det är en risk jag tar, fast om jag inte gör det nu utan knyter näven i fickan än en gång och kämpar som förra gången så kommer jag inte att orka, min kropp säger ifrån. Så man kan kanske säga att detta blir lite av vårt realationsstest. Det är lite nu det visar sig var han verkligen står i förhållandet.
Så beroende av honom, nej dit är jag inte på väg, Men förstår exakt hur du tänker och det sitter i bakhuvudet, jag lovar! 
klart han ska få det. Det håller mig uppe nu. Det är alltid barnen som drar upp mig. Och det kommer de alltid göra. Men vill må bättre, inte minst för deras skull men även för min egen skull såklart.
Att läkarna säger detsamma.
