Otrohet eller inte?

Allmänna diskussioner
27

Ja, om det har pågått hela förhållandet så det klart att det blir svårt att “hitta tillbaka”. När han sedan bara förklarat chatten du hittade så förstår jag att du väntar på att mer ska komma fram. Tillit är en svår grej efter en sånhär sak.

Jag har valt att ta det som den sanning jag får, men det skulle inte förvåna mig om det finns mer eller att de hade träffats. När det kommer till att leva med 0 tillit så tar jag dagen som den kommer men det tär mer på mitt förhållande till “oss” än vad det tär på mig. Jag vet att hon har svikit mig. Jag vet att det fortfarande finns saker som hon valt att inte berätta. Jag misstänker att det finns fler otroheter som jag inte känner till. Men under de tre senaste åren har jag jobbat mycket med mig själv och min självkänsla så jag känner mig idag mycket starkare än vad jag har gjort större delen av mitt liv. Jag har gått ifrån att “inte kunna leva utan henne” till att börjat fantisera om hur det skulle vara att leva själv.

Starkt gjort.
Jag har själv varit i den situationen att jag har viljat ha koll på allt men har lyckats ta mig där ifrån. Det är en lättnad när man når den punkten att man bara kan rycka på axlarna åt känslan av att vilja snoka. Det blir en slags frihet.

1 gillning
28

Ja det känns som att han inte berättar hela sanningen. När jag hittade chatten så sa han först att det var en gammal kollega. Men när han förstod att jag då trodde de hade haft sex pga alla gånger de sexchattat senaste året, så erkände han sitt långa missbruk av sexchattat och porr. Jag antar att han gjorde det för att jag inte skulle se henne som någon speciell för honom, det fanns så många fler.

Han säger att han alltid fantiserat om mig när han skrivit med de andra tjejer. Att han aldrig sett dem
framför sig utan bara mig, att han har tänkt att det är
mig han skriver med.
Jag tror så klart inte på detta, jag är lite naiv och godtrogen men inte så naiv.
Jag antar att han säger dessa saker för att få mig att må bättre, men tyvärr får det motsatt effekt.
För eftersom han ljuger om detta, så kan det finnas flera saker som han ljuger om.

Det låter som att du har accepterat att du aldrig kommer att få reda på sanningen.
Det känns lite som att du bara väntar på den dagen när du kan lämna henne utan att det ska göra ont.
Är du lycklig i ert förhållande? Varför är du kvar?

Bra för dig! Ja, vad säger de ”det som inte dödar en gör en starkare”!! ”Tiden läker alla sår”…
Jag önskar bara att jag vore där du är nu, 3 år senare och att detta inte gör lika ont längre.

29

:rofl:
Lite naiv och godtrogen är bra att vara, det gör en till en god människa, men man ska inte vara för naiv.
Att linda in och försöka förmildra för att den andra inte ska bli allt för sårad tror jag är ett ganska vanligt misstag som många bedragare gör. Men som du säger så har det motsatt effekt på tilliten.

Ja, jag har accepterat att jag aldrig kommer få reda på sanningen. Varför skulle jag få reda på sanningen när jag hittills behövt överbevisa hennes ögner hela tiden?
Det är nog som du säger, att jag väntar på den dagen då det inte gör lika ont att lämna henne. Jag kan inte påstå att jag är lycklig i det förhållandet vi har nu. Det finns mycket saker jag kan räkna upp som jag saknar där tillit är den främsta. Men att svara på din fråga om varför jag är kvar kan jag inte göra. Jag har ställt mig den frågan många gånger själv men inte riktigt kommit fram till varför. Kanske är det rädslan för den okända framtiden som singel? Kanske är det hoppet om att de ska bli bättre? Eller är det kanske rädslan för själva skilsmässan i sig? Att skilsmässan ska kännas som ett misslyckande? Jag vet ju vad jag har just nu.

30

Ja, jag han ändå sagt det till honom. Att han kan sluta ljuga för mig att det bara gör saker värre.
Men han hävdar att det är så han tänkt och att det är så det har varit.
Han blir bara arg och irriterad när jag tar upp det nu, vilket i sin tur gör mig arg. För jag tycker inte han har någon rätt att vara arg på mig just nu.

Ja, när jag känner mig dum och naiv för att jag har litat på honom och inte märkt detta, så försöker jag intala mig att det inte beror på att jag är dum i huvudet utan för att jag är en lojal person som alltid tror det bästa om människor.
Dock har detta personlighetsdrag gett mig på två killar som bedragit mig och dragit nytta av min godtrogenhet, så jag kanske inte ska tänka att det är till min fördel :crazy_face:

Jag förstår dig, och du har säkert även stannat hos din fru för att du älskar henne.
Men som det låter så känns det som att du kanske inte har samma känslor kvar för henne längre.
I mitt förra förhållande som i och för sig var när jag gick på gymnasiet så stannade jag trots flera otroheter. Jag upplevde att för varje otrohet så försvann lite av känslorna, tills jag inte hade några kvar. Detta gjorde det väldigt lätt att lämna.
Jag tänker lite så nu också, att det skulle göra för ont att lämna min man just nu.
(Det skulle ju också vara väldigt svårt, med tanke på att vi väntar tvillingar så kan jag inte klara mig själv med två spädbarn första året).
Att om jag stannar och känslorna försvinner eller om han skulle fortsätta att bedra mig så skulle det bara göra det lättare för mig att lämna honom.
Lite själviskt tänkt kanske, men att lämna honom
nu skulle kännas som att förlora en del av mig själv.

Har du börjat leta efter någon annan?
Jag har märkt att jag helt plötsligt fått upp ögonen för andra killar. Jag vet inte om det nu beror på att jag inte längre är säker på mitt förhållande. Jag har aldrig varit så uppmärksam på andra killar i min närhet, då jag tänkt att jag skulle leva med min man för alltid.

Ja, det skrämmer mig också. Mest att jag inte skulle få träffa barnen varannan vecka😔
Men också det du skriver om att känna som att man misslyckats. Jag har alltid varit i förhållande, aldrig varit singel så det skrämmer mig också.

31

Att du har litat på din man gör dig inte dum i huvudet på något sätt. Vad är ett förhållande om man inte litar på varandra? Att tro det bästa om människor är en fin egenskap som gör dig till en fin människa.

Till en början så “började jag leta efter någon annan” som en slags utväg ur det hålet jag befinner mig i nu. Det skulle bli enklare att lämna henne om jag hade en annan famn att springa in i. Men senaste tiden så har jag snarare känt tvärt om. Att jag hellre vill vara själv än att halvdant fly in i något annat.

4 gillningar
32

Det låter mycket klokt.
Det är säkert också mycket utvecklande att bara vara själv ett tag. Ta reda på vem man är utan sin partner.

33

Det tror jag också. Speciellt när man inte har levt själv någon gång under hela sitt vuxna liv.

34

Nu har det snart gått ett år sedan jag råkade hitta den där sexchatten på min mans telefon, som sedan visade sig vara något han sysslat med i 15 år med x antal tjejer.
Det har varit ett omtumlande år med en berg och dalbanan av känslor.
Familjen AB har fungerat bra. Vi har alltid haft det bra i vardagen och hjälps åt med barn och hushåll. Han är en jättebra pappa.
I somras kom våra tvillingar. Jag har sedan de kom fokuserat på dem och deras syskon och bara njutit av den första tiden med dem. Jag vill inte bara minnas att deras första år handlade om att vi var osams.
Vissa dagar kan jag känna att jag kommit långt i processen, tills att jag andra dagar kan känna att jag inte kommit någonstans.
Jag är fortfarande inne och läser här på forumet nästan dagligen, vilket jag tycker hjälper.
Vi har börjat parterapi men pga omständigheter har vi bara kunnat gå på ett möte.
Vi har under året försökt att prata själva, men för det mesta slutar det med att jag måste trösta honom.
När chocken väl la sig någon gång under sommaren så har jag känt att mina känslor för min man försvunnit mera och mera.
Under våren när jag fortfarande var chockad så försökte jag mest hitta olika teorier som skulle kunna förklara hans beteende. Sexmissbruk, otrygg anknytning, porrmissbruk m.m. Jag ville på något sätt förstå hur min snälla, lojala, ärliga man kunde göra något sådant mot mig i nästan hela vår relation. Jag ville få ihop hans beteende med den personen jag trodde han var.
Att han fortfarande trots allt var den personen jag var kär i. Men jag blir mer och mer säker på att han nog inte är den personen jag trodde han var. Jag tror att det är pga detta som mina känslor försvunnit. Jag känner inte heller att han funnits här och stöttat mig igenom detta. Jag brukar ibland tänka på hur jag själv skulle ha gjort om det var jag som bedragit honom. Jag vill tro att jag hade varit mer empatisk och omhändertagande än han varit i situationen. Detta kanske också har bidragit till att mina känslor försvunnit. Eller om det är pga rädslan att bli sviken igen, som jag håller tillbaka mina känslor?
Är det möjligt att återfå sina känslor efter en otrohet?
Ni som valt att stanna efter en otrohet, hur har ni känt för er partner?

35

Jag har åkt min berg-och-dal-banan i ganska exakt ett år. Den är inte lika jävlig men jag kommer inte riktigt av den.

När jag hade konfronterat min man försökte han ljuga för mig en gång. Sedan brast det för honom och han la sig platt och började svara på frågor och berätta allt. Den där lögnen dock har gjort att jag har extremt svårt att våga lita på honom igen. Han fick nämligen veta klart och tydligt att det var nu han skulle vara 100% ärlig mot mig och att han inte skulle få några fler chanser. En halvtimme senare kröp den där sista lögnen fram. Om det är den sista lögnen? Jag hoppas det. Han lovar att han har varit ärlig mot mig sedan dess.

Jag är, som du, rädd för att bli sviken igen. Denna rädsla gör också att jag drar mig för att våga börja lita på honom igen.

Min man vet om mina rädslor och oro och har all respekt för mina känslor. Han har aldrig anklagat mig, varit arg på mig eller ens antytt att jag borde släppa och gå vidare. Varje gång jag får panik att jag måste sluta må dåligt, våga lita på honom och gå vidare till 100% så får jag samma svar!!
Han påminner mig att jag ska ta den tid jag behöver, att han är här för att stanna, att det är han som har skadat mig så otroligt mycket och att jag behöver tid för att läka. Han är medveten om att han har ljugit och skadat och att det är inget som bara försvinner över en dag eller ens någonsin kanske.

Jag har frågat honom om han kan leva med att jag om, säg 5 år, drar upp otroheten igen om känslorna skulle komma över mig. Eller om han kan leva med att detta har skadat mig för resten av mitt liv. Jag vet ju inte om och när jag kommer över det här. Han svarade då, och fortsätter säga samma sak nu också, att han är beredd att göra vad som helst för att rädda vårt äktenskap.

Jag har aldrig slutat älska honom. Vi hade glidit isär, hittat det berömda ekorrhjulet, och traskat på i det under några år. Det fanns alltid en kärlek mellan oss. Men för hans del så kom det in en djup livskris med depression. Hans känslor för mig blev, ja vad ska man kalla det, förmörkade på något vis. Han älskade mig men mådde så dåligt med sig själv att han inte kunde visa det ordentligt och i perioder inte alls. Det fanns ett bagage hos honom som han hade samlat på sig under väldigt många år eftersom han aldrig kunnat prata om problem och bekymmer, det var ju omanligt. Så när det bagaget blev så tungt att bära fanns inte någon ork att leva kvar heller. Det var ju lägligt att fanskapet la in en växel då (det får mig att undra om hon försökt tidigare men att han inte sett det?) och sakta men säkert nästlat sig in och kört sitt manipulations race.

Jag har vid flera tillfällen i början av krisen önskat att jag kunde hata honom ohc att mina känslor skulle vara borta. Inbillade mig att det hade varit lättare att lämna honom, bara gå. Jag sa ofta till honom att det gör (gjorde) så vansinnigt ont för att jag älskade (älskar) honom så mycket.

Jag har känt att min partner har svikit mig det grövsta. Jag har burit på en enorm panik inombords som jag inte visste hur jag skulle göra för att bli av med den. Eftersom han har varit där och fångat mig i alla lägen så har mina känslor aldrig dött ut. De fick ingen möjlighet till det.

Nu, ett år senare, älskar jag honom på ett helt annat sätt, mer och djupare. Det finns mycket kvar att jobba med, det är vi båda två medvetna om. Men vi har valt att göra det tillsammans. Idag kommunicerar vi på ett annat sätt. Vi kör helt filterlöst och berättar allt. Ibland tar det lite tid innan det kommer ut men vi pratar om allt.

Jag är ibland väldigt förvånad över att jag har svårt att känna tillit men att jag älskar honom så otroligt mycket. Det går inte hand i hand liksom. Eller att jag känner mig ganska lycklig med honom. Det är sjukt knäppt!
Men en kris i en relation är inte logisk och det finns inga mallar för hur man ska göra!! Följ ditt hjärta är det enda jag kan säga. Det jag rekommenderar är att ta hjälp utifrån. Att prata med någon utomstående har varit guld värt för oss.

Jag beklagar att det här blev så otroligt långt. Hoppas att du orkar läsa och att det finns någon logik i det.

1 gillning
36

Det är nog så att jag inte känner förtroende och tillit till min man efter allt han gjort.
Han har förklarat och berättat många gånger men jag tror inte på det han säger.
Han säger att han aldrig träffat någon i verkligheten, att det ”bara” varit chattar. Men jag tror inte att det är sant.
Vi pratat med varandra och har gjort det under hela året, men det hjälper inte när jag inte tror på ett ord som kommer ur hans mun.
Jag sa också från första början att från och med nu är det 100% ärlighet som gäller.
Men redan första veckorna avslöjades ett par osanningar. Inte stora men det fick mig att tvivla på allt han sagt.

Jag älskar min man, men det är som att något nu saknas.
Jag känner fortfarande en fysisk attraktion till honom, men sen påminns jag om allt och attraktionen försvinner.
När han kramar mig, så känns det som att all värme en kram tidigare gav är borta.
Svårt att förklara, men allt känns konstigt.

Vi har det bra i vardagen och umgås hela tiden och har roligt med varandra. Men jag har svårt med närheten. Känner inte behov av att vara nära, kramas, pussas. Jag har inte velat ha sex. Känner mig inte tillräckligt trygg med honom. Kroppsliga förändringar i samband med tvillinggraviditet, förlossning och amning har kanske inte heller hjälpt situationen.

Vi har börjat i parterapi, men än så länge har vi bara kunnat gå en gång.

37

Ja, mycket kändes och känns konstigt. Fast för min del så är jag nästan beroende av den fysiska närheten. I början gick jag sönder fysiskt kändes det som så jag behövde något som “klistrade ihop” mig.

Finns det någon anledning till att du inte tror på ett ord som han säger?
Vad säger din magkänsla?

38

Jag vet inte riktigt, jag känner bara att hans förklaringar inte stämmer. Allt han har erkänt är sådant som jag själv hittat.
När jag hittade sexchatten, så förklarade han den genom att berätta att han gjort detta under väldigt många år. Hade han inte berättat det, så hade jag misstänkt en relation med den kvinnan.
Det känns som att han försöker att ”försköna” allt, han har aldrig berättat något ”sårande”. Svårt att förklara kanske. Men han hävdar t.ex. att han bara fantiserat om mig när han skrivit med de andra tjejerna. Han säger att han aldrig velat träffa någon i verkligheten utan att han bara varit ute efter bekräftelse. Hävdar att han aldrig varit intresserad av tjejerna, utan bara av bekräftelsen han fått av dem.
Eftersom att jag inte tror på detta, så litar jag heller inte på allt annat han säger.
Min magkänsla säger mig att min man inte haft sex med någon annan. Att han aldrig träffat någon av tjejerna. Men sen trodde jag ju aldrig heller att han skulle vara kapabel till att sexchatta med andra tjejer heller. Trodde inte ens att det var något som han skulle vilja göra.
Så ska jag verkligen lita på min egen magkänsla?
Den har lurat mig under alla dessa år. Jag har aldrig misstänkt något. Visst har han suttit lite väl mycket med telefonen, men inget annat.

Jag tror också att jag har svårare att lita på honom, med tanke på att detta har pågått i hela vår relation.
Det är inget som han gjort efter x antal år pga någon svårighet i vår relation. Han har gjort detta hela tiden.

Du vet att din man var trogen mot dig i många år, att han är kapabel att vara det.

39

jag trodde inte heller att min man var kapabel till otrohet och definitivt inte att han var intresserad av sexchattar. Han tog liksom aldrig upp det med mig (sexchattsfrågan). MEN, det gjorde inte jag heller. Jag har dessutom sett HUR apan drev den frågan och lockade och hade sig. Så idén till sexchattarna var hennes. Sen att min man var så in i helvetets korkad att han föll för det är en annan femma. När jag började misstänka otrohet så tänkte jag aldrig på VAD han skulle ha gjort. Jag bara visste ATT han hade varit otrogen och med vem.

Det där med magkänsla är ju svårt när det har pågått hela er relation.
Vad vill DU i allt det här?
Vad har han sagt rakt ut att han är beredd att göra för att rädda er relation?

40

Jag vill inte skiljas. Jag vill inte splittra vår familj.
Jag kan inte ens tänka tanken att vara utan mina barn 50%.
Men sen känner jag mig så osäker på om jag någonsin kommer att kunna lita på min man igen? Kommer jag kunna kännas samma kärlek till honom som jag gjort tidigare?

Han säger att han är beredd på att göra vad som krävs. Han vill inte skiljas, och han har aldrig enligt honom velat ha någon annan. Han har själv gått i terapi, pga sin dåliga självkänsla som han menar är anledningen till sexchattandet.
Vi går nu i parterapi.
Han avslutade direkt ”relationen” med kvinnan, vars chatt som jag såg. Jag fick se vad han skrev. Hon har också varit i kontakt med mig och förklarat att de bara varit ”kompisar”.
Han avslutade sina konton på de sidor där han varit aktiv.
Jag vet inte riktigt vad vi kan göra mera. Han kan inte göra det ogjort. Jag kan inte bara komma över det och gå vidare.
Jag sitter väll nu och hoppas på att tiden ska göra allt bättre. Samtidigt som jag fortfarande sörjer den relation jag trodde vi hade. Jag sörjer på något sätt alla dessa år. Jag vet att alla hans känslor för mig och barnen varit sanna, men ändå känns det som att mycket varit en lögn.

41

När du skriver att du sörjer det som har varit så känner jag att du inte har kommit så långt i din bearbetning. Så även om det känns nu som att du inte vet vad ni kan göra mer så finns det mer att göra.

Han har sagt att han gör vad som krävs, har han gjort något mer än att avsluta konton och “göra slut” med kvinnan som han chattade? Har ni pratat om dina känslor? Har han tagit upp otroheten någon gång eller är det bara du? Har något ändrats på hemmaplan (jag tänker på allt möjligt från vem som tvättar, byter blöjor på barnen, tar nattpassen, lagar mat osv osv). Har han skämt bort dig något?
Eller nöter ni runt i ett nytt ekorrhjul?

Jag gick ner mig totalt mentalt och de första veckorna klarade jag knappt av att fixa frukost till mig själv. Min man sa också att han skulle göra allt för att rädda oss och han tog tag i saker som är vardagliga men som betyder oerhört mycket i längden. När jag går upp för att duscha på morgonen så fixar han frukost. Den står klar på bordet när jag kommer ut. Innan gick han upp när jag kom ut i köket och jag började med frukosten. Han kommer till mitt jobb ibland och kollar läget, tar med lunch, tar med mig ut på friskvårdspromenad (det kan vi tacka pandemin för eftersom han jobbar hemifrån och har närmare till mitt jobb nu). Hör jag av mig att jag mår dåligt är första frågan om han ska komma in till mitt jobb. När jag fick min blodpropp och fick en akut tid till läkare på vårdcentralen var det inte snack om saken att jag skulle ta det besöket själv. Så trots restriktioner och en sjuksköterska vid ytterdörren som skulle försöka stoppa onödiga besökare var han vid min sida hela vägen in.

Vad gör din man när han säger att han gör vad som krävs?
Vilka egna initiativ tar han?

42

“Dimmiga nätter ledde till.dåliga beslut”
Jag mådde dåligt, gjorde saker jag visste var fel och som jag önskar varit ogjorda. Nu slutade det på mitt initiativ med skilsmässa men under resans gång gjorde jag en massa fel och dumheter som jag ångrar.

Ett par jag känner separerade för att hon funnit en ny men när det sket sig tog han tillbaks henne, de fick en oplanerad sladdis och har nu barnbarn.

Jag tror inte du kommer att få tillbaka tilliten till honom som den var innan utan ni får bygga något nytt. Men älskar ni båda varandra och är villiga att arbeta tillsammans på relationen tror jag ni har förutsättningar att lyckas.

43

Nej, det är mycket som jag önskade att han gjort annorlunda under detta året.
Jag brukar själv tänka på hur jag skulle ha agerat i liknande situationer, där känner jag att han ofta ja misslyckat,
Jag har följt din resa och jag har ofta önskat att min man varit mera lik din man som satt ditt välbefinnande framför sitt eget.
När jag mår dåligt och behöver prata om mina känslor, så bryter han ihop för att han orsakat det. Det slutar ofta med att jag får trösta honom. Det är inte så lätt att stå och skrika på någon, som själv tycker att han är den sämsta människan på jorden.
Enligt honom och psykologen så har sexchattandet och porren varit någon slags ”pys” för honom när han mått dåligt och haft dåligt självkänsla.
Så han har inte vetat hur han ska ”pysa” nu när han mår dåligt, när hans ”snuttefilt” är borta.
Jag känner att det oftast handlar om hur ”synd” det är om honom.
Jag känner behov av att mina känslor är i centrum. Vilket säkert är lite mitt eget fel också, som alltid blir omhändertagande och börjar trösta honom när han mår dåligt.

Hemma har han tagit ett stort ansvar för matlagning, barnen, städning m.m.

44

Ja, det är nog bara att vänta och se om tillit och känslor kommer med tiden.

45

Vad skulle han ha gjort annorlunda?

Har du sagt det till honom?

Det är dags att sätta ner foten där. Han får ta sig i kragen, bli vuxen och ta ansvar för sina handlingar. Det är inte ett dugg synd om honom som har gjort fel!

Du ska inte sitta och vänta på vad som händer med tiden. GÖR NÅGOT för dig själv!!
Tänk efter vad DU behöver för att må bra (bättre) och gör det!
Behöver du åka till affären själv, utan några barn så säg ifrån om det så får han ta kidsen och du kommer iväg. Vill du träna? Säg ifrån om det. Ni har små barn så du kan inte bara boka och göra, någon måste ta hand om barnen. Men ställ inte frågor om det är ok utan tala om att denna vecka åker jag och tränar (eller vad du vill göra) onsdag och fredag. Börja prioritera dig själv!

Ja, hans snuttefilt är borta men hur gammal är han egentligen?
Beteendet känns nämligen inte särskilt vuxet.

Jag har tröstat och stöttat min man när han har brutit ihop, för det har han gjort flera gånger. Det är klart att man stöttar sin partner när det är tufft. Men det finns gränser.

1 gillning
46

Tack.
Du har helt rätt. Jag ska läsa igenom det du skrivit ett par gånger så att det verkligen fastnar.

Jag ska börja prioritera mig själv mera.