Jag tog ingen hänsyn till att min man mådde dåligt. Det kunde han ha tänkt på innan han valde att vara otrogen vart det kunde leda och vilka konsekvenser det skulle få. Så jag har hävt ur mig allt och lite till, kört ner det i halsen på honom. Men när jag har varit färdig med mitt så har jag kunnat förstå att han mår dåligt och om vi skulle kunna ta oss genom det och gå vinnande ur det så måste jag stötta honom också. Så jag kräkte av mig rejält och sedan bröt han ihop och jag tröstade.
Hela första året sa jag att han kunde glömma tjänstresor och allt vad det innebar. Och han fann sig i den situationen. Inga after works eller annat skit heller. Han satte sig i den situationen. Och skulle de kvinnliga kollegorna vilja ha skjuts till jobb så kunde han berätta var bussarna var för i helvete heller att de fick åka med honom.
Han tog allt.
Nu är vi på en annan plats men vissa tjänstresor lär aldrig bli av för det har han själv bestämt. Han vill inte lämna familjen för att åka på ett möte 80 mil bort som ger inget. Så som läget är nu förstår jag honom.
Hur ser du att det finns en tredje part som tvingat dig genom det här? Menar inte att ifrågasätta för upplevelsen är din.
Nyfiken för det är ju bara din partner som har ett ansvar gentemot dig. Det är bara han som tvingat dig att genomgå detta, för det är ni som har en relation och han valde att vara otrogen, han sade inte nej.
Tredje parten har du ju ingen relation till eller tillit osv. Den ”andra kvinnan” kan ju vara vem som helst, det är inte intressant vem hon är utan det är makens agerande i centrum och din tillit till honom. Så ser jag det.
Jag vet att du inte ställde frågan till mig. Men blir nyfiken på dig Lisa0987. Kan det vara så att du själv någon gång varit den “andra kvinnan” eftersom du trycker på så att den inte har något som helst ansvar?
Förväxla inte ansvar med ursäkt/försvar.
Jag ursäktar absolut inte den andra kvinnan. Men hon har inget som helst ansvar gentemot mig, varför skulle hon ha det? Hon är inte gift med mig. Hon ser till sin egen lycka, varför skulle hon tänka på mig. Man är sig själv närmast eller? Vi kanske önskar att människor var godare än så, men det är inte realistiskt.
Moraliskt förkastligt ja, men det är något annat än ansvar.
Mina tankar om ”den andra kvinnan” är ändå uppenbara, men jag lastar inte henne inte för att min man tog helt fel beslut och struntade fullständigt i mina känslor osv. Att jag ändå vill henne allt ont i världen är uppenbart, men inte för att hon har ansvar eller skuld i detta.
Om ni tycker det gör det lättare för er att ge dessa kvinnor en del av ansvaret, fine with me. Våra män blev i mina ögon inte ”lurade” eller övertalade, de visste mycket väl att de gjorde fel. Spelar ingen roll vem som var drivande etc. Annars undrar man verkligen vad vi har för mesproppar till män utan egen moralisk kompass. Då har vi väl ändå större problem, för hur ska dessa försvarslösa män kunna försvara sig mot kvinnor som flirtar och övertalar dem? Våra män är inga offer. Raljerar förstås. Ingen annan än min man är mig svaret skyldig.
Visst var de två, men bara en har ansvar för mig och vår relation.
Du kan inte jämföra en sexchat med en fysisk otrohet? Det går inte…
Du har inte den minsta aning om hur det känns att vara utsatt för fysisk otrohet… det märks…
Jag kan gå längre tillbaks i tiden och då har jag även erfarenhet av fysisk otrohet i bagaget, med tidigare partner, detta handlar inte om mig och min erfarenhet. Måste jag dra upp det också för att ha rätt att tycka i frågan? Så jo, jag har en aning om vad det innebär och hur det känns.
Skulle min åsikt ändras pga i vilken grad ens partner varit otrogen?
Jag har en synpunkt som inte överensstämmer med din och jag håller min partner 100% ansvarig för det som han gör mot mig. Det innebär inte att jag varken ursäktar eller försvarar den andra kvinnan.
Tråden handlar om man ska/kan stanna efter en otrohet. Det är inte det jag har en åsikt om i mina inlägg ovan.
Jag håller verkligen inte med dig! Har varit utsatt och fått höra att det är han som behandlat mig fel. Men jag tycker ändå att vi ska behandla varandra med respekt oavsett vilken relation vi har. Jag försöker behandla alla bra, så som jag själv vill bli behandlad. Varför gäller det inte vid otroheter? När kommer man undan med att vara en skitstövel och inte behöva stå till svars för ngn man sårat? Jag tycker det är ganska enkelt…
Grejen är väl att jag ville att han skulle åka. Jag vill försöka komma tillbaka till normalitet, och att jag får den trygghet och det jag behöver inom ramen för ett så normalt liv som möjligt.
Nu har vi det väldigt bra, jag blir nästan lite provocerad av att han mår så dåligt över vad han gjort. För när han mår så dåligt så mår jag dåligt, och jag tycker att jag har nog med själva sveket.
Jag förstår vad du menar. Jag lägger inget ansvar för min relation på den andra, utan det ligger helt och hållet på min partner. Sedan var ju den andra kvinnan också en vän till mig, som gick bakom ryggen på mig, och utifrån den relationen har hon ett ansvar för det hon gjort gentemot mig.
Så jag skiljer på relationerna. Min partner svek mig och min vän svek mig. Men jag har nog lättare att vara arg på henne, kämpar fortfarande med att foga samman de olika bilderna av min partner jag har. Min fantastiska, kärleksfulla man som älskar mig och som aldrig gjort mig illa på något sätt, och det här aset som gick bakom ryggen på mig, skadade mig något så oerhört gång på gång.
Kan tillägga att jag inte har några problem med det sexuella, det är sveket, oärligheten, som gör det svårt med tilliten.
Självklart är detta ett annat läge än om det är en okänd kvinna. En vän har också ett ansvar gentemot dig eftersom ni har en vänskapsrelation. Så hemskt att bli sviken av två närstående……
Visst kan man önska att även okända människor tog ett sådant ansvar, att inte flirta med upptagna män/kvinnor som de inte har en (nära) relation till och visst vore det en bättre värld, men så ser det ju tyvärr inte ut, hur gärna vi än önskar att det var så.
Upprepar: Förväxla inte ansvar med ursäkt/försvar. Moraliskt förkastligt ja, men det är något annat än ansvar.
För det mesta har vi det väldigt bra. Jag glider in och ut ur en depression som har visat sig tuff att bli av med. Det är bra, men långsamt tärande. Han älskar mig, är kär i mig och tycker att vi har det väldigt fint. Och det har vi.
Men jag litar inte på honom. Litar inte på att han berättar om något inte känns bra. Har insett att han är lite av en känslomässig analfabet. Och jag har tagit fullt ansvar för den biten: kommunicerat, kompenserat och stöttat honom att kunna identifiera och hantera sina känslor. Nu orkar eller vill jag inte riktigt göra det.
Samtidigt som jag vill. Jag vill att vi båda ska må bra och vilja vara med varandra. Men ribban för honom har blivit högre i och med sveket. Det jag förut gjorde utan problem har jag svårt att motivera mig till nu.
Just nu är det värt det. Från början har jag tänkt att det är värt det. Men undrar om det kommer fortsätta tära på mig, som en bakterie som förökar sig under huden. Och att jag till slut kommer stå där och inse att medan jag rengjorde såret och plåstrade om, har sepsis sakta spridit sig utan att märkas.
Vi är i precis samma situation .Det tär fruktansvärt. Snart ett år för mig. Man känner sig verkligen på botten av ett hav. Hur ska man ta sig upp? Känna glädje igen. Med eller utan den som orskade mig denna smärta. Jag är rädd att för evigt bli bitter.
Ja han säger att han är beredd att göra allt för att det ska vara VI. Men jag vet inte? Samtidigt en rädsla av att bli själv. Hantera barnens sorg, våra föräldrars besvikelse. Jag ser det som ett misslyckande. Även om jag vet att det är hans misslyckade och inte mitt
Går ni i parterapi? Skulle rekommendera det, och skaffa nextory så att du kan läsa en miljon böcker om ämnet ;-). Särskilt Esther Perel, hon är väldigt bra. Hur hade ni det innan det hände? Och vad var det som hände? Om du vill berätta! Tänker också att du inte behöver bestämma dig nu, jag tänker att man inte ska fatta beslut i en kris eller i affekt.
Vi har gått i parterapi i ett år. Har avslutat det. Jag känner väl att jag inte kommer framåt. Känner mig oerhört sviken. Min kompass säger att skilsmässa. Det ä orimligt. Men det är en sorg att vår familj ficj´k detta slut, vi förtjänade bättre. Det är snart ett år sedan jag kom på honom. Tack för tipset ska fixa nexstory. Innan det hände hade vi det kanske inte det mest kärleksfulla, vi bråkade inte heller. Vardagen/pusslet fick vi ihop. Jag gjorde en viktresa och har gått ner 20 kg i vikt så kanske inte varit den trevligaste. Men det var ett gemensamt beslut att jag skulle göra set. Kan säga att jag nog aldrig varit finare än nu. Så man blir lämnad på topp iallafall. Min plan är nu att han får flytta till ett tillfället boende några månader så får vi se om jag saknar honom. Han har panik. Känner att han tappar mig. Och det har han nog gjort. Det är oförlåtligt.
Självklart förtjänar du/ni bättre.
Men det som har hänt går inte att ändra på. Sorgligt nog.
En psykolog sade:
är det det som händer nu och framåt som är det viktiga? Det är viktigt att fokusera på det som går att påverka.
Kan du lita på din partner nu?
Behandlar han dig som du vill bli behandlad? Står han kvar när du behöver honom och din ilska och ledsenhet sköljer över dig?
Den sårade självbilden. Man ska inte acceptera otrohet. Man är inte en sådan person, vem vill vara det?
Har din partner lärt sig läxan? Det betyder inte att du ACCEPTERAR otrohet framöver.
Är det viktigare att inte ha en sårad stolthet än att ha en gemensam framtid? Är det en vinst för att fortsätta leva ihop eller är det annat som skaver? Finns det en förändring i det?
Psykologen beskrev en pyrrhusseger, en dyrköpt seger, en seger med stora egna förluster. Innebörden i uttrycket kan även vara att resultatet av “segern” visar sig leda till en förlust längre fram. Typ: ”Jag förlorade allt jag ville ha, men jag hade i alla fall rätt”. Då menar jag inte kärnfamiljen, utan att min partner faktiskt blivit en bättre person och vi har fått en bättre relation men av ren stolthet och självbild så vill jag separera, av princip, trots att jag vet att vi kan få många bra år framöver.
Jag tycker tråden Fem år senare här på forumet är en fin och stark historia.
En kris måste leda till en omvälvande förändring och ny närhet och bättre kommunikation, annars tror jag det är svårt att fortsätta. Båda måste välja varandra igen. Det är fint beskrivet i tråden jag nämnde.
Så fint skrivet av dig till mig. TACK! Han har sådan ångest att detta är slut så jag kan nog lite på honom även om det sköljer över mig ibland. Och jag tror att det är min stolthet. Man gör inte såhär mot mig tanken. Men visst är vi mer kärleksfulla mot varandra nu än innan och han visar verkligen att han vill ha oss. Tankarna går inte få bort från min hjärna. Det är det enda jag ser framför mig. Dom tillsammans. Det gör så jävla ont. Stackars otrogna människor som sårar andra såhär, vill inte byta kläder med er.
.