Jag sitter här i min lägenhet, ledsen och mer eller mindre apatisk. Har inte mycket lust för någonting i skrivande stund. Har jobbat några timmar på dagen för att inte behöva vara hemma. Har ni upplevt den känslan av att inte vilja vara hemma? Att avsky och frukta sitt egna hem är tufft.
Jag ska försöka sammanfatta det här i relativt kort text, jag behöver skriva om det här och kanske hjälper det lite med eran input…
Jag träffade en tjej för drygt 1 år sen, vi hade det väldigt bra tillsammans, attraktion fanns där och vi kom väldigt bra överens, inga konflikter alls. Jag har i tidigare relationer ofta dragit mig till kvinnor som kanske inte mått bra från början och det har funnits konflikter och problem från tidigt skede, det har varit passionerat men stormigt.
Men med den här tjejen så funkade allt bara. Men nu till mitt problem som var då, även om jag tyckte så bra om henne så kunde jag inte förmå mig själv att få dom rätta känslorna, jag blev aldrig kär i henne helt enkelt. Jag avslutade relationen i april men bad senare om att hon skulle komma tillbaka till mig för jag trodde ändå att känslorna skulle komma, det har dom alltid gjort i tidigare relationer även om det ibland tagit tid. Jag visste samtidigt att jag inte var villig att kasta bort det här, för det fanns någonting där. Hon gick med på att ge det en till chans, jag gick till min psykolog vid några tillfällen för att ta reda på varför jag stod tillbaks känslomässigt, varför kunde jag inte hänge mig själv till den här tjejen som antagligen är den bästa tjej jag träffat. Jag läste en bok om hur man skulle tänka när man tvivlade om att kanske inte alltid gå på magkänslan om att försöka tänka mer rationellt etc, väga för och nackdelar etc. Det höll ändå inte, hon hade känslorna för mig men kände att hon inte mådde bra i relationen av förklarliga skäl. Vi hade alltid en öppen dialog och kommunicerade om hur allt var med saknad av känslor etc. Hon gjorde slut med mig i september för hon mådde inte bra och kände att hon fått hålla tillbaka känslorna för mig av rädsla för att det skulle mottas med press och stress iom att jag inte kände på samma sätt även om jag försökte. Hon tyckte att jag hade ansträngt mig mer den här gången men kände ändå inte att det varit tillräckligt.
Det gick 3 månader som var fyllda av saknad och ledsamhet, men jag mådde förhållandevis bra framförallt på jobbet (dagtid) kvällarna och helgerna var värre.
Jag bestämde mig dock för att höra av mig till henne i november i samband med hennes födelsedag, jag frågade om vi kunde ses något framöver. Hon sa att hon mer än gärna önskade en form av vänskap i september och i skrivande stund så gäller det även nu. Vi sågs och jag berättade där och då att känslorna kommit ikapp, jag sa att jag älskade henne och ville mer än någonting annat att vi skulle försöka igen jag sa att jag var kär, jag lovade henne där och då att jag ville visa henne med mer än ord att det här var på riktigt nu, jag var klar i tanke och känsla och det kändes väldigt bra att jag tillslut kommit fram till vad jag ville. Jag ville satsa på den här relationen på riktigt den här gången och hon märkte och såg på mig att jag menade alvar.
Hon sa att hon behövde tid och tänka på det här. hon kunde inte ge mig ett beslut där och då vilket jag förstod men jag kände hopp. Vi sågs 4 gånger till, jag bjöd ut henne på middag under ett av tillfällena och det kändes så bra, atmosfären och allt men framförallt så kände jag verkligen att jag var kär på riktigt. Hon var dock väldigt restriktiv med sms korrespondans med mera, det kunde ta flera timmar innan hon svarade på vad jag tyckte var ett enkelt textmeddelande. Hon berättade vid ett tillfälle att jag inte skulle ta det som att hon nonchalerad mig men att ett litet sms betydde så mycket mer än vad orden i själva meddelandet speglade.
Hon var här vid 2 tillfällen under mellandagarna och allt kändes bra, vi pussades och hade sex med varandra under bägge tillfällena. Jag levde i hopp och ovisshet i exakt 4 veckor, det var otroligt tungt, jag mådde skit men jag hoppades att det ändå var värt det och att det skulle ge någon form av utdelning om jag bara orkade. Till slut så hörde hon av sig
(i söndags) och sa att känslorna inte fanns där längre, dom var inte tillräckliga iaf. Hon kopplade bort våran relation i september för att gå vidare, hon hade mått dåligt av obesvarade känslor under en längre tid och även tappat känslorna innan dess. Jag tjatade i desperation och ville att hon skulle ge det lite mer tid som jag hade gjort när vi blev tillsammans under sommaren igen, jag hoppades att känslorna skulle komma och så länge vi trivs med varandra och attraktion finns så kan det bli bra bedyrade jag. Hon sa att hon verkligen hade uppskattat att jag hört av mig och hon tvivlade inte alls på mina känslor men att hon ville inte det här längre för hon kände inte som tidigare gjorde, hon vill inte längre ge det mer tid för hon såg hur dåligt jag mådde av ovetskap om framtiden samt hon inte trodde att hennes känslor skulle komma tillbaka igen. Hon var säker på sitt beslut men hade velat ge det tid för att känna efter om känslorna kunde komma tillbaka.
Så nu sitter jag här helt knäckt i förtvivlan, olyckligt kär i någon som inte vill vara med mig. Det kanske är ödets ironi vad vet jag, det blev ombytta roller i slutändan. 3 dagar har gått och jag hoppas inte behöva gå in i en depression igen som jag alltid gjort i samband med brustna relationer.
Hon är den i särklass finaste tjejen jag träffat, och jag känner mig som en idiot som inte såg det här tidigare, varför kändes det inte rätt då när hon var kär i mig? I den perfekta slutscenen av en film så hade hon sagt- “ja, jag vill gå vidare med det här”. Men det händer ju sällan i verkliga livet. Vi har alltid haft en fin ömsesidig respekt för varandra, det finns inget otalt oss emellan vilket är bra. Hon vill att vi ska en vänskap längre fram, när vi båda mår bra igen. Det kanske kan fungera, jag tvivlar på det me tanke på hur jag känner nu. Jag vill bara höra av mig till henne för att försöka övertala henne till att ge det mer tid, kanske kan känslorna komma tillbaka vill jag säga. Det gör så ont att höra att känslorna inte längre finns kvar. Jag vet inte vad jag ska göra, har knappt ätit på tre dagar. Levandslusten är så låg, orkar inte träna tycker det är jätte tufft o vara ensam hemma, vill bara sova bort dagarna. Min 12 åriga dotter kommer dock till mig nästa vecka vilket är bra ändå hoppa jag, det är kämpigt o vara en bra och hängiven far just nu…
Med vänlig hälsning,
Lost soul