Jag har levt med min sambo i snart 3 år. Hon har 2 barn sedan tidigare och saker har varit bra.
Nyss fick vi reda på att hon är gravid trots att vi skyddar oss.
Jag har gjort klart sen innan att jag inte vill ha barn medans hon har velat, men vi har landat i att inte skaffa något.
Nu är hon gravid och vill inte göra abort och jag vill fortfarande inte ha barn och kan inte glädjas åt detta.
Mår inte alls bra i situationen och hon ser hellre att jag lämnar henne och barnet än att hon tar bort barnet.
Mitt samvete stoppar mig från att lämna, men jag vill heller verkligen inte ha barn.
Är det fel av mig att lämna?
P.S har mina misstankar om att detta kan ha varit planerat från hennes sida
att ha sex med en av motsatt kön kan leda till graviditeter. Inga skydd är 100% förutom att inte ha sex.
Så allt snack om hemligt planerat, bara släpp det. Det låter mer som ett försök att fly än ett verkligt skäl då igen…. Man kan bli gravid av sex. Man kan få maginfluensa och skyddet minskar om det är tablett. Så släpp den tanken.
Sanningen är att du ska få barn.
Så fråga dig varför det skrämmer dig. När du har dina svar så får du bestämma dig om du ska bli lycklig i situationen (dvs go all in) eller lämna och då istället spara ihop pengar till ditt ex som hon kan använda för att ta hand om barnet du aldrig ville ha.
Oavsett vad du väljer så om du väljer att stanna så gör det all in!
Och ingen kanske har sagt det här men GRATTIS du ska bli pappa! Du kommer hata dessa månader men när den där miniversionen föds så kommer du älska hen. Och du vet inte om det är från första ögonblicket eller när personligheten kommer. Men om du jobbat med terapi nu fram tills bebis kommer så kommer du få hjälp att bli redo.
Du har ett stort beslut att ta. Önskar dig all möjlighet att välja rätt för dig och din familj utan att er relation tar för mycket skada.
Klassiskt inlägg från någon som har svårt att acceptera människor som väljer bort att ha barn. Tragiskt svar till någon som gjort ett val och någon annan väljer om åt den.
Men sanningen är den att enda sättet för dig som man att verkligen säkerställa noll avkomma är att knipsa dig. Det borde du gjort och nu är det försent.
Ja vill du verkligen inte så är det bara att lämna faktiskt. Det finns inga andra alternativ här. Och ja, du får pröjsa underhåll i ca 20 år. Och nej, du behöver inte gå i terapi för att lära dig älska barn. Har du varit ärlig med dina åsikter i frågan från start så har du. Och visst förekommer det att kvinnor av misstag blir gravida, det måste man ta med i planeringen om man inte knipsar sig. Är kvinnan då villig till abort? Den frågan vågade ni kanske inte ta i.
Och egentligen kvittar det om kvinnan i förväg har sagt sig kunna göra abort om hon skulle bli gravid av misstag. Det är ju inget löfte hon är tvungen att stå fast vid, som tur är.
Graviditeteter vänder upp och ner på allt och många kvinnor som sagt att de aldrig i livet skulle vilja ha ett barn kan ändra sig i samma sekund som de tittar på det där testet. Som man kan du ju inte alls utgå från att en kvinna som blivit gravid av misstag kommer göra abort för din skull.
Vad ni eventuellt har kommit överens om tidigare är alltså helt oväsentligt idag. Men eftersom du har varit tydlig med att du inte vill ha barn blir det ju ingen överraskning för henne om du lämnar henne. Du har inte gett henne falska förespeglingar.
Om jag hade blivit gravid tillsammans med en väldigt ovillig man hade även jag föredragit att vara singelmamma hellre än att tvingas leva med någon som inte gläds åt barnet, så just den saken tycker jag inte är särskilt märklig.
Det är alltså inte i första hand din sambo du behöver ha dåligt samvete gentemot, hon är ju vuxen och kände till din inställning, utan i så fall gentemot det barn som är på väg och som är oönskat av sin pappa.
Men det finns många sätt att göra det bästa av situationen. Du kan ta ditt ansvar praktiskt och ekonomiskt, t ex genom att hjälpa till att fixa sånt som behöver fixas innan barnet föds. Och i framtiden kan du erbjuda dig att stötta extra vid särskilda tillfällen (t ex inför körkort och liknande tyngre utgifter).
Gör du det skulle åtminstone jag respektera din vilja att inte vara delaktig som pappa i vardagen. Då har du gjort så gott du kan.
Lika lite som det går att tvinga en kvinna till abort går det ju att tvinga en man till att ta sig an ett barn rent känslomässigt.
Jag håller helt med både Annie och November (förutom att jag inte alls tycker att Annies svar är varken klassiskt i negativ bemärkelse eller tragiskt) för nu är det som det är och det finns inget annat än att gilla läget och göra det bästa av det.
Hur “det bästa” ser ut för TS kan jag inte orda om, men det samhälle vi har förmånen att leva i har tack och lov sett till att män får lov att ta ansvar för de barn som de själva bidrar till att skapa, oavsett om de vill eller inte… eller se till att sterilisera sig!
Och oavsett hur det blir så rent teoretiskt kan detta faktiskt, lika gärna som motsatsen, visa sig bli livets oväntade, om än i nuet oönskade gåva till TS
En historiska överenskommelser har ingen betydelse
Vad man borde ha gjort är inte heller relevant, det är för sent
Det som slår mig är:
Du skriver att allt är ok i relationen, men att misstänka detta visar att det inte finns tillit o ärlighet mellan er. Det är väldigt basalt och bör finnas i en relation.
Hade du någon tanke på att lämna denna kvinna innan hon blev gravid? Om inte, så varför skulle barnet bli den anledningen? Risken att bli gravid finns ju alltid om inte någon av er steriliserat sig.
Vill du inte ha barn just nu, med denna kvinna eller överhuvudtaget?
Jag syftar till att man påpekar för folk att dom kommer att älska barnet när det väl föds, eller gå i terapi eller att man är rädd för barn och därför väljer bort det. Det hänger nog på hur många man har i sin närhet som valt bort barn och jag känner två par som gjort det. Detta är saker dessa stackars par får höra om och om igen…
Jag tycker att det är det bästa jag gjort i mitt liv, jag kan inte älska någon annan människa på det sättet jag älskar mina barn. Men jag kommer aldrig påpeka för folk som väljer bort barn att “de missar det bästa i livet, att bara de skaffar barn kommer det att bli bra, att dom är rädd att förlora sin frihet och bla bla bla…” Floskler från andra som vill påtrycka någon sina åsikter anser jag.
Det är inte fel av dig att lämna. Jag vill inte heller ha barn, men jag är ju kvinna så jag hade haft fler valmöjligheter än du. Men hade jag varit man och hamnat i din sits hade jag lämnat. Du kommer betala underhåll så på det viset kommer du ändå ta ansvar.
Jag hade fan klättrat på väggarna om jag hade blivit påtvingad ett barn jag inte velat ha. Jag känner bara klaustrofobi inför en sådan situation.
Jag menar inte alls att man kommer bli överlycklig när man fått barn men en drös blir faktiskt det. Syftet med terapin är att få prata av sig, hitta sin väg framåt utan att en själv eller andra tar skada.
Detta är ju extremt känsligt. Och jag blir förvånad att du anser mitt inlägg som PRO barn. Det är mer syftat som att nu kastades kartan om och vad kan man göra för att finna lycka i nya situationen.
Saker händer i livet som ej var planerat, önskat etc. Men vi ska väll inte lägga oss ned och ge upp.
Ja, man hade kunnat sterilisera sig. Ja man hade kunnat göra massor men sanningen är vad den är och TS kan inte komma ifrån den.
Då är valet att känna sig bitter på hur livet blev eller kavla upp ärmarna och bli lycklig med den lott man fick i livet.
Eller ska vi säga till TS att han ska tvinga sin respektive till abort?
Funkar liksom inte åt något håll. TS respektive kan ju skriva att hon råkat bli gravid med en man som inte vill ha barn. Vilka råd borde man ge henne?
Jag håller med dig, jag skulle inte påstå det åt/till någon annan, även om jag personligen sett tillräckligt många där den utvecklingen ändå skett… dvs när allt har fått tid att sätta sig.
Men likafullt så finns det gott om exempel på motsatsen oxå och rent teoretiskt så är detta faktiskt lite av en “orättvisa” för det manliga könet… men hur barn blir till är ingen nyhet för något av könen, lika lite som det faktum att ibland blir det en graviditet oavsett hur väl parterna har försökt skydda sig och den kan vara lika ovälkommen för båda parter.
Men det är kvinnan som till syvende och sist måste avgöra vad det ska bli av med graviditeten när det positiva gravtestet väl är ett faktum. Denna kvinna har redan två barn så jag måste säga att för mig ter det sig märkligt om hon uppsåtligen har sett till att bli gravid med en ovillig partner, men konstigare saker har såklart hänt och vissa människor är en smula “aningslösa” och tror att när saker och ting väl är ett faktum så ändrar sig den andra parten, så vem vet
Som ren anekdot kan jag berätta om en vänpar där mannen var otrogen med ett ONS på krogen, illa nog att det hände men det visade sig vara med en kvinna som närmade sig 40 och var utan barn och som hade sett ut honom som “spermadonator”. De sågs/hördes aldrig efter den “olycksaliga” kvällen och han tänkte säkert att det aldrig skulle uppdagas… och det var tyst till dess graviditeten var ett faktum och så långt gången att inget kunde påverkas. Inte för att hon gjort det i vilket fall, för detta var ju hennes mål. Han har efter beskedet inget annat val än att bekänna för sin fru vad som hänt och det blev såklart en viss kris. Till saken hör att de aldrig hade fått några gemensamma barn vilket var hennes livs sorg. Han hade en vuxen dotter som han fått vid samma typ av ogenomtänkta handling i sena tonåren och denna dotter hade blivit deras gemensamma under hennes uppväxt.
Och nu var det ju ett faktum och den gravida kvinnan födde barnet, en pojke, och han betalade underhåll efter genomgången faderskapstest. När det testet visade att han var pappa till barnet så skedde det oväntade… hans fru tog detta barn till sig och de hade 50/50 vårdnad om pojken som nu är en ung vuxen han med. Denne mans fru älskade det barnet som sitt eget och det blev ett lika förvånande som fascinerande slut på den “olycksaliga” kvällens slutresultat.
Så man vet aldrig hur andra kommer att reagera och agera, man vet inte ens hur man själv skulle gjort i praktiken, innan man väl är där. Men man har så mkt idéer om vad man själv alltid eller aldrig skulle göra och jag minns att jag tänkte att det där hade jag aldrig förlåtit om jag själv aldrig hade fått det barn jag så hett efterlängtade… men man vet inget innan man står inför fullbordat faktum och ibland förvånar man sig själv mest av allt
Visst är det så. Men jag tänker också att det är väl en av få och de får leva med den. Vi kvinnor har stått ut med många och står ut än med många orättvisor som inte är annat än normer. Och är man nu helt säker på att man som man inte vill ha barn är lösningen jäkligt enkel och billig. Är man ovillig till det så bör man som man alltid vara medveten om risken som finns…ofrivilligt underhåll i 20 år. Eller avstå sex.
Men med det sagt, sitter man i TS situation så ska man också kunna välja att inte vara delaktig som pappa utan att andra tycker man är en skit.
Biologisk förälder kan många bli. Men man måste inte vara biologisk förälder för att bli mamma eller pappa.
Hon blev den hängivna extra-mamman som den pojken fick sas. på köpet. Hur den biologiska mamman faktiskt fungerade har jag ingen vetskap om så hon kan ha varit utmärkt även hon
@Myransson
Jag förstår dina känslor. Jag har själv valt bort barn i mitt liv, och det har varit helt rätt val för mig. Jag hade också mått fruktansvärt dåligt om jag trots det hade blivit förälder.
Men hur har ni talat om situationen? Rent praktiskt? Kan ni komma till någon form av överenskommelse där du bidrar på ett sätt som ni båda kan vara okej med? Jag tror heller inte att det är fel att prata med någon professionell, för att sortera ut dina tankar och känslor? Har du pratat med din familj, för att se om de ändå vill veta en del av barnets liv och kanske till och med kan tänka sig att involvera sig och ställa upp med barnvakt och annan avlastning?
Att det skulle vara planerat från hennes sida har jag dock svårt att tro på. Ja, det kan hända, men att hon skulle drömma om ett liv som ensamstående mamma med tre barn och två olika fäder låter lite långsökt.
Däremot är det ju vida känt att inga preventivmedel är säkra. Du har medvetet valt denna risk, och vill du inte ha barn borde du ha steriliserat dig, för det är både säkrare, enklare, snabbare och väsentligt mindre farligt än så gott som alla andra preventivmedel. Så jag tycker inte att du kan lägga hela ansvaret i hennes knä och sedan skuldbelägga henne när det inte blev som du tänkt dig
Tycker det låter väldigt okunnigt att skriva att man får skylla sig själv och plocka bort allt ansvar från kvinnan.
Har varit med om liknande. Vi var helt överens om att vi inte skulle ha barn. Kvinnan slutar med P-piller utan att berätta och blir gravid och skall behålla barnet. Förhållandet gick ju såklart åt pipan pga lögn och brusten tillit. Barnet börjar livet med en brokig start. Jag får betala underhåll i 20 år och ta ett ansvar som vi BÅDA var överens om att inte skulle ske.
Är det ok att ljuga och föra bakom ljuset i fall med barn men det är inte ok att ljuga, vara otrogen när det gäller förhållande. Skall man inte kunna lita på den man är tillsammans med utan att operera sig? Blir ju väldigt konstigt förhållande om man inte tror och litar på den man älskar?
Sånahär moraliska dilemman har ju inget slut.
Så det man kan göra är att gå tillbaka till kärnan.
För att ett barn ska bli till krävs en kvinna och en man. Vid varje samlag finns en risk för graviditet. Även om man är skyddad så finns risken där och det VET alla. Även om man är steriliserad så finns en risk att någon soldat smyger igenom, det har hänt.
Så kontentan är. Vill du inte ha barn, ha inte sex.
Sen kan man dividera om vad som är schysst eller ej i åratal. Det har säkert diskuterats i grottorna för 100000 år sedan och görs även idag.
Play the game, pay the price. Oärliga människor finns det gott om, vill man slippa svek så undvik människor också
Då skulle man kunna klistra på den inställningen på varenda inlägg på detta forum. Varende person som lyfter ett problem och vill ha hjälp svaras med " play the game, play the price". Skrattretande sjukt.
Ja så är det. Man kan inte lita på någon mer än sig själv och sen hoppas på det bästa.
Som sagt, hade jag varit TS hade jag stuckit. Hans sambo har brutit kontraktet, han är inte skyldig henne nåt mer.
Den enda han har (finansiellt) ansvar för är det stackars barnet.
Bara att önska kvinnan lycka till, hon kommer sitta med tre barn med två olika män. Barnen var troligen de sista hon tänkte på, speciellt det senaste. Hon låter tämligen egoistisk. Men det är inte TS problem längre.
