Du skriver så klokt. Kanske inte alla håller med men jag gör verkligen det. Jag funderar redan nu på hur det här kommer påverka våra barn (jag är övertygad om att det blir negativt i vårt fall) och jag ska fundera ännu mer på hur jag kan stödja dem.
1 gillning
Och jag är också övertygad om att det här är något som påverkar dem resten av deras liv, till det sämre.
2 gillningar
Jobbig situation! Det svåraste är absolut det man vet att man gör mot sina barn vid en separation, förändrar deras värld för alltid. I alla fall i vårt fall där ingen otrohet eller dylikt finns med i bilden.
Vi känner att vi inte har någon kärlek kvar, att vi inte vill leva tillsammans. Jag har mått dåligt över den totala avsaknaden av närhet, inga pussar, inga kramar, ingen social samvaro, ingen vilja att umgås från hans sida, ensamhet i relationen för mig det senaste året. Vi skulle kunna fortsätta så i 8 år till, tills yngsta blir 18, men vad ger det våra barn? Troligen föräldrar som inte mår så bra och en syn på kärlek som inte innehåller någonting. Kluven i tanken här.
1 gillning
Jag hoppas att man kan lyckas balansera så att det inte blir sämre. Men att det blir annorlunda. Men jag är rädd att om man har en för naiv syn på hur barn ska klara det så kanske det blir sämre. Typ så.
1 gillning
Jag fattar det och jag tänker att det nog inte finns ett rätt svar. Snarare att jag blir ledsen över att det kan framställas som att det antingen är ngt som snabbt ”går över” eller att det är helt fruktansvärt. Verkligen är kanske att alla familjer är olika, och även alla barn. Jag är nog snarare där att jag tänker att när man funderar på att skiljas så skulle jag vilja att barn och deras mående fick ta större plats. Inte skuld. Men snarare huret. Hur ser vi vuxna till att vi mår så bra vi kan så att vi orkar sätta barn först? Jag tänker från min situation, som kanske påminner om din, och även andra jag läser om här. När den ena tappar fotfästet, vad gör det med barnet/barnen? Ska hen få komma på fötter och orka vara en god förälder, innan man tycker deras värld? Och hur kommer man på fötter mitt i allt? Frågor,inga svar.
Det låter som att vi har haft det lite likadant de senaste åren. Nu när vi står inför genomförandet tvekar jag. Min man mår inte helt bra av andra skäl och jag tror att vi behöver må så bra vi kan när vi ska kunna finnas där för våra barn i detta. Det är det allra viktigaste, att vi gör detta så bra som möjligt för dem. Kanske borde vi vänta lite till.
1 gillning
Jag vet verkligen inte vad som är rätt- vänta eller inte. Kommer din man må bättre av att vänta? Eller finns ngt annat som skulle få honom att må bättre? I vårt fall är det inte mitt initiativ, även om jag heller inte är nöjd med förhållandet. Kanske skillnaden är att jag inte mått dåligt av att inte vara nöjd. Tror jag iaf. Men för mig är det en chock och jag behöver få sörja osv. Jag vet inte hur jag ska kunna göra det och samtidigt skiljas och samtidigt ta hand om barnet osv. Å andra sidan kan jag inte tänka mig att leva med honom nu. Önskar man kunde hitta på att han flyttade utomlands ett tag…Men så klart skulle han inte vilja vara från sitt barn i en månad. Antar jag.
Vad tror du skulle få din man att må bättre?
Paniken kommer över mig nu! Tanken är att vi ska berätta för barnen på fredag. Men, är det rätt!
Det var han som inte ville jobba på vår relation. Jag trodde aldrig att vi skulle hamna här när jag tog upp det för lite över ett år sedan. Vi har inte haft det bra på väldigt länge i parrelationen men funkar otroligt bra rent praktiskt. Jag ville bara att vi skulle försöka hitta tillbaka. Kände mig så ensam och under våren har han hållit så mycket avstånd man kan. Snacka om att känna sig oönskad och avvisad.
Han vill inte fortsätta ihop fast han knappt orkar separera heller. Han vill inte prata med någon, har inte haft semester i sommar heller. Tog upp att han behöver sakta ner, ta lite ledigt . Frågade om han orkar med detta nu. Måste väl, svarar han. Det viktigaste för mig är att alla håller i det här, att alla mår bra. Tiden är inte viktig. Nu är vi inte ett par längre sedan i juni så jag behöver inte söka närhet hos honom eller något annat. Separationen i sig har jag inte bråttom med. Barnen behöver två föräldrar som mår bra och jag är rädd för att det inte blir så nu.
1 gillning
Jag skulle tro att alla normalt funtade har deti åtanke väl mycket så de drar ut på och stannar i ett dysfunktionellt förhållande där både de och deras barn far illa med förhoppningen att situationen kommer att ändras till det bättre.
1 gillning
Du försöker så mkt du kan att ge honom utrymme att backa och ta mer tid att komma i balans. Men du kan inte ta ansvar för vad han väljer att göra. Jag tänker att du har gjort vad som är inom din kontroll nu. Mer kan du inte. Men jag förstår din oro och tänker att det är en otroligt jobbig sits. Önskar dig innerligt att allt går bra.
Min kropp har dragit i nödbromsen och gett mig en förkylning vilket ju i dessa tider innebär isolering. Antar att jag behöver vila. För några dagar sedan pratade vi med varandra, en hel kväll. Kändes som första ggn på flera år som vi pratade. Det går ganska bra.
Han är ingen ond människa och jag försöker att inte falla in i att bli för arg osv.
Två saker känns tunga just nu. Den ena är att vi ska skiljas. Han är helt bestämd på det och då finns det ju bara det alternativet. Plus att en del av mig känner att hur skulle jag kunna leva med honom igen när han gör så hör för andra gången? Jag skulle alltid känna mig osäker. Den här tyngden inbegriper vår unge.
Det andra tunga är att jag känner mig sviken. För att han har känt så här i tre år och inte en enda gång nämnt det. Och i detta fallet är det inte som i flera trådar att den som lämnar säger att ”jag försökte ta upp det, jag har sagt osv”. Utan han själv säger att ”jag har inget bra svar på det, att jag inte pratat om det”. Det han har gjort under dessa tre år, inser jag mer och mer är att dels dra sig undan både fysisk, sexuell och känslomässig intimitet, och även leta fel på mig. Han har inte varit den varma och mjuka och fina person han var förut, och är nu igen. Utan har varit kall. Ofta varit en person som sagt emot mig om allt, små saker skulle korrigeras ”nej, det är inte 23 grader ute utan 20”. Sådant där som man tänker, varför låter du inte bara det rinna mellan fingrarna.
Min känsla är alltså att han har på ett sätt byggt upp momentum, men också drivit relationen till det sämre genom att försöka bevisa att den är dålig.
Han sa ngt om att det skulle vara negativt för vår dotter att leva med två föräldrar som är så olika. Jag hävdade nör vi pratade att vår relation inte är negativ för vår dotter. Därför att vi har, när hon är med, en helt ok ton. Vi gör familjesaker, men har också alltmer delat upp oss. Men vi båda sätter henne i första rummet hela tiden. Han kunde inte säga ngt emot det.
Jag tänker att man kan se det som att vi är olika, om man väljer att fokusera på olikheterna (dottern kommer ju dock fortsätta ha oss två som föräldrar så varför det skulle vara ett argument för att det blir bättre för henne det är helt obegripligt). Men det som jag tog upp med honom var att det jag har saknat och som jag tror är spiken i kistan, det är ju att vi inte har kommunicerat och att närheten och värmen varit borta. Jag inser nu att jag känt mig så ensam och bortvald som partner fast ändå i en familj.
Det jag sa till honom var att om du inte kommunicerar och är nära känslomässigt mm spelar det ju ingen roll om du är lik din partner. Då dör relationen ändå.
Jag tror att hans ingång är att om man ”är lika” då följer allt det andra automatiskt. Med olika menar han tex att jag vill ha en sommarstuga och han vill hellre vandra.
Medan jag tror att till viss del vill man göra sådant som den man älskar gillar, pga att man har det bra ihop. Om jag hade känt mig älskad av honom hade jag oftare velat följa med och vandra (vilket även jag gillar). Men som vi har haft det under dessa år så har jag känt att jag velat ta chansen att få vara ensam hemma när han har åkt iväg ngn gång. För det känns som att jag är fri och kan andas då.
Och att åka själv till sommarstugan och bara vara där ensam har varit underbart.
Där vi är nu så kan han ställa upp på familjesamtal men bara om de handlar om barnet. Det får absolut inte handla om att vi ska försöka igen eller så. Utan allt måste handla om att ta nästa steg.
Vi diskuterar olika lösningar på boende osv. Jag har sagt att jag kan låta honom och dottern bo kvar i vårt stora nuvarande boende, vilket han har råd med med hjälp av sina föräldrar. Det innebär dock att jag får ngt sämre ekonomi eftersom vi gammal uppskjuten skatt plus den nya vinstskatten som då ska räknas av. 350000 som jag annars hade kunnat putta in i mitt nya boende. Men det kan jag ta.
Däremot är jag inte redo att gå ut och köpa en lägenhet nu direkt. Jag känner att jag vill landa i hur jag ska bo först. Jag vill inte i desperation köpa en lägenhet för 4,5 mille och sedan inse att jag hade velat haft ngt annat, en annan lösning. Men jag känner mig pressad.
Många saker men skönt att skriva av sig.
2 gillningar
Gillar hur du skriver och resonerar! Hur har du det nuförtiden?