Idag sa min man efter frukosten ”jag vill skiljas”. Bara så.
Jag blev på ett sätt inte förvånad eftersom jag länge har känt mig ensam i vårt förhållande. Eller vi typ har inget förhållande. Vi slutade ha sex för nga år sedan då jag en dag kände att det bara var upp till mig. Jag tänkte att jag slutar ta initiativ och ser om han vill ha mig. Sedan dess inget.
Han är ofta sur mot mig. Vill jag något vill inte han. Oavsett om jag föreslår att vi ska göra pannkakor el ngn skitsak så finns det ngt skäl till att det är fel.
Vi tillhör nog dom som blivit vänner och bara lever ihop för vår älskade unge. Jag känner att hennes hjärta kommer att krossas.
Detta har hänt en gång tidigare och då kämpade jag och det vände. Men jag bestämde mig då att jag kämpar inte en gång till om jag blir bortvald. Jag kan kämpa om han väljer mig. Men jag är tveksam till om han ens tycker om mig som människa ibland. Om han vet om att jag finns? Han ser mig inte alls.
Jag känner en stor sorg för jag vill inte bli av med familjelivet och min unges halva tid. Hur gör man för att klara det?
Pratade ni inte något mer? Är han helt färdig med er eller är han bara less på att ni vara är vänner dvs inget sexliv? Har ni haft något annat kärleksliv? Kramar, kel osv?
Förstår att du inte orkar kämpa en gång till och att du inte vill mista halva barnumgängestiden.
Men av din beskrivning av hans humör har det ju inte varit bra på länge så kanske skulle ni må bäst isär?
Välkommen till forumet som ingen vill vara i men som ger fantastiskt stöd i dessa tuffa tider!
Usch, det låter inte kul alls. Samtidigt så är det positivt att du ändå kommit såpass långt i din process att du inser att det är lönlöst att försöka kämpa för relationen själv.
Angående ditt barn så vet jag inte hur man klarar sig, det är just de samma tankarna som jag kämpar med nu mitt i familjeterapi med min make. I mitt fall är det jag som känner motvilja mot min make, det är inte utan anledning. I mitt fall handlar det om att vi är oerhört olika som personer och för många år av för mycket kompromissande och nedtryckande av ens egna behov och önskemål leder till slut till förakt, ilska och motvilja. Kanske kan det vara något liknande som drabbat din kille.
Jag har under den senaste månaden sedan mina tankar om skilsmässa tog ordentlig form pratat ordentligt med mina vänner som skilt sig för att höra hur det varit för dem (nu när jag är mer mottaglig för deras detaljer). De säger alla att det varit jobbigt att bara ha barnen på deltid men samtidigt inte så jobbigt som de befarade och att de upplever sig vara mycket bättre och mer närvarande föräldrar nu när de väl har barnen ensamma.
Det är väl det som är grejen kanske att det kommer att krävas att jag pratar? Det är så det var senast. Kanske att enda ggn han pratar om ngt är när han inte tycker att det är bra och vill skiljas. Jag känner lite som att det är det som gör det lönlöst för mig. Jag orkar inte vara den som planerar semestrar, roliga saker, och även familjesamtal och samtidigt känna mig ensam och oälskad. Det känns som att den gemensamma storyn i vårt förhållande är att jag är den onda. För att jag bråkar, sätter gränser osv. Han är extremt konflikträdd. För mig är det som att han ser det som att en god relation är att man håller varandra i handen på kvällen i tv-soffan och alltid är ense (om det han tycker).
Samtalet imorse blev att han blev förvånad för att jag tog det väldigt lugnt. Jag sa typ att ja, nej vi har inte har en kärleksrelation på flera år. Så ok, men vi måste tänka på vår unge.
Sedan verkade han typ tycka att vi kunde fortsätta sova i samma sovrum osv. Jag har flyttat ut honom.
Jag känner mig bara så väldigt ledsen. Det är så sorgligt att känna att man har byggt en familj och ett barns liv kring en person som inte kommunicerar överhuvudtaget.
Jag är väl arg också på det. Jag har inte lust att göra det lätt för honom.
Så jag kommer att sjunga och tralla och typ köra på.
Tänker föreslå honom om ett par dagar att jag och barnet bor kvar (ingen av oss har råd att lösa ut den andre) och att han flyttat till en liten andrahandslägenhet. Jag tror nämligen inte att ungkarsllivet kommer att bli så roligt för honom. Sa hon bittert.
Jag kommer att bli så bitter. Är det. Så oattraktivt.
Likgiltighet kanske. Jag tycker att det är svårt med honom att förstå vad som pågår i huvudet. Eftersom han aldrig säger något. Jag vet inte om han tryckt undan sina behov, jag tror inte det men möjligen har han ngt behov jag inte känner till.
Kanske att det senaste året har jag börjat uttrycka mina behov tydligare och tagit steg i den riktningen. För att jag har tänkt att om jag inte utforskar mina viktiga drömmar så kommer jag att bli bitter i vår relation. Så kanske att det har fått honom att känna att jag har tagit steg bort.
Lite bitter får man bli. Helt ok att tänka sådana tankar, samt hämnd och hat för att den andre bestämmer vägen och det bara är att anpassa sig efter den nya planen. Lev ut de känslorna, så kommer du inte komma dit att det blir oattraktivt! Värre är att låta missnöjet pysa (vilket det verkar gjort i er relation ett bra tag)
Detta kanske är början till ditt nya, lyckligare liv? (och ja, att vara från sitt barn är svårt…men du vänjer dig tyvärr)
“Välkommen” hit… Du ska veta att du har hamnat i händerna på Sveriges (Nordens?) bästa och mest erfarna gäng när det gäller relationer. Vi finns här för dig, 24/7. (Ja, det är nästan alltid någon online som svarar, om så bara med en gillning, men det kan göra hela skillnaden ibland).
Det du är med om suger. Har du någon samtalskontakt att prata med? Att prata med ett proffs är oerhört värdefullt i början, när det är extra mycket kaos, för att få hjälp att sortera i tankarna och hitta nästa steg för just dig. Det är också bra att ha en förtrogen vän IRL som vet vad som händer. Det är skitjobbigt när livet kraschar att vara duktig och jobba och vara en bra mamma. Ta emot den hjälp du får!
Du uttrycker dig på ett sätt som får mig att tänka att du inte var helt oförberedd ändå på att detta skulle kunna hända. Naturligtvis blir det en “överraskning” ändå när det händer, och inte en överraskning en vill ha, men det hjälper dig att lösa de praktiska bitarna galant och kunna fokusera på de viktiga sakerna. Du har ju redan visat handlingskraft och skickat ut honom ur sovrummet. Fortsätt så. Dra dina gränser.
Det går i olika faser. Sorg, ilska, hopplösheten, euforin. Du kommer vara med om allt. Fortsätt skriva av dig här, det är värt mer än alla psykologer i världen. (Fast en behöver dem också).
Bitter? Det tror jag inte. Inte i det långa loppet iallafall. Du står upp för dig själv, det är något annat än bitterhet! 
Jag var nog inte oförberedd sedan den ggn för nga år sedan.Det har nog känts som att jag behöver vara på ett visst sätt om han inte ska ”vilja skiljas”. Jag har drömt ofta ofta om detta. Och vaknat och ”ja, just det han ville inte skiljas det var en mardröm”.
Senaste tiden har jag också tänkt tanken att jag kanske skulle vilja. För att jag känt att inga drömmar får plats. Det där att vilja drömma, bygga ngt ihop, se ngt nytt. Det har inte funnits. Det har bara varit invändningar. Och på senare tid har jag responderat mer med ”NÄHÄ men då åker vi väl inte till Skåne då. Ok”
Men sedan tror jag att covid-19 gjort sitt. Vi har jobbat hemifrån och jag har längtat som en galning efter att få vara ensam. Jag har åkt ensam till landstället, eftersom att han aldrig åkt ngnstans. Men nu känner jag att jag vill vara hemma, jag vill ha min dotter här. Men jag vill inte att han ska vara här. Alltså som i nuet.
Tillbaka till förhållandet. Alltså man går här hemma. Dygnet runt.
Jag har fått mitt drömjobb. Löneökning. Cred. Alltså det går bra för mig på jobbet. Han har varit permitterad och gått hemma. Och han har i och med det tagit ett ngt större lass för hemmet (men hallå varit ledig). Nu ska han börja jobba normalt igen, tack och lov.
Alltså kan man slänga ut honom från den gemensamma bostaden typ nu? Kanske köpa en hotellnatt imorgon åt honom?
Hej! Tråkigt att du hamnat här också. Det känns som att du ändå kommer få ett bättre liv ihop med någon som ser dig i framtiden. Såklart väldigt långt till det, men man kan tydligt se i vad du skriver att du inte fått leva livet sista tiden. Tryggheten med ett äktenskap är otroligt starkt och svårt att släppa. Rädslan för att vara själv och eventuellt börja om med någon ny, halva tiden med barnen osv osv. Men tryggheten är inget värt om inte ens partner vill dela den med dig. Du har en tuff tid framför dig så ta all hjälp du kan få. Kanske ska du skicka iväg honom 1-2 dagar så att du verkligen kan tänka över vad DU själv vill och behöver? Hur länge orkar du leva med någon som inte vill ha dig? När du vet hur du vill ha det så skulle jag nog försöka bli ensam så fort som möjligt så att du kan börja bygga ditt nya liv ihop med dottern. Jag har själv blivit bortvald för 8 månader sen och det är fortfarande väldigt jobbigt ofta. Men när jag är som mest ledsen brukar jag landa i att X må ha varit sjukt snygg att titta på men inte särskilt kul att leva med sista tiden. Jag var inte viktigare än hennes telefon ens. När skrattade vi ihop sist? Och slutligen, vem vill leva ihop med någon som inte vill samma sak? Barnen är det värsta att vara utan 50% av tiden, MEN med tiden så blir det bättre faktiskt. Man får ut mycket mer av den tiden man får nu med dom än innan tycker jag. Acceptera, släppa , gå vidare ! Svårt så svårt men ett måste. Kämpa på!
Min make meddelade att han ville skiljas, och sen gjorde han INGENTING åt saken. Han föreslog att han kunde åka iväg, men jag kände snarare att han fick stanna kvar och ta hand om den oreda han ställt till med. Samtidigt orkar en ju inte med att vara tillsammans hela tiden. Det tog fem månader från hans besked tills han flyttade. Till viss del kan det vara bra att bo ihop under tiden som man håller på med bodelningen och fördelning av lösöre, men några pauser, antingen någon natt här och var eller att i alla fall göra saker utanför hemmet, är nog helt nödvändigt. En hotellnatt då och då kan säkert vara en lösning.
Detta hjälper att läsa, för oss som står inför eller är mitt i en separation. Jag vill tro att det också blir så, även om jag har oro för en massa annat i min historia. 
Tack fina tankar. Imorse vaknade jag i dubbelsängen (där jag sovit själv) och kände bara att jag ville att han skulle ut. Hörde hur han och barnet pratade därute så jag skickade ett sms om att jag ville att han bor på hotell ett par nätter. Jag skrev att jag behövde space. Han har accepterat det. Så skönt. Som du skriver vill jag börja fundera på vad jag vill. Jag har redan två önskemål. Det ena är att vi går i familjesamtal för att åtminstone avsluta snyggt. Det andra är att jag och barnet bor kvar och att vi skaffar honom en annan mindre lägenhet. Igår pratade vi om att själva bo växelvis i den mindre lägenheten. Idag känner jag att jag hellre skulle vilja att han bor där bara. Det skulle vara typ vår betänketid. Jag vet inte om han kommer att acceptera det. Jag tror att vi kommer att landa i varannan vecka så småningom för jag kan inte se att han inte vill finnas i barnets liv. Men det kanske kan komma senare. Om jag är chockad är det inget emot vad barnet kommer att bli. Hen är en känslig unge som har svårt för förändringar. Så jag vill inte att hon ska ryckas upp.
Vilken fegis. Fy fan, näe jag vägrar det. Tänker inte bo ihop med ngn som inte vill leva med mig.
Känner med dig
Bra! Tja, det var många saker som saknades hos den mannen. Allmänt hyfs, ansvarstagande… Han ville skiljas och att jag skulle rådda hela projektet… Men nu är jag fri! Från dumpad, sviken, bedragen till lättad och fri!
Du verkar så stark, klartänkt och snabb med att bearbeta och känna efter vad du vill! Imponerande! Du kommer att klara det här fint, även om det kommer dippar och ensamma stunder.
Och det blir bättre och bättre med barnen @Jonas79 har helt rätt. Jag trodde att det var en klyscha som frånskilda sa för att trösta sig. Men relationen till barnen kan bli bra på ett annat sätt. Däremot det här flyttandet varje vecka, det är svårt att bortförklara att barnen får dra ett lass där. Jag försöker se till att det finns dubbletter av så mycket som möjligt så att det inte blir så mycket packande i alla fall.
Det här med att vara klartänkt- det är väl ett slags rationaliserande? Men jag har varit med om separationer förut. I detta äktenskap sa ju mannen exakt samma för nga år sedan. Ett familjesamtal där jag sa att jag ändrar på mig jag vill och han ändrade sig. Då.
Men i mig finns kanske kvar en ilska sedan dess. Då var jag så arg över att han hade gått och tänkt och inte sagt ett ljud.
Ok att man inte säger att man funderar på skilsmässa det fattar jag. Men att man inte säger vad som är dåligt, det fattar jag inte. Att man vantrivs med olika saker och ist för att lyfta det bestämmer sig för att jag gör slut.
Den ggn kämpade jag. Och det blev faktiskt bättre. Men sedan hade vi nga svåra år där vi försökte få ett barn till och bara drabbades av missfall. Och andra svårigheter med våra föräldrar. Så vi tappade väl varandra.
Men jag bestämde mig inuti för nga år sedan för att händer samma sak igen kommer jag inte att stå där på det sättet. Jag kommer inte ensam att kämpa.
Det är väl det ngnstans att jag också har känt mig både kvävd och ensam. Men jag kanske har lite mer tålamod. Hade tänkt att blir livet som vanligt igen efter Corona kanske det blir bättre.
Nu inser jag att det är mitt misstag. Jag borde inte ha bara låtit det vara. Vi hade behövt prata om relationen för länge sedan. På det sättet har vi båda ansvar denna gång. Eftersom även jag känner så.
Sedan är jag innerst inne inte redo att kasta in handduken. Men som sagt en jävla stolthet som gör att jag ställer mig inte där en gång till. Vill han inte ha mig, eller vill han ha ngn annan får han gå.
Jag förtjänar att leva med ngn som vill ha mig. Nu tror jag inte att det kommer att hända, men kanske är det bättre att vara ensam då?
Så skönt att du känner dig fri.
Idag. Igår var jag så trött pga sov dåligt. Alltid sömnen som drabbas när jag hamnar i stress el kris. Igår kväll tog jag en lergigan och sov som en gris i tio timmar. Maken är iväg på hotell, bara jag och dottern hemma. Känner mig ledsen och glad samtidigt. Ledsen för att jag inte vill och önskar mig denna kris just nu. Tankar om att när livet är på topp då händer ngt som puttar ner mig, varje gång.
Sedan glad över att dottern sprudlar och dansar och är glad. Vi ska åka och simma och jag älskar mitt liv med henne, och att jag är piggare idag och orkar vara en glad mamma.
Ilska. Arg på honom som kommer dragande med detta. Att han inte först berättar vad han är missnöjd med utan direkt tar steget själv. Fegt.
Tankar om att om det inte vore för att vi är en familj och har barn ihop skulle jag inte vilja ha detta förhållande heller. Det är länge sedan jag kände mig lyssnad på, sedd, uppmärksammad och älskad. Känner mig som ett irriterande moment, ngn han letar fel på.
Om det fanns ett sätt att skiljas från honom utan att dra in barnet i ekvationen så känner jag bara: men kör då. Jag orkar inte heller. Jag vill också få lite tid för mig själv ibland. Leva med någon Som går ut med kompisar, som har intressen och vill ngt. Jag vill leva med någon som skrattar och säger jaaa! Som inte alltid säger nej till alla ens förslag.
Så jag är på ett sätt också väldigt trött på honom.
Men jag är också en mamma som sätter mitt barns välmående högst på min agenda, högre än ngt annat. Den vågskålen väger tyngre än min egen. Jag tror nämligen inte att vårt barn far illa hemma hos oss som vi har det. Alls. Men jag tror att hon kommer att ta en skilsmässa väldigt hårt. Hon är en mkt känslig unge och väldigt svårt med förändringar. Jag gissar att hon kommer att hamna i det läge hon var när hon började skolan och blev helt tyst och ledsen. Slutade äta, ont i magen och som en skugga. Och nu är hon i en sprudlande fas, där hon kvittrar och är glad för det mesta. Många kompisar och ja glad.
Jag tänker mest på detta, att hennes stabilitet och trygghet kommer att gå i kras.
Jag är vuxen, jag har gått igenom många kriser, jag klarar mig.
Men lilla skruttan då.
Jag tror min man har en naiv syn på detta tyvärr. Han kommenterade det med att ”ja, det blir jobbigt för henne men förhoppningsvis bra i längden”. Jag tror att om det inte är en destruktiv familj så tänker inga barn att föräldrars skilsmässa är bra i längden för dom. Den kan vara oundviklig, de kan vänja sig vid den, de lever vidare. Men det är inget de önskar eller vill ha.
Jag säger inte att man ska stanna i relationen för barnens skull - eller att man inte ska det. Jag tänker bara att man behöver förstå på djupet vad det är man gör med sitt barns liv och lägga det i vågskålen. Också för att kunna planera och parera bra. Vara beredd.
När jag läser här på forumet om alla som hamnar i ett snabbt ultimatum så känner jag att som den lämnande eller drivande parten kanske man behöver tänka att den som blir lämnad behöver hitta balans och stadga för att orka vara en bra förälder i krisen. Går det att hitta ett sätt där de vuxna får utrymme att krisa utan att barn dras undan mattan under fötterna? Att få gå igenom chock, sorg mm innan nyorientering? Den som tar initiativet har ju kanske redan tagit flera av dessa stegen under månader, och ligger så långt före. Men den lämnade har svårt att både tänka igenom vad vill jag, hur vill jag ha det, vad hände, vad ska hända nu, och vara ledsen och sörja, och samtidigt vara en bra förälder åt barnet. Om jag fick önska så skulle man hitta ett sätt att få jobba igenom detta innan man rycker undan mattan för barnet. Så att man själv är lite mer i balans och orkar finnas där.
Som ni hör lägger jag inte ens upp alternativet att kämpa och försöka. Att vända det hela. Jag tänker att jag inte igen vill leva med en man som har ett hot hängande över mitt huvud. För så har det känts sedan den förra ggn. Att jag vet att om han är missnöjd, då drar han. Jag vill leva med någon som jag vet att om han är missnöjd, då tar han upp det med mig i ett första steg.
Håller med. Det där att ”de höll ihop för barnens skull” det är liksom för ytligt. sammantaget, om relationen inte är destruktiv, nedbrytande, farlig, utan snarare tråkig och kanske inte så extremt nära som man hoppats, då tänker jag också att inte bara barnen utan glädjen med ett familjeliv för alla, väger tungt för mig. Barnen blir till objekt i en skilsmässa. De har inte mycket att säga till om, mer än detaljer kring hämta/lämna etc. Men själva grunden, hur en vill leva sitt liv, där har föräldrar ett oerhört stort ansvar. Väljer en att skaffa barn, så är det ett 18-årigt åtagande att vara vårdnadshavare. För mig är det prio ett. Självklart utan att utplåna sig själv.
Ja, och det är svårt att förstå. Det är ju också så att man kan bli olycklig på olika sätt i en relation som inte fungerar, att det är olika för olika människor det behöver man ju förstå. Men det känns för enkelt att bara konstatera att barnen inte mår bra av att leva i en familj utan kärlek (då menar man kärlek till partner antar jag för inte menar man väl att barnen blir utan kärlek? ) eller motsatt stanna för barnens skull. Jag tänker att det finns något mer, även för en själv. Att vara en familj är ju också att ha ngn som backar upp en, som man växeldrar med och hör ihop med. För ett barn är det också hela ens liv, hela deras värld. Det går inte att komma runt att det blir något annat att växa upp med föräldrarna på olika håll. Sedan kan det bli bra ändå absolut. Men jag tror att det på djupet gör ngt med ens barn som för evigt kommer att påverka dom. Jag är beredd att göra stora uppoffringar mycket stora för mitt barns skull.