Vilken fegis. Fy fan, näe jag vägrar det. Tänker inte bo ihop med ngn som inte vill leva med mig.
1 gillning
Känner med dig
Bra! Tja, det var många saker som saknades hos den mannen. Allmänt hyfs, ansvarstagande… Han ville skiljas och att jag skulle rådda hela projektet… Men nu är jag fri! Från dumpad, sviken, bedragen till lättad och fri!
Du verkar så stark, klartänkt och snabb med att bearbeta och känna efter vad du vill! Imponerande! 
Du kommer att klara det här fint, även om det kommer dippar och ensamma stunder.
Och det blir bättre och bättre med barnen @Jonas79 har helt rätt. Jag trodde att det var en klyscha som frånskilda sa för att trösta sig. Men relationen till barnen kan bli bra på ett annat sätt. Däremot det här flyttandet varje vecka, det är svårt att bortförklara att barnen får dra ett lass där. Jag försöker se till att det finns dubbletter av så mycket som möjligt så att det inte blir så mycket packande i alla fall.
1 gillning
Det här med att vara klartänkt- det är väl ett slags rationaliserande? Men jag har varit med om separationer förut. I detta äktenskap sa ju mannen exakt samma för nga år sedan. Ett familjesamtal där jag sa att jag ändrar på mig jag vill och han ändrade sig. Då.
Men i mig finns kanske kvar en ilska sedan dess. Då var jag så arg över att han hade gått och tänkt och inte sagt ett ljud.
Ok att man inte säger att man funderar på skilsmässa det fattar jag. Men att man inte säger vad som är dåligt, det fattar jag inte. Att man vantrivs med olika saker och ist för att lyfta det bestämmer sig för att jag gör slut.
Den ggn kämpade jag. Och det blev faktiskt bättre. Men sedan hade vi nga svåra år där vi försökte få ett barn till och bara drabbades av missfall. Och andra svårigheter med våra föräldrar. Så vi tappade väl varandra.
Men jag bestämde mig inuti för nga år sedan för att händer samma sak igen kommer jag inte att stå där på det sättet. Jag kommer inte ensam att kämpa.
Det är väl det ngnstans att jag också har känt mig både kvävd och ensam. Men jag kanske har lite mer tålamod. Hade tänkt att blir livet som vanligt igen efter Corona kanske det blir bättre.
Nu inser jag att det är mitt misstag. Jag borde inte ha bara låtit det vara. Vi hade behövt prata om relationen för länge sedan. På det sättet har vi båda ansvar denna gång. Eftersom även jag känner så.
Sedan är jag innerst inne inte redo att kasta in handduken. Men som sagt en jävla stolthet som gör att jag ställer mig inte där en gång till. Vill han inte ha mig, eller vill han ha ngn annan får han gå.
Jag förtjänar att leva med ngn som vill ha mig. Nu tror jag inte att det kommer att hända, men kanske är det bättre att vara ensam då?
3 gillningar
Så skönt att du känner dig fri.
Idag. Igår var jag så trött pga sov dåligt. Alltid sömnen som drabbas när jag hamnar i stress el kris. Igår kväll tog jag en lergigan och sov som en gris i tio timmar. Maken är iväg på hotell, bara jag och dottern hemma. Känner mig ledsen och glad samtidigt. Ledsen för att jag inte vill och önskar mig denna kris just nu. Tankar om att när livet är på topp då händer ngt som puttar ner mig, varje gång.
Sedan glad över att dottern sprudlar och dansar och är glad. Vi ska åka och simma och jag älskar mitt liv med henne, och att jag är piggare idag och orkar vara en glad mamma.
Ilska. Arg på honom som kommer dragande med detta. Att han inte först berättar vad han är missnöjd med utan direkt tar steget själv. Fegt.
Tankar om att om det inte vore för att vi är en familj och har barn ihop skulle jag inte vilja ha detta förhållande heller. Det är länge sedan jag kände mig lyssnad på, sedd, uppmärksammad och älskad. Känner mig som ett irriterande moment, ngn han letar fel på.
Om det fanns ett sätt att skiljas från honom utan att dra in barnet i ekvationen så känner jag bara: men kör då. Jag orkar inte heller. Jag vill också få lite tid för mig själv ibland. Leva med någon Som går ut med kompisar, som har intressen och vill ngt. Jag vill leva med någon som skrattar och säger jaaa! Som inte alltid säger nej till alla ens förslag.
Så jag är på ett sätt också väldigt trött på honom.
Men jag är också en mamma som sätter mitt barns välmående högst på min agenda, högre än ngt annat. Den vågskålen väger tyngre än min egen. Jag tror nämligen inte att vårt barn far illa hemma hos oss som vi har det. Alls. Men jag tror att hon kommer att ta en skilsmässa väldigt hårt. Hon är en mkt känslig unge och väldigt svårt med förändringar. Jag gissar att hon kommer att hamna i det läge hon var när hon började skolan och blev helt tyst och ledsen. Slutade äta, ont i magen och som en skugga. Och nu är hon i en sprudlande fas, där hon kvittrar och är glad för det mesta. Många kompisar och ja glad.
Jag tänker mest på detta, att hennes stabilitet och trygghet kommer att gå i kras.
Jag är vuxen, jag har gått igenom många kriser, jag klarar mig.
Men lilla skruttan då.
Jag tror min man har en naiv syn på detta tyvärr. Han kommenterade det med att ”ja, det blir jobbigt för henne men förhoppningsvis bra i längden”. Jag tror att om det inte är en destruktiv familj så tänker inga barn att föräldrars skilsmässa är bra i längden för dom. Den kan vara oundviklig, de kan vänja sig vid den, de lever vidare. Men det är inget de önskar eller vill ha.
Jag säger inte att man ska stanna i relationen för barnens skull - eller att man inte ska det. Jag tänker bara att man behöver förstå på djupet vad det är man gör med sitt barns liv och lägga det i vågskålen. Också för att kunna planera och parera bra. Vara beredd.
När jag läser här på forumet om alla som hamnar i ett snabbt ultimatum så känner jag att som den lämnande eller drivande parten kanske man behöver tänka att den som blir lämnad behöver hitta balans och stadga för att orka vara en bra förälder i krisen. Går det att hitta ett sätt där de vuxna får utrymme att krisa utan att barn dras undan mattan under fötterna? Att få gå igenom chock, sorg mm innan nyorientering? Den som tar initiativet har ju kanske redan tagit flera av dessa stegen under månader, och ligger så långt före. Men den lämnade har svårt att både tänka igenom vad vill jag, hur vill jag ha det, vad hände, vad ska hända nu, och vara ledsen och sörja, och samtidigt vara en bra förälder åt barnet. Om jag fick önska så skulle man hitta ett sätt att få jobba igenom detta innan man rycker undan mattan för barnet. Så att man själv är lite mer i balans och orkar finnas där.
Som ni hör lägger jag inte ens upp alternativet att kämpa och försöka. Att vända det hela. Jag tänker att jag inte igen vill leva med en man som har ett hot hängande över mitt huvud. För så har det känts sedan den förra ggn. Att jag vet att om han är missnöjd, då drar han. Jag vill leva med någon som jag vet att om han är missnöjd, då tar han upp det med mig i ett första steg.
1 gillning
Håller med. Det där att ”de höll ihop för barnens skull” det är liksom för ytligt. sammantaget, om relationen inte är destruktiv, nedbrytande, farlig, utan snarare tråkig och kanske inte så extremt nära som man hoppats, då tänker jag också att inte bara barnen utan glädjen med ett familjeliv för alla, väger tungt för mig. Barnen blir till objekt i en skilsmässa. De har inte mycket att säga till om, mer än detaljer kring hämta/lämna etc. Men själva grunden, hur en vill leva sitt liv, där har föräldrar ett oerhört stort ansvar. Väljer en att skaffa barn, så är det ett 18-årigt åtagande att vara vårdnadshavare. För mig är det prio ett. Självklart utan att utplåna sig själv.
1 gillning
Ja, och det är svårt att förstå. Det är ju också så att man kan bli olycklig på olika sätt i en relation som inte fungerar, att det är olika för olika människor det behöver man ju förstå. Men det känns för enkelt att bara konstatera att barnen inte mår bra av att leva i en familj utan kärlek (då menar man kärlek till partner antar jag för inte menar man väl att barnen blir utan kärlek? ) eller motsatt stanna för barnens skull. Jag tänker att det finns något mer, även för en själv. Att vara en familj är ju också att ha ngn som backar upp en, som man växeldrar med och hör ihop med. För ett barn är det också hela ens liv, hela deras värld. Det går inte att komma runt att det blir något annat att växa upp med föräldrarna på olika håll. Sedan kan det bli bra ändå absolut. Men jag tror att det på djupet gör ngt med ens barn som för evigt kommer att påverka dom. Jag är beredd att göra stora uppoffringar mycket stora för mitt barns skull.
1 gillning
Du skriver så klokt. Kanske inte alla håller med men jag gör verkligen det. Jag funderar redan nu på hur det här kommer påverka våra barn (jag är övertygad om att det blir negativt i vårt fall) och jag ska fundera ännu mer på hur jag kan stödja dem.
1 gillning
Och jag är också övertygad om att det här är något som påverkar dem resten av deras liv, till det sämre.
2 gillningar
Jobbig situation! Det svåraste är absolut det man vet att man gör mot sina barn vid en separation, förändrar deras värld för alltid. I alla fall i vårt fall där ingen otrohet eller dylikt finns med i bilden.
Vi känner att vi inte har någon kärlek kvar, att vi inte vill leva tillsammans. Jag har mått dåligt över den totala avsaknaden av närhet, inga pussar, inga kramar, ingen social samvaro, ingen vilja att umgås från hans sida, ensamhet i relationen för mig det senaste året. Vi skulle kunna fortsätta så i 8 år till, tills yngsta blir 18, men vad ger det våra barn? Troligen föräldrar som inte mår så bra och en syn på kärlek som inte innehåller någonting. Kluven i tanken här.
1 gillning
Jag hoppas att man kan lyckas balansera så att det inte blir sämre. Men att det blir annorlunda. Men jag är rädd att om man har en för naiv syn på hur barn ska klara det så kanske det blir sämre. Typ så.
1 gillning
Jag fattar det och jag tänker att det nog inte finns ett rätt svar. Snarare att jag blir ledsen över att det kan framställas som att det antingen är ngt som snabbt ”går över” eller att det är helt fruktansvärt. Verkligen är kanske att alla familjer är olika, och även alla barn. Jag är nog snarare där att jag tänker att när man funderar på att skiljas så skulle jag vilja att barn och deras mående fick ta större plats. Inte skuld. Men snarare huret. Hur ser vi vuxna till att vi mår så bra vi kan så att vi orkar sätta barn först? Jag tänker från min situation, som kanske påminner om din, och även andra jag läser om här. När den ena tappar fotfästet, vad gör det med barnet/barnen? Ska hen få komma på fötter och orka vara en god förälder, innan man tycker deras värld? Och hur kommer man på fötter mitt i allt? Frågor,inga svar.
Det låter som att vi har haft det lite likadant de senaste åren. Nu när vi står inför genomförandet tvekar jag. Min man mår inte helt bra av andra skäl och jag tror att vi behöver må så bra vi kan när vi ska kunna finnas där för våra barn i detta. Det är det allra viktigaste, att vi gör detta så bra som möjligt för dem. Kanske borde vi vänta lite till.
1 gillning
Jag vet verkligen inte vad som är rätt- vänta eller inte. Kommer din man må bättre av att vänta? Eller finns ngt annat som skulle få honom att må bättre? I vårt fall är det inte mitt initiativ, även om jag heller inte är nöjd med förhållandet. Kanske skillnaden är att jag inte mått dåligt av att inte vara nöjd. Tror jag iaf. Men för mig är det en chock och jag behöver få sörja osv. Jag vet inte hur jag ska kunna göra det och samtidigt skiljas och samtidigt ta hand om barnet osv. Å andra sidan kan jag inte tänka mig att leva med honom nu. Önskar man kunde hitta på att han flyttade utomlands ett tag…Men så klart skulle han inte vilja vara från sitt barn i en månad. Antar jag.
Vad tror du skulle få din man att må bättre?
Paniken kommer över mig nu! Tanken är att vi ska berätta för barnen på fredag. Men, är det rätt!
Det var han som inte ville jobba på vår relation. Jag trodde aldrig att vi skulle hamna här när jag tog upp det för lite över ett år sedan. Vi har inte haft det bra på väldigt länge i parrelationen men funkar otroligt bra rent praktiskt. Jag ville bara att vi skulle försöka hitta tillbaka. Kände mig så ensam och under våren har han hållit så mycket avstånd man kan. Snacka om att känna sig oönskad och avvisad.
Han vill inte fortsätta ihop fast han knappt orkar separera heller. Han vill inte prata med någon, har inte haft semester i sommar heller. Tog upp att han behöver sakta ner, ta lite ledigt . Frågade om han orkar med detta nu. Måste väl, svarar han. Det viktigaste för mig är att alla håller i det här, att alla mår bra. Tiden är inte viktig. Nu är vi inte ett par längre sedan i juni så jag behöver inte söka närhet hos honom eller något annat. Separationen i sig har jag inte bråttom med. Barnen behöver två föräldrar som mår bra och jag är rädd för att det inte blir så nu.
1 gillning
Jag skulle tro att alla normalt funtade har deti åtanke väl mycket så de drar ut på och stannar i ett dysfunktionellt förhållande där både de och deras barn far illa med förhoppningen att situationen kommer att ändras till det bättre.
1 gillning
Du försöker så mkt du kan att ge honom utrymme att backa och ta mer tid att komma i balans. Men du kan inte ta ansvar för vad han väljer att göra. Jag tänker att du har gjort vad som är inom din kontroll nu. Mer kan du inte. Men jag förstår din oro och tänker att det är en otroligt jobbig sits. Önskar dig innerligt att allt går bra.
Min kropp har dragit i nödbromsen och gett mig en förkylning vilket ju i dessa tider innebär isolering. Antar att jag behöver vila. För några dagar sedan pratade vi med varandra, en hel kväll. Kändes som första ggn på flera år som vi pratade. Det går ganska bra.
Han är ingen ond människa och jag försöker att inte falla in i att bli för arg osv.
Två saker känns tunga just nu. Den ena är att vi ska skiljas. Han är helt bestämd på det och då finns det ju bara det alternativet. Plus att en del av mig känner att hur skulle jag kunna leva med honom igen när han gör så hör för andra gången? Jag skulle alltid känna mig osäker. Den här tyngden inbegriper vår unge.
Det andra tunga är att jag känner mig sviken. För att han har känt så här i tre år och inte en enda gång nämnt det. Och i detta fallet är det inte som i flera trådar att den som lämnar säger att ”jag försökte ta upp det, jag har sagt osv”. Utan han själv säger att ”jag har inget bra svar på det, att jag inte pratat om det”. Det han har gjort under dessa tre år, inser jag mer och mer är att dels dra sig undan både fysisk, sexuell och känslomässig intimitet, och även leta fel på mig. Han har inte varit den varma och mjuka och fina person han var förut, och är nu igen. Utan har varit kall. Ofta varit en person som sagt emot mig om allt, små saker skulle korrigeras ”nej, det är inte 23 grader ute utan 20”. Sådant där som man tänker, varför låter du inte bara det rinna mellan fingrarna.
Min känsla är alltså att han har på ett sätt byggt upp momentum, men också drivit relationen till det sämre genom att försöka bevisa att den är dålig.
Han sa ngt om att det skulle vara negativt för vår dotter att leva med två föräldrar som är så olika. Jag hävdade nör vi pratade att vår relation inte är negativ för vår dotter. Därför att vi har, när hon är med, en helt ok ton. Vi gör familjesaker, men har också alltmer delat upp oss. Men vi båda sätter henne i första rummet hela tiden. Han kunde inte säga ngt emot det.
Jag tänker att man kan se det som att vi är olika, om man väljer att fokusera på olikheterna (dottern kommer ju dock fortsätta ha oss två som föräldrar så varför det skulle vara ett argument för att det blir bättre för henne det är helt obegripligt). Men det som jag tog upp med honom var att det jag har saknat och som jag tror är spiken i kistan, det är ju att vi inte har kommunicerat och att närheten och värmen varit borta. Jag inser nu att jag känt mig så ensam och bortvald som partner fast ändå i en familj.
Det jag sa till honom var att om du inte kommunicerar och är nära känslomässigt mm spelar det ju ingen roll om du är lik din partner. Då dör relationen ändå.
Jag tror att hans ingång är att om man ”är lika” då följer allt det andra automatiskt. Med olika menar han tex att jag vill ha en sommarstuga och han vill hellre vandra.
Medan jag tror att till viss del vill man göra sådant som den man älskar gillar, pga att man har det bra ihop. Om jag hade känt mig älskad av honom hade jag oftare velat följa med och vandra (vilket även jag gillar). Men som vi har haft det under dessa år så har jag känt att jag velat ta chansen att få vara ensam hemma när han har åkt iväg ngn gång. För det känns som att jag är fri och kan andas då.
Och att åka själv till sommarstugan och bara vara där ensam har varit underbart.
Där vi är nu så kan han ställa upp på familjesamtal men bara om de handlar om barnet. Det får absolut inte handla om att vi ska försöka igen eller så. Utan allt måste handla om att ta nästa steg.
Vi diskuterar olika lösningar på boende osv. Jag har sagt att jag kan låta honom och dottern bo kvar i vårt stora nuvarande boende, vilket han har råd med med hjälp av sina föräldrar. Det innebär dock att jag får ngt sämre ekonomi eftersom vi gammal uppskjuten skatt plus den nya vinstskatten som då ska räknas av. 350000 som jag annars hade kunnat putta in i mitt nya boende. Men det kan jag ta.
Däremot är jag inte redo att gå ut och köpa en lägenhet nu direkt. Jag känner att jag vill landa i hur jag ska bo först. Jag vill inte i desperation köpa en lägenhet för 4,5 mille och sedan inse att jag hade velat haft ngt annat, en annan lösning. Men jag känner mig pressad.
Många saker men skönt att skriva av sig.
2 gillningar
Gillar hur du skriver och resonerar! Hur har du det nuförtiden?